Så snygg jag är.
Tänk att vara förälskad i sig själv...
Roligt? Spännande?
Ja, vår tid är en självbespeglande tid där jaget är både 1:a, 2:a och 3:e person singularis:
- Jag älskar mig, jag älskar mig, jag älskar mig...
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är...
Så frågade Snövits mor sin spegel.
Vad säger du till din spegel?
Den grekiska mytologin kan ge en intressant förståelse av vår egen tid:
Läs den tragiska berättelsen om Narcissus:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Narkissos
Vilka sköna former jag har!
Är det en biologisk brist i hjärnan?
Är det samhällets uppgift att socialisera oss bort från egoismen?
Eller är det en uppfostringssak?
Jag har funderat mycket på varför man som förälder ofta säger:
- Nej, gör inte så!
Och korrigerar barnets negativa beteende med en tillsägning.
Vi behöver inte lära oss att slåss och ta... det kan vi av oss själva...
Vi behöver inte lära barnen att trotsa, gå emot eller skrika, det kan man automatiskt...
Kan någon motbevisa arvssynden, så lyssnar jag gärna!
Jag tillhörde sjäv den skara av treåringar som skrek på golvet i affären...
Men det hände bara en gång. Min mammas tillrättavisning var mycket effektiv - hon gick, lämnade mig ensam... Att bli ensam är det vi fruktar mest, eller hur?
Det är det goda vi behöver lära oss, inte det onda... Hu, vad är egentligen utgångspunkten i en människa?
Så vacker min spegelbild är! Nä...
Han såg en mycket vacker ung man, men visste alltså inte att det var sig själv han såg.
Och blev förälskad - i sig själv...
Det är varje förälders ansvar, tillsammans med släkt, vänner och grannar att visa barnet att det finns någon mer utanför Jaget.
Ett Du. Ett Vi. De andra.
Med samma mänskovärde.
Vår tid lider av att många vuxna inte själva lyft blicken från sin spegel:
- Nej, jag säger inte till lille Kalle om han gör fel, då kan han bli kränkt...
Man blir bara ledsen om något av det egna går sönder, men struntar i hur det går för andra.
Man gläder sig bara över egna framgångar, men blundar för andras.
Du é ful. Du kan ligga där. Jag går.
- Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa, såsom dig själv.
Varje människa är infogad som i en enda stor kropp, där alla angår varandra, och där Kristus är huvudet. Där finns olikheterna, men där finns också ett centrum, utanför det egna jaget.
1 Korinterbrevet kap 12.
Det är när centrum är borta som olikheterna och mångfalden blir hotfull.
När ingenting håller samman samhällskroppen, då blir det svårt att förhålla sig till "den andre".
Vem är du?
Det här var ett teoretiskt resonemang utifrån den grekiska mytologin.
Men den dova verkligheten är ju hur vi ska hantera den mångfald av kultur och religion som vi inte känner, men som finns nära oss.
Vi kan inte sitta och titta i varsin vattenspegel - vi måste lyfta blicken mot varann och söka den andres ögon...
Hur ser en sådan politik ut?
Hur ser integrationen ut?
Vi vågar inte tala om olikheterna för vi skapar inga ordentliga arenor för det. Jag önskar så att vi kunde mötas.
Och centrum för mig är Kristus som vänder sig till alla folk, inte bara några utvalda.
Som t ex Jacob Damkani, som upptäckte sin egen judiska religion och hur den fick sin uppfyllelse i Yeshua, Jesus Kristus.
Vilka spännande möten han berättar om i sin bok "Varför just jag?"
Trumpet of Salvation to Israel.
Jo, här är hela min kropp...
Bevare oss väl om Narcissus kommer in i kyrkan! Det är då man kan höra:
- Detta är vår kyrka! ... och det smakar avstånd och förakt för andra gudstjänstformer eller bönetraditioner.
Nej, vänner, kyrkan är allas, i alla kulörer och former.
Kyrkan är alltid ett vi, aldrig ett "de där borta". Kristus kan inte delas.
Den sköne ynglingen Narcissus kom inte längre än till sig själv.
När han andades ut sin sista suck, blev han en vacker pingstlilja, en narciss.
Men vår tids egoister blir nog inte annat än kaktusar...
Oj, nu hittade jag lite navel-ludd...
Nu förstår jag bättre!
Det vet du ju.
Helene Sturefelt - vän av både pingstliljor och violer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar