Det krökta rummet. Vid Saltö.
Men det är ingen utveckling. Det är en ständig avveckling som pågår.
Från det maximala till det utslitna minimala.
Från noll till ett och tillbaka till noll.
Läser i morgontidningen om åldrandet och hur generna styr när vi blir gråhåriga.
- Åldrandet är oundvikligt och börjar i princip redan när vi föds, säger Brun Ulfhake, professor vid Karolinska institutet, eller rättare sagt det börjar redan i fosterstadiet.
Det låter ju uppmuntrande...
Från Noll...
Går det utför direkt? Finns det ingenting som blir bättre med åren?
- Jo, vi ackumulerar erfarenheter, säger Brun Ulfhake, men annars är det en negativ spiral.
Läs mer: feature@tspektra.se
Detta stämmer med den bibliska världsbilden.
"Himmel och jord skall förgås, men Du Gud förblir.
De skall nötas ut som en mantel..."
Hebreerbrevet kap 1:11
Livets nöts ut. Och vi hjälper till ganska bra att slita ut det...
Jag tänker ofta på Big Bang som den fantastiska starten från Noll till Ett.
Gud, alltid evig och oskapad, startar universums livsprocess och slungar ut all energi i universums livmoder.
Hur det sedan formades får naturvetenskapen fortsätta reda ut - de byter ju teorier lika ofta som vi andra byter strumpor, så avancerat är det är försöka närma sig livets uppkomst.
Det som teologin ägnar sig åt är att närma sig gemenskapen med Gud.
Frågan Hur brottas inte jag med, det är mer intressant med Vem som ligger bakom.
Liv!
I Big Bang fanns all livsenergi i sin mest maximala form, så duglig och livskraftig att den skulle kunna generera enorma mängder av livsformer.
Men modellen är "från max till minimum" och sedan - slut.
Inte ett segande som arbetar sig uppåt.
Våra gener stöder inte den teorin.
Brun Ulfhake (nej det är inte jag som har hittat på namnet!) kan ju ha fel, men det tror inte jag.
Andra länkar:
http://bibelfokus.se/intervjuer
Vesa Annala, f d ateisten som blev kristen, delar med sig av sina tankar.
... till Max! Big Bang.
På begravningen här om dagen sjöng vi:
"Lär mig du skog att vissna glad..." Sv Ps 304.
Det är en psalm som rymmer både forskningsresultat och teologi, i gott samarbete.
Om vi nu gör detta till en existentiell fråga, så kan man ju undra:
- Hur ska jag leva mitt liv på ett sådant sätt att jag "vissnar glad" alltmedan jag lever?
Tja, man kan ju färga håret och trolla bort rynkor... allt medan universums avveckling pågår.
Eller man kan förtränga åldrandet och blunda för degenererandet.
Nej, det är nog bättre att skåda det i vitögat och tänka:
- Jag ska ackumulera mina erfarenheter!
Så detta tänker jag ägna min semester åt:
- Sitta i hammocken och gunga med mina medelålders rynkben och skratta åt svalornas flykt under himlen.
Jag tänker glädja mig åt allt jag upplevt, alla jag träffat och alla fina bönesvar jag fått den senaste tiden.
Ja jag tänker tacka Gud som gav mig chansen till livet - att leva några korta dagar och år mellan Nollan och Ettan.
Ty än har inte slutnollan kommit.
Hinner nog ta en glass också medan mitt silvergråa hår blänker i himlaljuset!
Liv under avveckling. Också en gemenskap.
Lär mig du skog att först blomstra och mogna,
sätta frön till världen och se dem gro
- sedan kan jag sakta dra mig tillbaka
och låta åldrandet och vissnandet bli en skönhet
som bara Guds vishet kan skänka.
Oändliga hälsningar
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar