JUDAR OCH TYSKAR. NEJ

Nej.
Nej, det var inte judarna, som folkslag eller ras, som dödade Jesus.
Det var Människan som inte tålde att Guds sanning kom nära.

Men ska man vara noga så gav Jesus upp andan själv, frivilligt. Mitt i den djävulska smärtan av övergivenhet och vår syndabörda så var han trofast intill döden. Hans uppdrag var att besegra detta.
Nej, "judarna" dödade inte Jesus, det var VI.
Och det gör vi fortfarande: varje gång vi förnekar det som har hänt, förnekar Jesus eller skändar en annan människa.
Då korsfästs Gud igen...

Nej.
Nej, det var inte tyskarna, som folkslag eller ras, som dödade judarna.
Det var Människan som inte tålde att det finns andra sorter än den vita.

Ska man vara noga så har dessa utrensningar alltid funnits, och finns än idag. Dödandet har olika regimer bakom sig, men problemet är alltid detsamma: Du är olik mig, det hotar mig, jag tåler inte dem som är Annorlunda. Du ska bort.
Nej, "tyskarna" dödade inte judarna, det var VI... också vi fina svenskar, som tyst medgav Hitlers transporter genom vårt neutrala land.

Idag 9 maj 2010 firar vi 65-årsdagen av fred. Då slutade officiellt alla stridshandlingar i Europa.
Detta har vi uppmärksammat med blåsorkester och inbjuden gäst: en 82-årig man som överlevde dödslägret i Auswitchz.

Jag är fortfarande omtumlad av den lokala kyrkohistoria som skrevs ikväll:
-  en judisk man inbjuds av en kristen kvinna.
-  i största respekt delar vi ett stycke djävulsk historia då han får berätta för hela församlingen.
-  jag får i förbönen uttrycka vår starka känsla av "förlåt"...
-  Luther ger jag kritik för hans osmakliga inställning till judar
-  När jag räckt välsignelsen kommer han fram och välsignar oss...

... och jag tar hans hand när vi sjunger:

"MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES
OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN
OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND
OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS ORD
OCH TILLS VI SES IGEN, MÅ GUD HÅLLA
HÅLLA DIG I SIN HAND... "

Hur orkade han överleva?
Han berättade hur han lyckades smuggla med den lilla judiska bönboken för fred, "shalom", i sin sko...
Hoppet lämnade honom inte.
Även bland "tyskarna" fanns det de som hade hjärta... och fuskade lite.. till fångarnas fördel.

- Jag känner inget hat mot tyskarna, trots att hela min släkt utplånades, sa han. Jag har förlåtit.

Vi var flera som behövde gråta.
Jag kan inte skriva mer.
Bara uttrycka en oändlig tacksamhet över denna kväll.

Eder tillgivna
Helene Sturefelt