VM I DAMFOTBOLL

Svenska bronsmedaljörer.

Det var bara nättröjan och ölbacken som fattades.
Jag har slappat och njutit av damernas VM-fotboll i Tyskland.

Vilken fröjd det var att se så mycket rent spel, där fotbollen var i centrum - och inte tacklingar, filmningar eller dåligt humör.
Damerna har lyft fram fotbollen till en sportslig skönhet.
Eller gett "rent spel" ett ansikte...

Finalmatchen igår mellan USA och Japan var en rysare.
Det var högt tempo med en gång och det ena anfallet efter det andra. Hoppsan, nu låter jag som en riktigt sportkommentator, men det får ni stå ut med en stund.
USA ledde spelet där bollen gick från fot till fot och målribban slickades gång på gång.

Sportsandan var på topp - man räckte varandra handen när man tacklat omkull någon, snyggt.
Alla trodde väl att USA skulle ta hem guldet - och vår svenska tränare Pia Sundhage var ju i teorin världsmästare ända tills de tre sista minuterna i förlängningen... då Japan kvitterade.
Hu!

Sverige förlorade bara mot - Japan.

Men att avgöra ett VM genom straffar är det grymmaste som finns.
Japanskorna var avslappnade och bara skrattade - de hade ingen prestige att förlora.
Medan amerikanskorna var paralyserade och lekfullheten och bollkänslan blev som bortblåst.
Det kunde bara gå på ett sätt...
De missade öppet mål medan Japan tog vara på sitt underläge och målsköt sig fram till guldet.
Grattis.

Det finns inget så bittert som en förlustmedalj i silver...
Jag ville nästan gråta med USA´s damlag som spelat en sån underbar fotboll - och förlorade...
Hur orkade de hålla masken?

Bronset är ialla fall en vinstmedalj över fyrorna.
Jag jublade framför TV´n när det svenska damlandslaget tog emot folkets jubel på Götaplatsen och sedan på Liseberg.

Man ska inte ta kort på TV, jag vet.

Tantvarning.

Nu till min reflexion.

När lagspelet är som bäst, är det i mina ögon en bild av himmelriket.

Alla vet sitt värde och kan sin position.
Förbundkaptenen tar vara på vars och ens talang.
Det finns tillit till varandra.
Individen är omsluten av gruppen och soloprestationer fungerar bara om man samarbetar.
De osjälviska passningarna och kämparglöden formar laget.
Ungefär som Kristi kropp i en församling.

I en församling kan inte alla vara längst fram och peta in mål.
De flesta är på "ytterkanten" och förbereder marken, lägger upp snygga passningar - vilka kan det vara? Vaktmästarna?
Backlinjen är nödvändig, de syns inte så mycket men märks när de är borta - diakonerna?

Men det Måste finnas de som är "målfarliga" i kyrkan - de som vågar gå framåt med evangeliet trots att motståndet är stenhårt.
Vi måste våga möta hånfulla kommentarer, ateistisk humanism eller ett insomnat etablissemang.
Vi måste våga gå i dialog - som här till exempel! - trygga i vår egen spelstil:
- Bottna i nåden, skapa i världen.
Detta är biskop Antjes målformulering (!). Bra.

I min spontana fotbollsteologi kan man kanske tänka sig att organisten och prästen är på mittfältet...
Att missa målet är ju synd.
Att göra mål är att frälsa från måltorka...

Språkbruket är ibland det samma!

Oförtröttlig träning.

De församlingar som fungerar bra, har en tränare/ kyrkoherde som ser både de anställdas talang och församlingsmedlemmarnas vilja att vara delaktiga.

Om man jämför antalet träningstillfällen med antalet matcher, så är de fler än matcherna.
Hur är det i kyrkan?
Om matchen är själva Gudstjänsten så frågar jag mig:
- Hur ofta tränar vi... ?

Hur ofta ber vi tillsammans? Pratar teologi? Strategi?
Hur fungerar gemenskapen?
Litar vi på varann?

Jag lämnar frågorna obesvarade.
De måste alltid hållas levande.

Sammansvetsade.

Till sist en historia från näringslivet:

En duktig säljare fick företaget att blomstra.
En dag kallade chefen in honom och gav honom en högre position - han skulle få bli mellanchef.
Efter en tid började företaget gå dåligt. Orderblocket var inte fullt och produtionen gick ned.
Den duktige säljaren vantrivdes på sin "högre" position och ingen hade kunnat ersätta honom som säljare.

Det tog tid innan ledningen förstod vad som var fel - förblindade av hierarkiskt tänkande.
Men när säljaren bad att få gå tillbaka till sitt gamla jobb, ökade produktionen igen och allt blev bra.

Alltså, rätt person på rätt plats.
Det gäller både själavårdaren, chefen, kaffekokaren och förkunnaren.

Helene Sturefelt
- vänsterytter... och målfarlig? ; )