Urhavet.
Ökad kunskap och vetenskapliga framsteg ställer oss inför etiskt svåra val.
Längtan efter barn blir en fråga om man kan "ordna barn till varje pris."
Vi svarar olika på det.
Jag önskar att alla människor ska kunna få leva i kärlek OCH veta sin identitet.
Är inte båda möjliga, är naturligtvis kärleken det som är viktigast.
Min infallsvinkel är följande.
På den tiden då pastorsexpeditionen hade hand om kyrkböckerna, hände det relativt ofta att jag fick hand om släktforsknings-förfrågningar.
De svåraste fallen handlade just om sökandet efter sin identitet.
Det kunde vara långdragna efterforskningar där man äntligen kommer fram till den felande länken:
- Vem är min far, egentligen?
Ibland var livshistorien kantad av livslögner och förnekanden, skam och skuld.
Och ständigt denna fråga:
- Vem är jag? Varifrån kommer jag? Har jag släktingar? o s v.
Spåra spåren.
Detta är kanske en rikemansfråga? Ett lyxproblem som bara en svensk kan ägna sig åt, tack vare våra fantastiska kyrkobokföringslängder.
Majoriteten människor runt om i världen får kanske nöja sig med att veta vem mamma är...
Å andra sidan finns det släkter i Afrika där man kan räkna upp sina förfäder långt tillbaka i tiden, likt släktleden i Gamla Testamentet.
Att veta varifrån man kommer - både på fädernet och mödernet - stärker identiteten så att man vet vem man är.
Tillhörigheten är på gott och ont.
Varje människa måste göra upp med det negativa som familjen bär med sig, liksom behålla det goda.
Vet man sitt ursprung, kan man ta spjärn mot det.
Förstenad.
Jag yttrar mig inte om ifall barnet blir bemött med kärlek eller inte - det utgår jag ifrån! - utan min problemställning är just detta när man i tonåren börjar söka sina rötter.
- Vem är jag?
Om man inte vet sitt biologiska ursprung så försvåras det. Eller?
Arv och miljö är i ständig samverkan.
Svår balansgång.
Men att i vår tekniska värld frånhända möjligheten att faktiskt få veta, det tycker jag alltså inte är bra.
Där måste lagstiftaren bli tydligare och hjälpa barnet att få veta sitt ursprung.
Jag håller inte med om att en donator inte är "en mamma" eller "en pappa".
Visst är de det! Människan är inte en maskin.
Vem hör du ihop med?
Här följer flera exempel när det inte har gått så bra (förkortade versioner):
* Ett lesbiskt par fick barn via donatorer. Efter ett par år skildes de. Ingen av dem ville kännas vid barnet eftersom det inte var deras eget biologiska.
* En man var spermadonator. Han fick veta att han blivit far till ett barn - som han mötte...
Han fick inte ge sig tillkänna. Starka faderskänslor väcktes i honom men han kunde inget göra.
* En surrogatmamma klarade inte av att lämna barnet ifrån sig. Starka band under graviditeten gjorde det mycket svårt. Hon fick leva med sorg och skuldkänslor som förstörde hennes äktenskap.
Till er, mina kritiker, om ni läser detta inlägg, vi handskas med oerhört svåra frågor som berör våra starkaste känslor.
Vi kanske inte ska säga ja till allt, även om det är möjligt?
Och ni som har kritiserat mina åsikter; vet ni vem som är er mor och far?
I så fall gratulerar jag er.
Och till alla som har barn: grattis! Det är verkligen en gåva!
Inte en rättighet.
Vilket är viktigast:
- Barn, eller Mitt barn?
Barn. Av olika kulörer.
Barnen är den svagaste länken. Det är deras talan jag vill föra.
Till sist:
Vår kyrka har högt i tak och det är jag tacksam för. Här ryms många åsikter och vi får resonera tillsammans.
Och kyrkans fadderverksamhet är något av det viktigaste vi kan stödja.
Barnets perspektiv:
DU SAMMANVÄVDE MIG I MIN MODERS LIV,
DU KÄNDE MIG ALLTIGENOM,
DU SÅG MIG INNAN JAG FÖDDES.
Psaltaren 139
Helene Sturefelt
- värna barnens identitet.
Öresunds frihet.
Stranden vid Höganäs talade.
Nu är jag ju en av dem som "hädat Gud" när livet inte blev som jag föreställde mig. Bokstavligt eftersom jag är den kvinna du faktiskt skrev om, hon som tog emot donerade embryon och som kände ilska mot Gud.
SvaraRaderaJag tackar dig för att du mjukat upp språket en aning, även om "förbaskad egoist" inte var något som fick mig att reagera särskilt negativt ens första gången. Jag ska strax förklara varför, men låt oss dröja vid en annan formulering. Häda Gud. För en kristen är det mycket grovt, det vet du likaväl som jag. Och hur säker är du på din sak? Hur säker är du på att jag hädar? För även om du skriver som dig själv är du alltid vigd till präst. Hur säker är du?
För jag är inte alls säker. Jag tror att det jag valt inte är mot Guds vilja. Men även om jag tror att jag gör rätt, är jag också medveten om att den dag jag står inför Gud kommer det att finnas saker i min tro som visar sig fel. Jag kommer att ha agerat fel när jag trott mig agera efter Guds vilja. Och eftersom jag då vill få nåd för allt det jag gjort fel måste jag också med varsamhet se på det andra tror - som jag nu tror är fel. Det hindrar inte mig från att kritisera saker, det är nödvändigt och jag har egentligen ingenting att säga om din hållning i sakfrågan, de gränser du drar upp. Där är vi bara olika.
Hur kommer det sig att jag inte reagerar på att bli kallad egoist? Ja, valet att försöka få barn är egoistiskt. För alla. Jag tror inte att det finns en plats där de ofödda väntar på att få födas (och jag tror inte heller att det varit ondska om man istället för att ge de andra föräldrarnas embryon till mig tinat upp dem och låtit dem dö - 4 celler är inte en människa, bara ett potentiellt liv). Oavsett hur vi får barn - när vi planerat dem eller medvetet gjort det möjligt för dem att bli till, gör vi det för vår egen längtans skull.
Jag tror också att det skulle vara olämpligt att få föräldrar som blivit det av altruistiska skäl. Jag tror att barn behöver få växa upp i vetskapen att de var efterlängtade, varken födda eller adopterade barn ska behöva känna tacksamhet för sin familj, de är själviskt längtade. Därför ser jag inga problem i att vara egoist. Jag är i gott sällskap.
Idag finns ingen möjlighet att använda sig av id-release vid embryodonation. Hade det varit lagligt som singel att behandlas i Sverige, och lagligt att donera embryon - då hade id-releasen kommit på köpet. Nu är det inte så. Och med största sannolikhet går inte de genetiska föräldrarna att spåra. Kärlek är oftast nog i en familj. Men visst kan det bli ett nyfiket barn, ett barn som söker efter de genetiska rötter vi i Sverige är så fokuserade på. Mitt uppdrag som förälder är att för det första vara helt öppen med hur vi blev vi och vad jag vet. Vill barnet veta, får jag hjälpa till att finna så mycket som möjligt (det finns donatormatchningsregister som är frivilliga tex). Men går det inte och då är det mitt uppdrag att ha förberett barnet på det.
I ditt arbete möter du mig. Inte bokstavligt, men du möter andra som mig. Under mitt dygn på förlossningen, för att starta aborten av ett halvfärdigt barn vars hjärta oväntat slutat slå, var en själavårdare mitt viktigaste stöd. Jag tänkte inte en tanke då på att jag kunde riskera att möta kritik (det fanns inte rum för mycket alls utöver att mitt barn låg dött inuti). Och jag undrar, med tanke på att jag enligt dig hädar, med vilken kärlek du kunnat möta mig, min förtvivlan och min vrede. På vilket sätt hade du kunnat förbereda mig på att ta emot och säga farväl till ett efterlängtat barn som inte blev? Eller hade din känsla av min hädelse fått överskugga kärleken? Jag hoppas att du varit klok nog att lämna över till en kollega. Men retrospektivt oroar det mig att jag kunnat riskera att mötas av att jag hädat under mitt livs svåraste dygn...
/Elida
Hej!
SvaraRaderaMycket viktiga frågor du tar upp. Skulle vilja diskutera dem mycket mer! Som det är nu lämnas individen med sitt val, man frångår svensk lagstiftning genom att åka utomlands...
En tjej i min närhet har gjort privat insemination för att få sina barn och gör ingen hemlighet av det eller att hon "lever som nunna". Dagis är misstänksamma och anmäler till soc så fort de får möjlighet...
Är vi fria att göra precis vad vi vill? Skaffa barn som 70-åringar, inseminera om vi är ensamstående eller lesbiska, surrogatmamma om vi är homosexuella...?
Det gick ett jätteintressant tv-program för ungefär ett halvår sedan om amerikanska surrogatbarn som lyckades spåra sin pappa. De hade väl kommit upp i åtminstone 20 ganska jämnåriga barn till samma pappa och försökte skapa ett kontaktnät mellan sig av barn till "K115" eller vad pappan nu kallades i registret.
En identitet.
Extratanke: om barn till samma donator råka gifta sig och det blir inavel?
/KE
Helene svarar Elida:
SvaraRaderaFörlåt att jag sårat dig och flera andra...
Aldrig hade jag kunnat tro att så många skulle läsa min blogg (hur hittade ni den?) och att det skulle bli så många kommentarer.
Jag är tacksam för att du skriver och berättar så öppet.
Det är lätt att känna igen sig i din kamp och i din längtan, även om vi drar gränsen olika vad vi anser lämpligt.
Jag hoppas att du blir välsignad i ditt liv på annat sätt, som ger dig glädje.
Jag ska fundera på det andra du skriver och försöka precisera mig, i ett annat inlägg.
Tack än en gång för din uppriktighet.
Hälsa de andra - för det känns som om ni känner varann...?
HS
Nej, jag känner inte de andra. Har precis upptäckt din blogg bara för någon dag sedan, genom något jag googlade på.
SvaraRadera/KE
Ett barn är en gåva!
SvaraRadera"When two people fell in love A family starts"
Efter att ha läst inlägget Barn till varje pris (som jag även kommenterade) och efter att ha läst detta, känns det som att en del anser att bara för att man är präst, har man inte rätt att tycka, känna och tänka som man vill. Jag kallar det old fashion thinking!
Vi lever på 2000- talet, vi alla har rätt att tycka, känna och tänka som man vill.
Jag tycker att Helen är stark som vågar lufta hennes tankar och känslor. Hon har rätt till dem! Yttrandefrihet är något vi ska vara rädda om.
När Helen har bloggat om detta har hon inte skrivit om enskilda individer, hon har bloggat sina tankar generellt.
Jag uppfattar kommentarerna på förra inlägget och detta inlägget att vi ska ha förståelse för det ni känner och tycker, men någon förståelse för hur vi kristna känner finns det inte plats för.
Vi måste helt enkelt tycka och känna på ett visst sätt. Ji ser livet ur en annan synvinkel och det är inget vi skäms för. Vi har en helt annan livssyn och vi har Gud i vårt liv.
Gud älskar oss för dom vi är, inte för vad andra tycker om oss eller för vad vi kan bli.
På en av mina släkts sidor har vi ett hittebarn. 3 generationer ifrån mig. Ett hittebarn som lämnades utanför ett barnhem i stockholm. Mer än så vet vi inte...
Hur mycket vi än försöker finna våra rötter från den sidan av släkten kommer vi ingenstans. Vi anar att hittebarnet kommer från en finsk piga som arbetat hos en svensk familj. Vi har starka drag som påminner mycket om finska. Det tråkiga är att det är något vi aldrig kommer att få veta. Men frågan finns där. finns det möjlighet att vi kommer ursprungligen från Finland?
Kanske en fantastisk historia som vi aldrig kommer kunna få veta. Ledsamt!
Har vi tappat traditioner som aldrig kommer återfinnas? Så många frågetecken!
Jag känner att jag kan skriva en hel uppsats om det här så det är bäst jag slutar nu. Jag tror nog min åsikt har kommit fram...
Helen fortsätt att vara den du är för vi älskar dig för den du är.
Jag älskar dig för den du är!
Gud välsigne dig du kära ;)