VAD ÄR EN GUDSTJÄNST?

Ljus från ovan.

Vad säger vi om det som vi ofta gör på söndagarna?

- Jag skall gå till mässan kyrkan.

- Jag skall gå på gudstjänst.

- Och jag skall gå på möte...

Nu ska vi fundera tillsammans vad innehållet är i en gudstjänst. Bara ordet kan kännas krångligt...

En gudstjänst är:

- att Gud själv betjänar oss med sin nåd, förlåtelse och frid,

- att vi svarar tillbaka genom att tjäna Gud med vår lovsång, bön och bibelläsning,

- att vi sedan går ut och tjänar Herren med glädje i vår vardag, i vårt samhälle.

Alltså har gudstjänsten tre riktningar.

Det hör ihop med det dubbla kärleksbudet; att älska Herren Gud, sin nästa såsom sig själv.

Till Din ära, Herre!

EFS är ju en fristående förening inom Svenska kyrkan. Det är samma grund för tron och ofta gott samarbete i samarbetskyrkorna.

Men formerna för söndagens firande är nästan varandras motsats...

I Svenska kyrkan är prästen helt ansvarig för gudstjänstens utformning och ledning, i samarbete med kantor, kyrkvärdar och vaktmästare förstås. Hela ansvaret vilar på oss, även om uppgifterna är fördelade på bästa sätt.

Om vi gör fel och ändrar i ordningen, bryter vi mot handbokens direktiv, och kan i värsta fall bli anmälda till domkapitlet.

EFS är en förening som själva äger sin kyrka och söndagens möte. 

Just det, man säger "jag skall gå på möte" - inte att man skall gå till gudstjänst! Även om mötet naturligtvis är en gudstjänst...

Ordningen är helt fri. Vem som helst kan vara mötesledare, och den som vill får gärna komma fram och dela ett vittnesbörd. Föreningen kallar en talare, ofta en pastor eller präst som utför själva predikandet och nattvarden när den firas.

Stenhård talare...

Lekmannamedverkan är en styrka.

Men att som präst ha tillgång till båda traditionerna är en rikedom, men det kan även ställa till det.

I kyrkan får ingenting ändras i gudstjänstordningen.

Men i EFS-kapellet är ordningen helt fri... och ansvaret bär mötesledaren, inför Gud och församlingen - där finns inget domkapitel som kan gå in och korrigera.

Bundenhet kontra frihet.

Förvirrad...

Vi samtalade om det är någon skillnad mellan att vara mötesledare och att vara deltagare i bänken.

Det är det, förstås, både på "gott och ont":

- Som mötesledare får man bestämma. Förberedelsen är längre. Det kan även vara en anspänning som gör att man inte lika bra tar emot det som sker.

- Som deltagare kan man lyssna och ta emot. Man kan slappna av - förutsatt att ledningen vet vad de gör och inte är dåligt förberedda.

Det är även skillnad mellan vad man vill säga/ och vad man vill höra.

Behoven är olika beroende på om man står där framme och vill bli klar med det som skall sägas, medan upplevelsen kan vara en annan när man har behov av att få ta emot Ordet och lovsjunga.

Vi återkommer till det.

Vad vill jag säga? Vad vill jag höra?

Vi arbetade med förväntningarna på gudstjänsten/ mötet. 

Var och en fick punkta upp tre goda ting, och en punkt som tar energi och är tröttsam.

Här är några tankar:

Gröna, positiva lappar:

- Vi längtar efter att Gudsmöte, om ny kraft och att Gud skall bli stor.

- Glada psalmer och härliga körer, förböner och tilltal från Gud.

- Andakt, predikan och att lära något nytt, som är tillämpbart.

- Kunskap, inspiration, välsignelsen.

Röda lappar med tröttsamheter:

- Upprepningar, inslag bara för sakens skull och utfyllnad med psalmer.

- Dålig teknik, tjatig körsång, sega och svårsjungna psalmer.

- Babbel inför gudstjänsten, otydlig ledning med omtag och upprepningar.

- När man inte förstår eller hänger med och tappar tråden.

