MITT SMÅLÄNDSKA ARV

Vi överlever, tillsammans.

Jante-lagens begrepp har aldrig passat mig.
Att man inte skulle tro att man är någonting, är en mycket konstig uppfattning... då hotas ju hela överlevnaden!

Ständigt försöker jag förstå mig på mig själv, och min omgivning. Det småländska arvet är en viktig pusselbit!
Där är arbetet en glädje, en stolthet och ett bevis på självständighet.

Mitt emellan det gamla Sverige och Danmark låg en massa små självständiga landområden - Småland.
Man väntade inte på att någon annan skulle ordna livet, så smålänningen arbetade på i sitt anletes svett... Det kunde lika gärna hetat Stenrike...

Den här bumlingen fick vi inte bort...

Min farfars bror emigrerade till Amerika för att söka lyckan.
Farfar Sture stannande kvar och var en driftig skogs- och potatisbonde, där vi små barnbarn fick lära oss att dricka spenvarm mjölk och inte reta tuppen...

Att vara producent var mycket viktigare än att vara konsument.

De egna händernas skicklighet och styrka skapade det liv man levde. Farfar snickrade möbler och farmor bakade bröd och tog vara på frukt och bär. I frysboxen fanns fina bitar älgkött.
Självförsörjande i det mesta.

Flitig som ett bi! Hungrig som en humla.

Arbete, arbete... de slet hårt många gånger, tills de inte "tyade mer"... men aldrig att farmor och farfar blev utbrända!
De hade sina klara tankar i behåll, med lagom mängd intryck från tidningen och radion.
Att sitta och titta på TV en kväll i Hökhult var otänkbart - det var ju då man pratade med varann och umgicks! - - -

Att inte ha ett arbete är ett begrepp som liksom inte finns i mina småländska gener.
- Arbetslös? Det finns väl hur mycket arbete som helst att göra!
Ja, i bondgårdens perspektiv.
Men inte i vår teknologiska tillvaro där människan inte behöver människan...

Att vara sjukskriven är ett lika konstigt begrepp. Om man hade feber kunde man få vara inne... annars inte.
Detta sitter så djupt rotat.
Arbetet är en stolthet. Och glädje.

Här finns lite till!

Soffan eller stressen? Två diken.

Det är lika konstigt att, med dessa gener, leva i ett samhälle där information och valmöjligheter stressar en fördärvad med alla beslut som måste fattas, i ett tempo där man till slut säger ja/nej utan att riktigt veta vad det handlade om...

Mina gener längtar tillbaka till det som var ett värdigt liv, i kontakt med naturen och i ett tempo som naturen bestämde.

I frysen hittade jag en påse vinbär... Det ska bli lite nykokt kräm ikväll!

Mina högt ärade och älskade farföräldrar lyssnade ofta på helgsmålsbönen på lördagkvällen.
Det gjorde jag också ikväll, en hel minut... men stängde av eftersom P1 sände en gammal repris från Kyndelsmässodagen! Aj aj! Lever vi inte i påskens glädje?
Skrev en bister kommentar till redaktionen.

Ägnar resten av kvällen med att fördjupa mig i de Messiastroende judarnas gemenskap!
Jacob Damkani är en spännande person, som bygger andliga broar i Israel.
Kolla denna länk:
http://www.trumpetofsalvation.com/index.php?id=33&L=4

Löjtnantshjärtliga vinkningar!

Shalom.

Lealösa hälsningar, Helene Sturefelt, smålänning,
- som tror att hon är någonting! Du med.