MANET, NÄSSLA och POLYP

Manet under lupp.

Genomskinliga, nästan osynliga, med stor effekt på sin omgivning. Aj! Jag brände mig!

Maneter fascinerar mig med sin sköna form men skrämmande förmåga att brännas. Nu tänker jag ta reda på vad det här är för varelser, och dyka ned både i lupp och ordbok. 

Och i vattnet, förstås.

Många barn säger ju "magnet"... de hör inte det enklare uttalet "manet". Tja, en manet har en magnetisk dragningskraft åtminstone på mig! Och hur många har väl inte stått vid stranden och tagit maneterna i sin hand, och sedan slängt iväg dem ut i havet i hopp om att de skall överleva där.

Men oddsen är dåliga.

Du vet säkert att jag förra sommaren ställde ut min slemmiga figur "Aulawabbeln". Det är listerländska för "manet" men låter mycket roligare. Egentligen är "waabel" själva slemmet runt ålen, men används även om den runda maneten.

Därför måste jag bildsätta detta inlägg med några fula sådana.

Högkänslig Aulawabbel.

Nässlor och polyper? Jag blir förvirrad av alla orden - nässlor växer vid vägkanten och polyper sitter väl i näsan? Ändå talar biologin om "ett nässeldjur som uppträder såsom hydroider i tvåfaldig gestalt; en fastsittande polypform och en frisimmande medusaform..."

NÄSSLA.

Nässla är helt enkelt något som bränns. 

Det är en sorts försvars- och fångstceller som innehåller en kapsel (nässelkapsel) med en spiralformigt upprullad tråd, oftast försedd med hullingar. När något stöter emot den, blir den retad och då släpper nässelkapseln blixtsnabbt ut tråden, som borrar sig in i bytet. 

Samtidigt töms ett giftigt ämne ut.

Nässelcell hos en arm-polyp.

Små vattendjur dör genast. Våra svenska maneter är inte dödliga men kan likväl ställa till med mycket stort obehag. Den som en gång blivit bränd av en brännmanet aktar sig väldigt noga därefter...

För några år sedan var jag med om att ett stim brännmaneter varit synliga längre ut i havsbandet. Troligen hade några skadats och deras nässeltrådar spolats in mot grundare vatten - där jag badade.

Plötsligt kände jag en brännande smärta på låren. Jag blev rädd och tittade mig omkring, men inget var ju synligt. Det tog en timme innan det lugnade sig, men rädslan satt i länge. 

Vågar jag bada igen, här hemma i kända vatten när något sådant kan hända även här?

Bägarmanet, en hydroid.

Bränn-nässlor är också ett obehag, på land, om man inte äter upp dem som spenat! Brännässlorna är täckta av spetsiga, ihåliga brännhår som är sköra och vassa som glas. När man rör vid dem, bryts spetsarna av. De avbrutna spetsarna fungerar som injektionsnålar som sprutar in gift i huden, bland annat frätande myrsyra.

Usch. 

När jag kom upp ur badet trodde jag först att jag ställt mig i en myrstack, eller i ett nässelstånd, men det var alltså avslitna brännmatettrådar.

Brännmanet, Höganäs.

POLYP.

Själva ordet "polyp" är grekiska och betyder = "mångfotad". 

Den medicinska termen "polyp" betecknar en stjälkad utväxt från en slemhinna. De är ofta godartade, men om de blir alltför stora i t ex näsan, så bör de opereras bort för att inte hindra luftflödet. Även i livmodern kan godartade polyper finnas, liksom i tjocktarmen.

Men nu håller vi på med maneter och jag läser om dess utveckling från "barn till vuxen".

Maneter växlar mellan två generationer som ser helt olika ut. Äggen utvecklas till larver som simmar ned till bottnen och sätter sig fast. Där blir de så kallade polyper som vinkar med sina smala "fötter"... De liknar havsanemoner, med olika skikt.

När det yttersta skiktet är moget, släpper polypen i väg det. Det är nu det börjar likna en manet som vi känner igen, först som små tallriksformar och sedan med sin klock-form, som i sin tur kallas "medusa".

Maneter först som polyper.

MEDUSA.

Men, vänta nu, en medusa är väl en mytologiskt varelse? Jo, medusan är en "gorgon" i grekisk mytologi, men nu är vi nere på för djupt vatten... Zoologiskt kallas de vuxna, könsmogna maneterna för "medusa".

Jag läser vidare hur medusorna har ett mer eller mindre klocklikt "paraply" - ex-umbrella - vars kanter delas upp i åtta randflikar, där tentaklerna sitter. Munnen ligger i mitten av "paraplyet" - sub-umbrella - och ser ut som ett fyrkantigt litet utskott. Tarm och mage ligger innanför. 

Man tror att manterna har någon form av enklare syn, men det förstår inte jag eftersom de saknar både hjärna och förmåga till styrsel...

Tydlig skiss.

Maneternas muskler kan bara pumpa dem uppåt eller nedåt. För övrigt måste de flyta med strömmarna, och har de kommit in på för grunt vatten väntar döden. Och vår lek med dem. 

Om temperaturen överstiger 20 grader sjunker de ned mot svalare vatten. Det är därför vi ser fler maneter driva in på hösten. Forskarna säger att det är ovanligt många maneter i år, 2020, eftersom vintern var varm. Även maneter från Medelhavet har börjat dyka upp på Västkusten. Det är ingen bra klimathälsning eftersom det är för varmt där, och de söker sig till våra kallare vatten.

"Öronmanet"

ÖRONMANET.

Dessa nässeldjur - hydroider i tvåfaldig gestalt - kallar vi felaktigt för "öronmaneter" (eller ögonmaneter). Men de där gulröda ringarna på ovansidan är något helt annat. Det är manetens könsorgan. Det är från dessa "ringar" som han-maneterna släpper ut sina spermier i vattnet. Om de har tur, fångas de upp av hon-maneternas mun-armar så att en befruktning kan ske.

Livet är fantastiskt!

Öronmaneten är den enda manet som klarar Östersjöns låga salthalt, det är därför just den är så vanlig hos oss.

Könsmogna maneter, "medusa".

Vi måste verkligen se upp med att inte rubba det ekologiska systemet. Det berättas om den amerikanska "kam-maneten" som om natten kan lysa som en regnbågsskimrande leksak i vattnet. På dagen är de så genomskinlig att den knappt syns, men vissa år kan man känna dess geléartade närvaro överallt längs Västkusten på sensommaren.

Vad händer då? Jo, då kan kam-maneten äta upp omkring hälften av alla djurplankton och konkurrerar då med både fisk och andra maneter om maten. 

Artens invasion i Svarta havet bidrog till en total kollaps av fiskbestånden där. Maneterna består till 98 % av vatten - likväl är de skickliga rovdjur... Forskarna visar att sedan 2006 finns det amerikansk kam-manet ända in i Östersjön, upp till Blekinge.

Usch, igen.

Till slut består väl havet bara av maneter och plast, alla lika osynliga men otäcka.

Kulturskolan, Karlskrona.

Det som förundrar mig allra mest är att dessa enkla "urtidsdjur" fortfarande är kvar. De har inte utvecklats. En manet är en manet. Deras DNA kan inte skapa dem till annat än vad de är programmerade att göra.

Varje art kan anpassa sig till yttre omständigheter - bli större, mindre, ändra färg och så vidare - men de kan aldrig bli en annan art. Den informationen finns inte i deras gener. 

Forskare i genetik och digital teknik kan mötas i den nödvändiga logiken att det finns en Formgivare, en intelligent Designer som programmerar hårdvaran att bli det den skall vara, med de ändamålsenliga funktioner som tjänar livet. 

En dator kan aldrig utvecklas i Kongos gruvor där dess metaller bryts. Datorn måste byggas av en människa.

Likaså kan ingen levande varelse uppkomma av sig själv. Evolutionen som teori överges allt mer, eftersom nya forskningsrön talar om en ändamålsenlighet som slump inte kan skapa. Fler inlägg om detta kommer.

Under tiden kan du läsa www.genesis.nu - deras experter kommer gärna och föreläser hos din förening eller församling! Kontakta vesa.annala@telia.com telefon: 0705 - 76 53 10, naturvetenskap och teologi.

Skarpa analyser.

Nu ska jag leka att jag är lilla fisken Nemo och simma in bland de brännande nässeltrådarna. Där inne tänker jag sitta en stund och filosofera, under manet-paraplyet, och vänta på att honan släpper iväg ett ägg, se det växa till en larv, fästa sig till en polyp på bottnen som sedan släpper iväg små tallrikar, en och en, som till slut blir en vuxen medusa...

... som växte sig allt större och större, ja, till slut blev denna Medusa större än alla Atlantångare och Finlandsfärjor tillsammans. Och så såg jag där innan för tentaklerna hur Medusan reste sig upp ur havet, lät sina nässeltrådar tvinna sig runt varje fartyg, ett efter ett.

Jag såg, och se, hur människorna svaldes ned i det stora svalget, likt tvåbenta plankton. Jag såg fyra änglar stå vid jordens hörn och hålla fast jordens vindar, så att ingen vind kunde blåsa över havet. Domen skulle förberedas.

Och jag hörde en röst från djupen som manade på att sätta skyddsmärket på Guds tjänare av god vilja, som stått emot rovdriften, ty snart skulle en ny syndaflod komma, en tsunami av så stora mått att all mark skulle slukas. 

Medusans makt tilläts bli allt större tills människorna var borta.

Detta såg jag under den lilla manetens skyddande klock-hölje. Sedan vaknade jag.

Det var på riktigt.

En Medus-waabel?

Apokalypsens tid. Tider av ytterligheter. Yttersta tider. Där är vi nu.

Kunskap behövs, lika delar naturvetenskap och teologi.

Någon sa att man i framtiden kunde äta mater.

Som torkade chips då, eller?!

Tack, Gud, för din fantastiska skapelse! Hjälp oss att vara dina medarbetare. Förlåt oss all rovdrift i haven. Vi lider av stor synd och girighet. Jag vågar inte be om en chans till...

Ett pyttelitet amen.

Tång och alger, framtidens mat.

Vattenblöta hälsningar, särskilt till er scouter som fick uppleva havets vidunderligeheter! Kanske är ni vårt sista hopp?

Helene Sture Brännfelt,

- kunskapstörstande manet-student.

Tredenborg, Blekinge.