"DU FALLER INTE ISÄR, DU FALLER PÅ PLATS"

En skugga av sig själv.

Du är inte ett pussel. Livet är inte heller ett pussel som skall gå ihop. Den bilden skapar fel förväntningar, och fel "lösningar".

Jag hittade en text på Fb, skriven av John Roedel, som en dialog mellan en förtvivlad människa och Gud.

Oron  när ingenting fungerar...

Jag citerar hans text rakt av, och bildsätter med egna foton.

John Roedel skriver:

Jag: Hej Gud.

Gud: Hej.

Jag: Jag faller isär, kan du sätta ihop mig igen?

Gud: Helst inte.

Jag: Varför?

Gud: För att du inte är ett pussel.

Jag: Men alla de bitar av mitt liv som fallit till marken då?

Gud: Låt dem ligga där ett tag. De föll av av en anledning. Ta dig lite tid och bestäm om du behöver någon av dessa bitar.

Vad är hotande?

Jag: Du förstår inte! Jag bryter ihop!

Gud: Nej - du förstår inte. Du bryter igenom! Smärtan du känner är bara växtvärk. De saker och människor som håller dig tillbaka i ditt liv faller av dig. Du faller inte isär. Du faller på plats.

Slappna av, ta några djupa andetag och låt de saker du inte längre behöver, falla. Sluta håll fast vid bitar som inte längre passar dig.

Låt dem falla av. Låt dem gå.

Jag: Om jag gör det, vad blir då kvar av mig?

Gud: Bara de allra bästa bitarna av dig.

Jag: Jag är rädd att förändras.

Gud: Som jag har sagt: DU FÖRÄNDRAS INTE. DU BLIR!

Jag: Blir vem?

Åh, där är jag ju!

Gud: Den jag skapade dig till. En människa med ljus och kärlek, hopp och mod, glädje, empati och förståelse.

Jag skapade dig mycket djupare än de ytliga bitar du valt att pryda dig med, och som du klamrar dig fast vid med girighet och rädsla. Låt dem falla av dig!

Jag älskar dig. Ändra dig inte.

Bli!

Utvecklas och bli den du är menad att vara. Jag kommer att fortsätta upprepa detta tills du kommer ihåg det.

Jag: Där föll en bit till.

Gud: Japp. Låt den vara.

Jag: Så... Jag är inte trasig?

Gud: Naturligtvis inte! - Men du brister som en knopp. Det är ny vår. Bli dig själv.

John Roedel.

Skuggan faller av. Jag faller på plats.

Tack, du okände skrivare!

Här föll mycket av min barlast av mig.

Som barn tvingades jag flytta med familjen och byta skola alldeles för många gånger, mer än vad ett barn önskar. Som vuxen tvingades jag till uppbrott jag själv inte sökte. Många gånger upplevde jag att livet verkligen var mycket trasigt och "pusslet" omöjligt.

Men perspektivet var fel.

Gud har lett mig på min livsväg som innebar många svängar och omtag. Det har gjort mycket, mycket ont och jag har hela tiden längtat efter en rak väg, utan avfarter eller påfarter.

Där tar nästa inlägg vid - om den "karismatiska bilen"...

Ofta kan livet upplevas som att man är en skugga av sig själv. Ibland kan rent av skuggan vara snyggare än själva originalet... Men någonting är fel då.

Du är snyggare än vad jag är...

Vi faller inte isär.

Vi faller på plats!

Men låt oss hjälpas åt att trösta varandra när bitar ramlar av. Inte anklaga. Inte moralisera.

Vi behöver ha en verktygslåda för att förstå och acceptera de känslor som då tar upp nästan hela livsutrymmet.

Skuggan är också en del av livet.

Tack, käre himmelske Fader. Vad skulle jag gjort utan Dig?

Du är ju ljuset som lyser genom flaskan, som ger skuggan. 

Amen.

Var rädda om varandra. Var rädd om mig.

Flaskhalshälsningar,

Helene Sture Fallfelt - på plats!

Tillsammans.