Välkommen att ta del av min predikan i Falkvikskyrkan denna söndag, den 13 september, i Falkvikskyrkan, Sölvesborg. Temat är "Enheten i Kristus" och det är den 14:e söndagen efter Trefaldighet. Typsnittet har blivit lite konstigt, hoppas du har överseende med det.
I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN, Låt oss be:
Herre öppna våra hjärtan för ditt Ord, och öppna ditt Ord för våra hjärtan. Amen.
Temat är ENHET, där motsatsen är SPLITTRING. Enhet
framställs som något positivt och splittringen som något negativt. Måste det
vara så?
Innan jag lyfter fram de tre texterna, ska vi grunda dessa begrepp.
En inre enhet grundad i vem Jesus Kristus är, kan tåla en mängd yttre olikheter, eftersom vi människor är så olika.
I gudstjänstlivet t ex vill en del ha tyst meditation, andra livlig lovsång, en del vill sjunga gamla psalmer, en del vill ha konserter… Den mångfalden är nödvändig för att Gud skall kunna tala till oss på olika språk.
Ordet splittring är ett negativt ord, men den positiva
sidan innebär avståndstagande från felaktigheter.
”Gud vill skilja oss från synden, medan synden vill skilja oss från Gud”.
Värre är det när kristenheten splittras i olika samfund då man inte kommer överens om vad dopet betyder, eller hur nattvarden skall förstås och utföras. Där riskerar kärleken mellan kristna att svalna och bli något mycket fult, i missämja och misstänksamhet.
I Trosbekännelsen finns ju detta uttryck med: "Vi tror ock på de heligas samfund..." Vad menas med det? Vilket samfund är det? EFS? Equmeniakyrkan? Katolska kyrkan?
En sak till:
När inre splittring får fäste, då äts församlingen upp inifrån, det kan vi lära av kyrkohistorien. De första kristna församlingarna växte fram i dagens Turkiet. På 600-talet efter Kristus var kyrkorna så försvagade att när Muhammed kom in på den historiska scenen, då var det lätt för honom att "missionera" bland dessa kraftlösa kyrkor.
Amos kallas för ”den sociala rättfärdighetens profet”. Vi befinner oss på 700-t före Kr under en storhetstid då handeln blomstrade i landet, välståndet ökade och en förut okänd lyx vann insteg.
Amos anklagades för högförräderi och utvisades ur riket. Men profeten fortsatte sin verksamhet, dock i skriftlig form – och det kan vi vara tacksamma för – och nu få del av, i vår tid.
Vad var anledningen till att Herren lät honom tala så
starka domsord?
Jo, en splittring hade uppkommit både religiöst, moraliskt och socialt:
Med vår tids ord skulle vi kunna kalla Amos för en kritiker av ”rättvis fördelning av resurser”. Omvändelsen tillbaka in i förbundet med Gud var, och är, nödvändig. Först då kan vingårdarna börja blomstra och folket få bo på sin egen mark, utan att ryckas upp.
Vi vet att debatten om Israel och dess muslimska
grannländer bitvis är mycket hätsk. Men Gud har kallat Israel att vara hans
egendomsfolk. Ordet om att ”de skall anlägga trädgårdar och planteras i egen
mark” uppfylls, då de genom modern
bevattningsteknik får öknen att blomma, med frukt och grönsaker.
Att bedja om trygga gränser för Israel är en gemensam
uppgift, där vi alla måtte stå enade – oavsett politisk hemvist! Amos säger om
framtiden att ”Då skall de bygga upp förstörda städer och bo i dem”.
Vi befinner oss i Grekland, i den stora staden Korint, idag en viktig industrihamn. Grekerna älskade filosofi och i den första kristna församlingen predikade en mycket skicklig retoriker vid namn Apollos. Hans predikningar var mycket mer intressanta än Paulus.
Apollos kunde även hävda sig
i debatten med judarna i Korint, och det gjorde stort intryck på ”hedningarna”.
