Men Anneli Fromell på BrandingSprirts Blogg uttrycker det så bra, detta med behovet av STÖD.
Hon skriver:
St Knuts kapell.
Den ena stenen stödjer den andre.
"Det kan verka självklart men är det inte. I själva verket är det sällan det nämns, varför vet jag inte. Det har kanske bara fallit bort, eller också tas det för givet, som något som bara ska finnas där utan att vi talar om det. Det är konstigt och ärligt talat förstår jag inte hur det kunnat bli så, för i min värld är stöd något av det viktigaste som finns, något som inte går att bortse ifrån.
Jag är ingen expert, men en sak vet jag och det är att ingen kan leva utan det. Ta bort ett av benen på ett bord och du får en vinglig möbel eller, montera bort stödhjulen på cykeln och du får ett barn som kraschar. Exemplen kan verka fåniga men om du tänker på det kommer du snart inse att symboliken stämmer.
Kan det vara att stöd är förlegat och att vi istället slänger oss med moderna ord som till exempel support. Eller är det så att det inte är riktigt tillåtet i en värld av självständighet och perfektion att sänka sig till att be om stöd. För svaghet och sårbarhet har ju tyvärr kommit att bli något som vi uppmuntras att förändra.
"Var stark", "Ge inte upp", "Du kan om du vill", alla dessa budskap som haglar över oss, och som säger att svag inte är ett alternativ. Prata om dold agenda. Men vet du, ingen av de där meningarna skulle någonsin kunna bli verklighet om inte stöd fanns. Visa mig den person som aldrig behövt stöd i sitt liv och jag ska äta upp mina strumpor.
Mirakel kan ske enbart med med hjälp av stöd, men utan det tappar vi fästet. Att inte ha stöd i sitt liv är något av det mest otäcka man kan uppleva, för känslan av att inte ha det är lika med att allt rämnar. Det är som att inte ha något att hålla sig i, lite som om tak, väggar och golv försvinner ner i en djup avgrund, och det enda man kan göra är att följa med ner. Det är en fysisk upplevelse som kan skrämma slag på vem som helst.
Att ha stöd däremot gör underverk. Och det fantastiska är att ett par ögon, öron och fysisk närvaro ibland kan vara allt som behövs. Anledningen till att det behövs så lite hänger ihop med vårt grundläggande mänskliga behov av kontakt, ett behov vi inte klarar oss förutan.
Människor gör framsteg enbart med hjälp av stöd, bara känslan av att någon finns där kan räcka. Men ibland behövs det mer, ett exempel på det är de tillfällen då ingen annan tror på dig, när du står där ensam och funderar på om du är galen som tänker och känner som du gör. Vid sådana tillfällen är stöd ovärderligt. Det behövs också mer i situationer då man känner sig utlämnad, tillfällen då ett tidigare beteende talar emot en förändring och ingen annan finns där som kan styrka den utveckling som skett.
Jag har sett livsgnistan komma åter i sorgsna ögon, sett förvandlingen från bristande tillit till tro, hört mitt namn ropas ut i glädje över ett litet, litet framsteg, och det inte på grund av mig utan på grund av jag agerat krycka när ingen sådan funnits.
Det är enkelt, så basic att man knappt tror det är sant. Och ändå pratas det så lite om det. Av ren nyfikenhet frågade jag vid ett tillfälle några kvinnor som lever i utsatta situationer, och svaret var unisont, mänsklig omtanke och stöd var det mest önskvärda av allt. Och jag tror inte man behöver vara utsatt för att känna så, det är bara att gå till sig själv.
Kanske behöver vi börja använda ordet oftare, säga till våra nära och kära att det är stöd vi behöver. Inte endast berätta om det som trycker utan även uttala ordet; "Jag behöver stöd i det här...", ""Kan du finnas med som stöd..." och så vidare. Det är inte svaghet att söka stöd, det är styrka. Den som vågar göra sig sårbar nog för att be om det är den starkaste av alla.
Det krävs mod för det, inte heroistkt mod utan det där vardagliga som alla är i behov av mellan varven. Jag önskar att stöd skulle lyftas upp mer än det gör, det pratas utveckling men sällan hur vi kan stödja varandra i den. Att lämnas ensam för att brottas med saker själv är inget framgångskoncept, vi behöver varandra, vi är länkade genom själ och hjärta för det. Det är mänskligt och det är vackert.
Utan stöd är vi ingenting.
Med Glädje
Anneli Fromell
©2012, MoveYou, Anneli Fromell
Publicerat av Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar