Adventssamling i Fredrikskyrkan.
Idag hade vi besök av en skola F-5 som ville fira Advent.
Vi känner varandra ganska bra vid det här laget, men jag är ändå noga med att prata igenom vad som gäller i mötet skola - kyrka.
Och vi är alltid överens.
- Vi har barn från olika kulturer i våra klasser, och vi vill visa dem våra traditioner här, svarar dessa lärare alltid.
När kyrkklockorna hade tystnat välkomnade jag dem alla.
- I detta hus bor kärlek och frid.
Det första adventsljuset tändes och jag berättade när Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
Barnen fick vara med och agera - vifta med händerna och ropa hosianna.
Amiralitetskyrkans figurer.
Ville han inte vara en kung?
Då ska man ha en fin häst!
Nej, Jesus ville inte vara kung, inte över ett land i alla fall.
Jesus vill vara kungen i vårt hjärta...
Jag tog fram min knallröda ukulele och sjöng:
- Hosianna hipp hurra, sjöng små barn men lagman sa:
Ni får sluta meddetsamma, med er dumma hosianna!
- Nej, sa Jesus, barn skall få, lov att sjunga då och då!
Ni kan gå, men jag vill stanna, höra barnens hosianna.
Min världsmästar-ukulele!
DET VAR EN GÅNG EN ÅSNA, JAG SÄGER INTE VEM
SOM STOD OCH SMÅTT FUNDERADE VID DÖRREN TILL SITT HEM.
DÅ KOM DET TVÅ FIGURER OCH LEDDE HENNE BORT
DEN ENA GANSKA LÅNG OCH SMAL, DEN ANDRA TJOCK OCH KORT.
FÖR NÅGON VILLE RIDA PÅ ÅSNANS SMALA RYGG
HAN SATTE SIG PÅ HENNE OCH HON VAR GLAD OCH TRYGG.
MEN NÄR DE KOM TILL STADEN DET BLEV ETT VÄLDIGT LIV
FÖR FOLK SPRANG UT PÅ VÄGARNA MED STORA LÅNGA KLIV.
OCH ROPADE OCH HURRADE OCH SJÖNG OCH HADE SIG
OCH ÅSNAN BÖRJA´ KRÅMA SIG OCH TÄNKTE:
-SE PÅ MIG!
DE LÄGGER FINA TYGER OCH KVISTAR VID MIN FOT
OCH BUGAR SIG OCH BER ATT JAG SKALL ÄRAN TA EMOT.
DET VAR VÄL DET JAG VISSTE, OCH DET HAR JAG VÄNTAT PÅ
ATT NÅGON SKULEE UPPTÄCKA MIN GLANS TILL SLUT ÄNDÅ!
JAG ANTAR DET ÄR BORTMÄSTAR´N SOM ORDNAT TILL DET HÄR
JAG FÅR VÄL LÅTSAS HÄPEN ÖVER ALLT DERAS BESVÄR
SÅ OMTÄNKSAMT AV HONOM, SOM SATTE SIG DÄR BAK
ATT VILJA STÄLLA UPP OCH GÖRA P R FÖR MIN SAK!
Kors-fot.
SOM TRÖTT OCH LYCKLIG ÅTERVÄNDE SEDAN TILL SITT HEM
HON HÖRDE NÅGRA ROP OCH SKRIK, MEN SEDAN BLEV DET TYST
DET VAR OM NÅ´N FÖRBRYTARE SOM JUDAS HADE KYSST...
MEN ÅSNAN STÄLLDE SIG OCH SOV MED HUVUDET PÅ SNED
FÖR HON VAR TRÖTT - DET BLIR MAN - NÄR MAN JUST HAR GJORT SUCCÉ.
Jag tänker för mig själv att det är så lätt att blanda ihop medel med mål...
Vi åsnor tror att det är vi som är målet.. och att HAN där uppe på ryggen är medlet...
Ylva Eggehorn har på pricken fångat egoistens misstag!
- Tack snälla Jesus att Du gör reklam för Min sak!!
Ske Min vilja i ditt namn, amen.
Nej nej, så vill vi inte ha det!
Jesus, precis som du bär oss i ditt hjärta, vill jag bära dig i mitt!
Ditt perspektiv, Gud - inte mitt!
Hur skulle jag göra med bönen? För bönens plats är självklar!
Försiktigt smög jag mig ned på knä på altarringen och "pratade lite":
- Tack gode Gud för alla barnen! Och för skolan. Tack för att Du älskar oss alla så mycket. Amen.
Vid välsignelsen sa jag så här:
- När man ser filmer händer det ibland att det finns en massa hemliga tecken.
Välsignelsen är ett sådant tecken:
- väl = bra/ gott, sign = tecken, alltså ett Gott Tecken!
Och så välsignade jag barnen, men jag hoppade över "I Faderns och sonens och den Helige Andes namn".
Inte för att vara feg.
Utan för att inte provocera.
Kristna symboler talar.
Jag log och han log. Vi sa inte så mycket.
Han tog mig i handen och hälsade, inte en gång, utan två gånger!
Glada och Hosianna-fyllda lämnade skolbarnen kyrkan.
De vände sig om ute på torget och vinkade.
Och vaktmästarn och jag vinkade tillbaka, alldeles lyckliga.
Med Jesus i hjärtat - han som "tröstar, lär, förmanar och varnar oss".
Helene Sturefelt, med åsnans perspektiv...
Rosor till Första Advent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar