UTFLYKT: ABB´s SUPERBÅT

Superkrafter.

Det ligger ett rött monster i Verkös hamn.
Världens största och nyaste kabelfartyg är inom cykelavstånd från min soffa.
Denna superbåt lastar 9000 ton ABB-kabel som ska dras mellan Irland och Wales.

Vilken kraft!
Livet handlar om energi... både för industrin och människor emellan.
Min har tagit slut...

Företagsläkaren har ordinerat VILA och att sitta och "tom-glo".
Jaha, det kan jag lika gärna göra i Verkö hamn som i bokskogen. Följ med på utflykt!

AMC Connector lastas just nu med 216 km kabel framför mina ögon. Otroligt.
Stuveriarbetarna är högteknologiska ingenjörer som samverkar med de lika högteknologiska sjömännen på bryggan.

Kan ni dra en liten kabel över till mig... ty jag är så trött...

Jag är en liten båt som guppar...

Vad skulle de gamla kelterna sagt om de fått sett detta superfartyg? De gav sig ut i sina kanoter och bad Gud att vinden skulle vara gynnsam, och bli förda dit Gud ville.
En del kom långt iväg, andra fastnade i vassen...

Två parallella kablar för högspänd likström, var och en 108 km lång, ska alltså inom kort läggas på havsbottnen mellan dessa brittiska öar.

Högspänd... jo, så kan man ju känna sig... fast utan kraft.

Hit men inte längre.

En gång fick jag höra att:
- Du är ju som ett kärnkraftverk! Vilken energi du har!
Var det en komplimang? Eller en förtäckt sanning?

Jag log snett. Men det kändes inte bra. Alla vill ha kärnkraftens enerig - men inte dess avfall! Då håller man sig långt bort...
Det finns människor som är energi-tjuvar. Du har säkert mött dem. Det är de där som bara gnäller och aldrig ger något själva, de som bara kritiserar och suger glädjen ur dig...
Jag ber för alla som bara kan anklaga och ifrågasätta... Herre, ge ny energi!

Så hur gör man? Hur går man från att vara ett "kärnkraftverk" till en liten brasa...?
Sanningen skall göra er fria, sa Jesus.

Vem vill sitta vid en container med avfall?!

Låter blicken vila på detta under av teknik, ser de gula bojarna och långt bort anar jag Fredrikskyrkans torn, på Trossö. Karlskrona, byggd på 33 öar, vackert.

Tar en klunk av min dricka - Granatäppelmust från Brunnebys Musteri i Östergötland.

I vanliga fall tycker jag om att lyssna till och dela livsberättelser med andra, både sorgliga, svarta och bedrövliga. Men nu orkar jag knappt lyssna till det som är roligt...
Detaljer och ordrikedom får mig att stänga av direkt. Batteriet urladdat.

Just nu tvingas jag inse att jag nätt och jämt har kapacitet till att dela livet med mig själv.
- Kom tillbaka Helene!

Vad gör detta stressade samhälle med oss?

Jag kan inte gå fort längre... och känner hur det långsamma tempot får mig tillbaka i min kropp, igen.
Försökte skynda mig igår - och såg liksom för min inre blick hur jag sprang ut ur min kropp...

Kraft!

Funderar på att kelterna missionerade genom att backa, dra sig undan. De var inte alls lika påträngande som de romerskt kristna.
Det var folket som sökte upp dessa andliga fäder, inte de som "knackade dörr..."

Här sitter jag i vassen... undandragen, undantagen... och laddar...
Och tackar Gud att jag kom ur ekorrhjulet i tid.

Strandad. Räddad.

Lite rädd. Men mest räddad.
Och i fred.
Allt medan mina inre motorer sakta varvar ned.

Hoppas inte att Du blir rädd för min ärlighet. Men vi måste våga tala om utmattning och "vidbrändhet" i kyrkan också.
Övar mig att be med den keltiska välsignelsen:

MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES
OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN
OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND
OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD
OCH TILLS VI MÖTS IGEN
MÅ GUD HÅLLA DIG I SIN HAND.

Jo, Gud håller min hand. Och jag hans.
Helene Sturefelt, 50% frisk.
De andra procenten då? Sjuk? Nej, slut. För tillfället slut.