Vissa dagar önskar man att man fick dra något gammalt över sig. Tänk att få slippa andras blickar, att få bli lite osynlig... Gå omkring utan att någon vet vem man är, men själv kunna kika ut lite...
I de muslimska länderna där burka är påbjuden undrar jag hur de vet vem som är vem. Hur vet de att det är rätt kvinna som går in i rätt hus? Ni som har sett TV-serien "Kvarteret Skatan" vet vad jag menar.
Är detta heltäckande tygstycke den muslimska kvinnans möjlighet till frihet, att gå vart hon vill, till vem hon vill... eftersom ingen ser vem hon är...
Är det en smart kvinnolist i ett patriarkaliskt samhälle? Vem kontrollerar vem?
Jag hörde en ung kvinna berätta varför hon hade konverterat till islam: det ena var de fasta reglerna, det andra var att hon slapp exponera sin kropp. I vår översexualiserade samhälle kan jag också känna att det skulle vara skönt att slippa kroppsfixeringen. Att då klä sig i burka kan vara en protest mot reklamens avklädda kvinnosyn.
Men man kan ju också välja hiphop-modet där pöskläderna döljer kroppens linjer. Yo!
Natten kom med mardrömmar...
Det blev kolsvart. Någon drog en svart säck över huvudet.
- Så där ja! Nu är hon klar! En av oss! Ha Ha!
Överallt såg jag svartklädda kvinnor, med en smal öppning för ögonen. Drömmen förde mig till ett dagis. Jag skulle lämna mina barn. Överallt var dessa svartklädda burk-kvinnor... Nej! Rör inte mina barn! Barnen skrek. Jag grät.
Drömmen förde mig vidare. Jag skulle ta bussen till stan. En svartklädd kvinna var chaufför.
- Jag klär mig precis som jag vill på jobbet, väste hon.
- Se upp! Ser du inte den mötande bilen! - - -
Jag skulle till vårdcentralen. All vårdpersonal var svartklädda. Bara hål för ögonen.
- Var så god nästa.
De omringade mig.
- Du kan ta av dig på överkroppen.
Jag vred mig i sängen, kallsvettig. Burka, burkor, burkast...
- HJÄÄÄLP!
Med ett ryck satte jag mig upp i sängen. Pulsen skenade.
Gode Gud vilken mardrööm!
Eller var det ett besök i framtiden? En resa 20 år framåt, då Sverige är så förändrat att jag inte längre känner igen mig.
Vi får inte klä oss hur som helst på jobbet. Vi har våra sociala koder hur mycket kropp vi bör visa, eller hur lite. Det handlar om säkerhet och öppenhet.
Att markera sin särart på ett så extremt sätt som burkan är, skapar olust hos mig. Hur ska vi kunna samspela när kroppsspråket inte finns? Kvar blir en stor misstänksamhet.
När jag besöker andra länder tar jag seden dit jag kommer. När jag går in i katolska kyrkor, visar jag respekt genom att ha långbyxor och långärmat på mig. När jag besökte alAksa-moskén i Jerusalem tog jag naturligtvis av mig skorna!
Men burka? Nej tack.
Visa vem du är, du muslimska kvinna! Jag vill lära känna dig!
... HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE TILL DIG.. OCH GIVE DIG FRID.
Välsignelser till alla, från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
Helene Sturefelt
I vår kristna tro behöver ingen dölja sig. Alla kan komma precis som vi är och vi blir älskade av Gud och Jesus för de vi är.
SvaraRaderaI sverige strävar vi efter jämlikhet, var finns jämlikheten hos muslimska kvinnor iklädd burka?
Vet ni att vi svenska tjejer faktis blir kallade för horor, enbart för att vi klär upp oss lite snyggt om vi ska ut en kväll på stan. Ska vi acceptera det?
Vi är alla vackra kvinnor och ingen ska tala om för oss att vi inte får visa oss.
Även om en muslimsk kvinna själv väljer att dölja sig, så är det inte acceptabelt för mig. Jag vill kunna samspela genom att se ansiktet och händerna. Vi skulle inte acceptera att någon gick klädd med en säck över sig, eller hur?
SvaraRaderaDet där med att vara alltför lättklädd är ett annat problem... Det stör mig lika mycket på andra hållet när man klär sig utmanande och visar nästan allt man har...
Balans!
hälsar Helene