Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 2 juli 2011

NÅGRA GYLLENE ÖGONBLICK

Inte snabb. Kärleken är långsam.

Det var fullt med folk på torget denna fredag.
Ett 40-tal tuffa sportbilar var samlade för vidare färd till Polen och snabba tävlingar.

Men i Fredrikskyrkan ringde bröllopsklockorna för ett ungt par.
Så lycklig jag blir att två unga vuxna, 21 och 22 år, väljer att satsa på varandra och ge varandra trygghet för kommande prövningar.

Jag såg till att brudparet kom in tillsammans... sida vid sida... att deras vandring till äktenskapet började redan vid tröskeln.
Sida vid sida. Kvinna och man, två självständiga indivier.

Bär varanadras bördor.

Holy moment n:o 1:

Vända mot varandra vilade de i varandras blick och sa sitt:
- JA!
... att dela glädje och sorg och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.
Detta viljebeslut kommer att stödja den känslomässiga utvecklingen.

- Må ert äktenskap vara en vila för er båda!
Inte en prestation.

När man jagar kärleken drar den sig undan.
När man slappnar av i sig själv, då finns det plats.

Rymd. Valv efter valv.

Holy moment n:o 2:

Dop i gamla hemkyrkan i norra Blekinges skogsbygd.
- Vi ska nu bära fram lillebror till det heliga dopet och inviga honom i det förbund där Jesus Kristus gjort allting klart för oss...
Kallelsen till Guds rike börjar här och nu.

Storebror tog sin uppgift att hälla upp dopvattnet på stort allvar.
Långsamt rann det heliga vattnet ned i dopfunten.
Det var knäpptyst i kyrkan.
- Här en källa rinner, säll den henne finner...

Det ångade av det varma vattnet när det mötte den kalla kopparplåten.
- Låt barnen komma till mig...

Barn är heliga. Människor är okränkbara.
När barnen får betjäna i Guds hus behövs inga fler ord....
Storebror ställde tillbaka dopkannan och vi behöll tystnaden i djup andakt.

Heligt ögonblick.

Holy moment n:o 3:

En stund senare ringde kyrkklockorna samman igen, nu till ännu ett bröllop.
Det är inte bara prins Albert av Monaco som väljer denna dag till kärlekens högtid!

Varje gång jag träder inför altaret tar jag ett djupt andetag...
- Vem är värdig att träda fram inför din tron?
- Bara den som har skuldfria läppar...
- Herre, vem är då jag... jag kan inte... jag som själv har misslyckats, jag som...

Jag tecknade korstecknet i vördnad och gick innanför altarringen.
Gud har inga andra än oss ofullkomliga...
Det enda vi kan göra är att vara ödmjuka.

Ännu en gång fick jag se ett brudpar ge varandra löftet om ömsesidig kärlek.
Dessa goda vänner har känt varandra länge, och släkt och vänner har väntat länge på denna stund...

När allvaret är där, då darrar hjärtat.
- Tager du....
Snyftningar, stilla tårar.
- ... nu till din man...
Stor kärlek. Gudomlig närvaro.

Bröllopsgård.

Efteråt var jag tvungen att dra mig undan lite.

Körde till Bredasjön och svalkade mig lite.
Lade mig på rygg, lät det kalla vattnet omsluta hela min kropp och vilade huvudet i vattnet.
Vita sommarmoln lekte ovanför talltopparna.

Flow.
Holy moment.

Svalka. Vila.

Så oerhört tacksam.
Helene Sturefelt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar