OFÖRLÅTLIG SYND - om hädelse mot Helige Ande

Frostiga Förhållanden.

På vår arbetsplats har vi en bra organisation där vi mellanchefer hjälps åt med personalfrågor i en ledningsgrupp.
Det finns policydokument för alla möjliga tänkbara situationer, till god hjälp för oss alla.
Det är inte lätt alla gånger.
Särskilt inte om man hamnar i en medlande roll.

Hur gör man om endera parten tar offerrollen och vägrar förlika sig?

Eller, en annan infallsvinkel: igår hade vi den svåra begravningen där en ung man blivit mördad.
Hur hjälper man dem som drabbats så djävulskt, att förlåta?

Frusen själ.

Alla jordiska synder går att förlåta.
Nu lyfter vi blicken vidare, mot Gud själv.

Men det finns en situation som Bibeln är oerhört sträng emot, och det gäller hädelse mot den Helige Ande.
Jag minns när jag var ung och läste det ordet för första gången. Jag blev livrädd.

ALL ANNAN SYND OCH HÄDELSE SKALL BLIVA MÄNNISKORNA FÖRLÅTEN,
MEN HÄDELSE MOT ANDEN SKALL ICKE BLIVA FÖRLÅTEN.
Matteus 12:31

Jag tar hjälp av Illustrerat Bibellexikon och citerar några rader.

"Orsaken till detta Jesu fruktansvärda uttalande, var fariseérnas reaktion inför hans utdrivande av onda andar.
- Han är besatt av en oren ande, sa de.
Att beskylla den helige Ande för att vara en oren ande - och att tillskriva satan det verk som utförs genom Guds Ande - är en fruktansvärd hädelse mot Gud.

Om någon säger något mot Mänskosonen, skall detta bliva honom förlåtet. Matt 12:32.
Har en människa däremot kommit till insikt om den gudomliga Ande som uppenbarar sin makt genom Kristus - och likväl står och smädar - då är detta ett uttryck för en förhärdelse.
Förhärdelsen omöjliggör ånger och därför också förlåtelse.
Matt. 12:32 b."

Container på kyrkogården.

Jag bryter in med en reflexion från en barnsång, där vår tid har så svårt för allvar.
Vi är konflikträdda - eller lättstötta - och så här sjöng man på dagis "En sockerbagare här bor i staden":
- Är du stygger, du får ändå....
Medan originaltexten är:
- Är du stygger, då får du gå!

Helighetens Tempel.

"Att det finns en oförlåtlig synd och ett avfall upprepas många gånger i Nya Testamentet.

Det handlar inte om att sätta en gräns för Guds förlåtelse, utan om en kraftfull varning mot avfall och trons ljus.
Skrift skall med skrift tolkas.
Det är Guds vilja att alla människor skall bli frälsta. Det är utgångspunkten.
Guds ord inbjuder också avfällingar att vända åter från sitt avfall. Jesaja 59.

Hela Jesu gärning gick ut på att uppsöka de förlorade fåren.

När det trots detta finns synd som till sin natur är oförlåtlig, hänger det samman med att en sådan synd leder människan in i ett tillstånd, där hon inte önskar någon förlåtelse.
Människan vill inte ha gemenskapen med Gud återupprättad, och är inte längre mottaglig för Guds nåd.

När Guds ord beskriver Att synda med `berått mod` som det står i Hebréerbrevet 10:26, så används det grekiska ordet hekousios = frivilligt.
Människan syndar frivilligt, utan att vara tvungen därtill.

Syndigt avfall.

Redan i Gamla Testamentet skiljes mellan:
- "svaghetssynd" utan ont uppsåt, och
- "synd med upplyft hand" det vill säga i trots.
För den förstnämnda finns förlåtelse, men inte för den sistnämnda.

Skriften säger uttryckligen att:
Jesus Guds sons blod renar från all synd.
1 Joh brev 1:7.
Dessa ord finns med i gudstjänstens avlösning efter syndabekännelsen, och riktas till alla.

Det obotliga avfallet från Gud innebär att människan anser förbundets blod orent...

Gud vill förlåta alla synder, men Han kan endast förlåta den som av Guds Ande låter sig ledas till omvändelse.

Det finns inga andra gränser för Guds nåd och kärlek än de som vi själva drar upp genom vår oförsonlighet."

Jag ser en annons i tidningen att kören Belladonna ska ge en konsert på Marinmuseet med titeln Synd & Dygd...
Vore intressant att gå på den!
Synden är en ständig inspirationskälla för konsten...

Det kommer att tina upp.

Jag avslutar detta bibelstudium med några trösterika ord:

"Många människor har råkat i stor anfäktelse och djupt andligt mörker då de fruktat att de begått den oförlåtliga synden.
Det har ofta sagts att den som fruktar just detta, just i själva sin oro och ångest har beviset för att han icke gjort sig skyldig till denna synd.

Luther säger:
- En människa som verkligen har smädat Guds Ande, icke kan känna ånger över detta.
Den obotfärdige och förhärdade syndaren erfar ingen ångst för att ha gått miste om Guds nåd.
En människa, som Guds Ande har lämnat, hyser ingen åstundan att söka Gud.
Själva önskan att tillhöra Herren, och längtan efter att äga Guds nåd, är ett verk av Guds Ande.

Den som har denna längtan, kan därför icke vara övergiven av Gud."

Kyrkfönster i Rödeby.

De allra bästa hälsningar till er alla,
Helene Sturefelt