Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 28 december 2009

RÄTTVISA ELLER KÄRLEK o FÖRLÅTELSE?



Vilket skulle du välja: kärlek eller rättvisa?
Vad är viktigast i livet: att alla får lika mycket av allt, oavsett behov, eller att alla får kärlek?
När jag samtalar med muslimer är det flera som menar att Rättvisa är det viktigaste. Det är rättvisa som ska prägla samvaron mellan människor och det är Rättvisa som präglar Gudsrelationen.
Så är det inte alls för mig.

Vad hjälper det om rättvisan råder men kärlek saknas? Jag förstår mer och mer varför jag uppfattar islam som en så hård religion. Det finns bara rättvisa, ingen kärlek.
En kurd i Norge sa:
- Ni snackar bara om kärlek och förlåtelse, det fungerar inte så! Ska man synda och få förlåtelse och göra fel igen och få förlåtelse, nej, jag gillar inte kristendomen! Islam är bättre.
Samma inställning mötte en släkting hos några muslimska killar på sin arbetsplats.
- Det är för mycket kärlek i kristendomen!

Jaha... "All you need is love" sjöng Beatles. Muslimerna sjunger inte med. De skapar en annan sorts värld.

Men låt oss ta kritiken på allvar. Kan man "synda på nåden"? Kan man missbruka förlåtelsen?
Ja, allt kan missbrukas, det vet vi. Men riktig förlåtelse fungerar inte som ett slarvigt ord. Riktig förlåtelse föregås av kamp att komma tillrätta med det som är fel. Det tar tid att komma till insikt. Det tar tid att "se och bryta med sina synder".
En sådan mognad kan jag bara komma fram till med kärlekens hjälp. Rättvisan driver mig inte till försoning.

Kärleken är inte rättvis. Den är överflödande!! Den förändrar mitt sinne.

Hela Romarbrevet är en enda uppgörelse med att försöka leva rätt, vara rätt, göra rätt, undgå Guds vrede genom att vara snäll... Martin Luther upplevde en våldsam förtvivlan över att inte räcka till åt Guds krav... Han försökte leva efter alla regler, han gick till och med i kloster, men inget hjälpte. Jag skulle kunna säga att han försökte leva som en riktigt god muslim, men han fick inte frid i själen ändå.
I detta tillstånd läser han de ord som kom att förändra hela den västra kristna kyrkan:
Romarbrevet kap 5:6-8:
MEDAN VI ÄNNU VAR SVAGA, DOG KRISTUS FÖR ALLA GUDLÖSA, NÄR TIDEN VAR INNE. KNAPPAST VILL NÅGON DÖ FÖR EN RÄTTFÄRDIG - KANSKE NÅGON GÅR I DÖDEN FÖR EN SOM ÄR GOD.
MEN GUD BEVISAR SIN KÄRLEK FÖR TILL OSS GENOM ATT KRISTUS DOG FÖR OSS MEDAN VI ÄNNU VAR SYNDARE.

Kärleken älskar villkorslöst, annars är det inte kärlek. Jag har själv upplevt denna Guds kärlek - vilken befrielse! Vilken räddning!
Lägg märke till att Gud älskar inte själva synden, men Gud älskar syndaren! Det är skillnad.

En far eller mor älskar inte sitt barn bara för att det "gör rätt" eller har bra betyg. Man älskar väl sitt barn just för att det är ett litet människobarn - oavsett prestation. Eller?

Jag ser tydligt skiljelinjen mellan kristendom och islam i denna fråga.
Tack Gode Gud att Du sände Jesus till oss, att visa hur kärleken överträffar alla andra vägar till Dig!

Överflödande kärlekshälsningar,

Helene Sturefelt

2 kommentarer:

  1. Första Kor Kap 13 vers 4-8
    Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.

    Ordet kärlek är inte bara något mellan 2 personer. Vänskap innebär kärlek, medmänsklighet innebär kärlek, dispyter innebär kärlek. Kärlek finns i allt.

    SvaraRadera
  2. Rättvisa behöver kärlek för att fungera.
    Men kärlek behöver inte rättvisa på samma sätt.
    Islam håller rättvisan högst där Guds dom är i centrum.
    Kristendomen håller kärleken högst, där Guds förlåtelse är i centrum.
    För mig är islam uteslutande, medan kristendomen är inneslutande.
    Helene

    SvaraRadera