- Pålysningar före välsignelsen, som är allra sist.

Rött och grönt.

Förr i tiden kunde det vara så att mötesledaren tog om halva predikan i missriktad välvilja. Det blir väldigt tungt... och är onödigt. 

Som mötesledare ska man inte vilja för mycket, utan låta gudstjänsten ha sin gång, och inte heller vara konferencier.

Vi får inte glömma att koncentrationsförmåga är begränsad.

Jag kom med en personlig synpunkt och ett tips:

- mötesledaren behöver inte tacka prästen för predikan... Då kommer ljuset för mycket på mig som person, och jag vill inte skymma det som Herren vill säga. Likaså är risken uppenbar om jag har en dålig dag, att det inte blir något "tack"...

Det bästa är på slutet att det sägs i enkelhet:

- Vi tackar varandra för gemenskapen... 

Som predikant är jag ju också en del av mottagandet av ordet, bönen och lovsången.

Likaså vad gäller välsignelsen. I all välmening kan mötesledaren råka säga:

- Nu skall Helene ge oss välsignelsen...

Nej, det kan jag inte!

Det är Herren som gör det! Men genom min röst och mina händer.

Även jag är en mottagare av välsignelsen.

Tag emot Herrens välsignelse!

Gudstjänstens byggstenar har rötter ned till fornkyrkan och synagogan.

Det är Lovsången - Ordet - Bönen.

Kring dessa tre har gudstjänsten genom tiderna vuxit fram och blivit allt rikare.

Teologi och psykologi hör ihop:

- Lovsången hjälper oss att i början ställa in våglängden och öppna sig för Guds närvaro och gudstjänstens innehåll. 

- Ordet är höjdpunkten där bibeltexter blir lästa och förkunnade + Trosbekännelsen.

- Bönen och förbönen tar hand om det som hjärtat blivit berört av.

Pelare.

Rent konkret kan vi se hur dessa tre delar är pelare på våra möten:

LOVSÅNGEN:

- Välkomsthälsning med dagens tema, medverkanden och bön inför stunden.4

- Psalm/ sång

- Inledning med personligt vittnesbörd, en berättelse eller Psaltarpsalm som kan växelläsas.

- Psalm/ sång som öppnar upp inför Ordet.

ORDET:

- Textläsningar; Gammaltestamentlig läsning, epistel och evangelium.

- Predikan.

- Trosbekännelsen.

BÖNEN:

- Förbön globalt, regionalt och lokalt.

- Gärna bönevandring och ljuständning. Syndabekännelse.

- Herrens bön.

SÄNDNING:

- Nu lämnar vi "förklaringsberget" och skall gå ut i vardagen. Några ord av tack. Pålysningar kring kollekten och eventuellt vad som händer i veckan. (Här hade vi olika åsikter).

- Välsignelsen. 

Ordet i centrum.

Oavsett ordning så konstaterade vi att god förberedelse och bön om Helig Andes ledning är en nödvändig kombination.

Vi vet att en själlös och innantill läst liturgi kan bli väldigt torr och intetsägande. Men det kan även ett möte vara om mötesledaren inte är helt närvarande...

... och tvärtom:

En högmässa i kyrkan kan vara alldeles levande där präst och övriga tjänstgörande är fyllda av Guds närvaro, precis som på ett möte där alla är närvarande och öppna för det som sker.

Men vi får inte slarva med förberedelsen och hoppas att det ordnar sig ändå, att liksom "missbruka" Guds Ande som skall göra "jobbet åt oss", om ni förstår uttrycket.

Samtidigt kan det vara så att de förberedelse vi har gjort inte riktigt träffar rätt i stunden, och då leder oss Guds Ande på rätt spår.

Vi får öva oss i att våra både närvarande och "här-varande"!

Närvarande höst.

Med dessa ord hälsar vi varandra med Guds frid, och fortsätter växa tillsammans i söndagens välsignade stunder!

Varma hälsningar,

Helene F Sturefelt, V.D.M. = Verbi Divine Minister.

Det gudomliga ordets tjänare.