Apollos hade förmåga att belysa kristen-domens läror med både för-kristna och
icke-kristna termer. Många fann en intellektuell njutning av hans förkunnelse…
Apollos förde in ”visheten” i resonemangen, medan
Paulus höll sig till lite enklare och grövre förkunnelse:
Och så började församlingen dela upp sig i olika
läger. Det gör vi också. Vi kan hävda med stolthet ”Jag tillhör Listerkyrkan”
eller ”Falkvikskyrkan” eller jag går helst till ”St Nikolai” eller ”Folkkyrkan”,
med smak av förringande av de andra…
En av mina lärare i Lund, Hugo Odeberg, skriver i sin
kommentar till Korinterbrevet att ”i grunden var Paulus och Apollos helt
överens om vem Jesus Kristus är som Messias och frälsare för alla”. På insidan
rådde enhet, det var den yttre utsidan som förledde en del.
Därför uppmanar Paulus till enhet, inte att splittra upp sig i grupper om vem som predikar bäst…
Evangeliet – JOHANNES 17:18-23
Vi får lyssna till ”Jesu översteprästerliga förbön” som det heter.
Den handlar om detta enda igen; enheten. ”Jag ber att
de alla skall bli ett, och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också
de skall vara i oss.”
Jesus ber om den inre enheten. Att vara ”i Gud”, i Honom, att leva med Jesus, som är ETT med Fadern. Det yttre är inte i fokus, det får varje tid organisera efter sina förutsättningar.
Titta på det keltiska korset: när vi står i mitten hos Kristus, med ryggarna mot varandra, då kan vi gå ut åt olika håll. Några går med Guds kärlek till barnen, andra till de äldre, några värnar miljön och skogen, andra har ett hjärta för socialt hjälparbete.
Vi gör helt olika saker, men är förankrade i Kristus. Enheten ligger i vad vi sätter i centrum, inte i det yttre. Bilden är mycket talande, eller hur!
Om det hade räckt med vishet och att vara
intellektuell, då hamnar vi i en helt annan religion, där de flesta är
utestängda. Kristendomen söker sig längst ned, till den minste, den fattigaste,
till den som står utanför, den som inte förstår… Guds kärlek rinner till lägsta
punkten, likt vattnet, för att nå den som tror sig vara förlorad.
Längst ned går Jesus, och kommer till dig med Sanningen, som gör dig fri. Han gör sig till offret, det skall inte du eller jag vara.
Tillämpning:
Låt mig nu få ta ett exempel från Tommy Liljas predikande, i boken ”Landet mittemellan är inte ditt land” – en berättelse hur Israels folk varken kom framåt eller bakåt, eftersom de längtade tillbaka till Egyptens köttgrytor – som slavar hade de i alla fall mat, nu fick de något konstigt som kallades manna…
De kunde inte hantera sin nyvunna frihet.
Gud splittrade dem från slavens tillvaro och förde dem till en enhet med sig själv, i det förlovade landet.
Tommy skriver om ”80-20-principen”: vi kan ha det 80% bra i vår församling, i vårt äktenskap, i vårt boende, men det är inte riktigt så bra som vi skulle önska. Det fattas 20%... och så börjar negativa tankar få fart att det vore bättre att söka mer framgång och nå upp till 100%.
Men det finns inte… Framgång och fullhet ser
annorlunda ut i Guds rike. Det är en fälla att fokusera på det vi inte har, och
blunda för de 80% som faktiskt är riktigt bra.
Tommy tar ett exempel:
- Att fiffla med bokföringen när du redan har det gott
ställt,
- att mygla på jobbet när det redan är
drömarbetsplatsen,
- att vänsterprassla när du har kärlek och trofasthet, o s v.
Att lämna och splittra sig från det som fungerar till 80% i jakten på de 20, gynnar inte helheten.
Jesus Kristus är vår fullhet! Guds son är helheten!! Det är där fokus ska ligga! Det är där enheten är, mitt i vår brustenhet.
Låt oss be:
Käre himmelske Fader, tack för att Du i kärlek och sanning låter oss få vara ETT med dig! Splittra oss bort från synd och otro, dra oss in i din värme, där samförstånd råder. Jesus, tack att du är den Du är…
Kärlekens Ande, hand i hand, lär oss som syskon att
vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra… amen.
(Sv Ps 161:4).
Varma hälsningar, Helene F Sturefelt, V.D.M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar