NORGE I SORG

Där rosor aldrig dör.

Det är svårt att komma hem från semestern och läsa tidningar och se nyhetsrapporter från våldsdådet i Norge.
Är det en krigsskildring? Ett TV-spel? En terrorattack?

Ja, kanske alltihop.
Norge är i sorg och vi med dem.
I de gudstjänster jag deltagit i har förbönen hela tiden gått till de sörjande i Norge.
Predikan och ljuständning har kretsat kring att försöka hitta hoppet mitt i en sorg, som tycks komma från avgrunden...

Vilken djävulsk taktik: först spränga inne i Oslo, sedan klä ut sig till polis och åka ut till socialdemokraternas ungdomsläger på Utöya och hävda att han skulle informera om bombdådet - och sedan börja skjuta!!

Anders Behring Breivik - förförd av hatet.
Ondskans hantlangare.
Tränad med hjälp av WOW - World Of War, som många pojkar roar sig med...
Eftertanke?

Det gick inte att låsa sommarstugedörren i natt... och jag kände rädslan komma krypande... skräcken från Utöya, det kallblodiga mördandet.

Går detta att förstå?

Som präst möter jag mycket död och en hel del ondska.
Min uppfattning är att ondskan är en del av varje människa. Det är inte en psykisk sjukdom, ondskan är en faktisk möjlighet, eller snarare risk, för oss var och en.

Men den utlösande spärren kan vara ett sjukdomstillstånd.
Det kan också vara samma faktorer som finns med vad gäller suicid:

- förlust av relationer och trygga sammanhang,
- hög stressfaktor och utanförskap,
- tillgång till dödande redskap,
- alkohol eller droger (stereoider i detta fallet) som får spärren att släppa.

Träningslek?

Anders Behring Breivik har fört en detaljerad dagbok och jag läser ett citat ur Aftonbladet.
Han skriver den 11 juni om bönen:

"Jag bad för första gången på väldigt länge idag.
Jag förklarade för Gud att såvida han inte ville att marxist-islamistiska alliansen och islamister skulle ta över europeisk kristendom helt och hållet inom de kommande 100 åren, då måste han säkerställa att krigarna, som kämpar för den europeiska kristendomen, skall härska."

Det kan verka fromt att be.
Men alla böner är inte böner, i Guds mening. Det är kommandorop, önskelistor, eller ordergivning...

Människan talar om för Gud vad Gud skall göra...
Människan talar om för Gud att nu skall han välsigna det jag har hittat på...
Människan frågar inte efter Guds vilja, utan tar saken i egna händer.

Det är inte bön.

Vad var det nu Heliga Birgitta sa om de tre tjänarna?
- de som vill tjäna Gud bara för egen vinnings skull,
- de som tjänar Gud för att de är rädda,
- och de som tjänar Gud av kärlek.

Heliga Birgitta lyssnade.

Aktuellt visade bilder från den Tysta Minut som hållits på många håll i Norden idag.
Stark känsla av sammanhållning.
På Oslos gator var sorgen stor och omsorg och just kärlek till varandra var påtaglit i TV-rutan.
- Hat? Nej, ingen ska skrämma oss till att fortsätta leva vårt liv i öppenhet, sa en medelålders man.

Men jag blev mycket bekymrad när en annan ung man intervjuades:
- Vi är många som vill se honom död! Och ett antal svordomar som jag inte vill stava till.
Han förklarade sig själv som halvnorsk och hans invandrade vänner klappade honom på axeln.

Nej!
Det är just så vi inte ska möta mördaren!
Hatkulturen är inte den kultur vi vill leva i.
Det är just exakt här på denna punkt vi måste mötas och integreras!!
Här skymtade konflikten förbi...

Norge i sorg. Vi med dem.

Staffan Heimerson skriver:
"Det går en knapp kilometer lång rät linje mellan Slottet, Nationalteatern, Folketinget och Domkyrkan.
Det är grundpelare i det stabila norska samhället, med en säkrare monarki än den svenska, ett land med kultur, en demokratisk klippa och varmare religiöst än många andra moderna länder".

Domkyrkan i Oslo har agerat på ett föredömligt sätt.
Gett plats för känslor och ord som söker tröst och famlar efter mening.
Sorgen får möta hoppet.
Kan jordisk ångest få möta himmelsk frid?
Ja, det vill jag med hela mitt hjärta tro!

Heliga Birgitta får avsluta:
Hennes kallelse var att rädda den värld som förrötts av manlighet, med hjälp av jungfru Marias moderlighet.

Och jag gråter och ber för Anders mamma....
... och för alla andra mammor och pappor som mist sina ungdomar.

Frid, frid, frid.
Helene Sturefelt.

Slottet i Vadstena. Solidariska flaggor.

Regntårar på linsen.