ENHET BLAND SYSKON?

Jag vill vara ifred.

Det var ständig rivalitet. Syskonen bråkade jämt. Aldrig var det lugnt. Varför kunde de inte lämna varandra ifred?

Hur mycket livsutrymme behöver en liten människa? Måste alla barn ha eget rum?

Det predikas vackert i våra kyrkor denna veckan om "Enheten i Kristus". Men hur är det med enheten i våra familjer?

Det finns många syskonberättelser i Bibeln. Sällan är det lugn och ro. 

Det börjar direkt med Kain och Abel i 1 Mosebok 4. Bröderna var olika till sätt och lynne. Den ene var åkerman, den andre var fåraherde. Båda gav sitt förstlingsoffer till Gud, men av olika anledningar. Avundsjukan lurar och någonting förmörkar Kains sinne så till den milda grad att han överfaller Abel och dödar sin broder.

Abrahams löftesson Isak får tvillingar med hustrun Rebecka; Esau och Jakob. De kämpade ständigt om faderns gunst. När han skulle välsigna den äldste av dem, så blev han lurad av sina söner. Mamman var medhjälpare och såg till att yngste sonen fick förstfödslorätten. Läs mer i 1 Mos kap 25-27!

Jakob fick tolv söner. De stred också mot varandra. Kanske berodde det på att Jakob som pappa favoriserade sin yngste son Josef. Det resulterade i att bröderna kastade sin lillebror i en brunn för att slippa honom. Detta, i sin tur, vände Gud till välsignelse på ett enastående sätt... Läs mer i 1 Mos kap 37.

Ingen enhet i sikte här.

Tvillingar.

I Nya Testamentet har vi "åskans söner"... Nej, det är inte asaguden Tors vikingagrabbar, det är Sebedaios pojkar som tog stor plats och var högröstade. De hette Johannes och Jakob Sebedaiusson och var bortskämda och gulligullade av sin mamma. Hon hade mage att fråga Jesus något alldeles oerhört:

HON FÖLL PÅ KNÄ FÖR ATT BE HONOM OM NÅGOT.

HAN FRÅGADE VAD HON VILLE, OCH HON SADE:

- LOVA MIG ATT MINA BÅDA SÖNER FÅR SITTA BREDVID DIG I DITT RIKE, DEN ENE TILL HÖGER OCH DEN ANDRE TILL VÄNSTER.

JESUS SVARADE: NI VET INTE VAD NI BER OM! KAN NI DRICKA DEN BÄGARE SOM JAG SKALL DRICKA?

DE SVARADE: JA, DET KAN VI. 

DÅ SADE JESUS: MIN BÄGARE SKALL NI FÅ DRICKA, MEN PLATSERNA TILL HÖGER OCH TILL VÄNSTER OM MIG KAN JAG BARA GE DEM SOM HAR BESTÄMTS DÄRTILL AV MIN FADER.

NÄR DE ANDRA LÄRJUNGARNA HÖRDE DETTA, BLEV DE FÖRARGADE PÅ DE BÅDA BRÖDERNA... Matteus kap 20:20.

Inte heller här finns det någon enhet, snarare en aningslöshet som smakar narcissism.

Vill sitta högst.

Jag låter dessa bibelberättelser möta bokaktuelle Alex Schulman, som skriver om sin barndom där inget går att ta för givet. I sin senaste bok funderar han på hur syskonrelationen påverkas när föräldrarnas kärlek inte räcker till.

Familjerelationerna har gett bränsle till de flesta av hans böcker, läser jag i intervjun. Alex Schulman lyssnar in de vuxnas tondövhet inför barnens utsatthet. Alla blir vi formade av vad som händer under barndomen, det präglar vårt vuxenliv, mer eller mindre.

- Jag lever i ständigt reparationsarbete, säger han och förklarar vidare:

- Den enda som barn vill är att bli älskade och sedda av sina föräldrar, annars har de inget värde och då kommer de att dö. Jag skriver bara variationer av det...

Har jag något värde?

Hur var det med Kain och Abel? Om vi leker amatörpsykologer kan vi undra om Kain inte blev sedd av Adam och Eva. Blev han inte älskad för den han var? Dög inte hans insatser?

Tvillingarna Esau och Jakob bråkade redan i moderlivet. Fick de nånsin eget rum? Eller eget tält? Hur kunde mamman gå emot sin man och lura honom så pass, att den halvblinde Isak begick ett misstag?

Alex Schulman berättar om en pappa som är välmenande men kolerisk, och lever i ett medberoende med den lynniga mamman. Bröderna försöker vara till lags, men reglerna ändras hela tiden. Vardagen styrs av föräldrarnas aggressioner och drickande.

Det skapar en stor otrygghet.

Ingenting går att ta för givet. Han berättar vidare:

- Om man har den typen av föräldrar som när som helst kan få ett utbrott, lever man i en uppväxt där allt kan hända, när som helst. Enda gången man är fri, eller trygg, är utanför hemmet. Jag är fortfarande en otrygg person, säger han.

Fångad. Fast.

En annan orsak till konkurrens mellan syskon är att man tilldelas olika roller som man själv inte valt. Det är de vuxna som förenklar livet och inte orkar se nyanserna. De uppmuntrar styrka hos den ene, och snille hos den andre. En är utåtriktad och uppmuntras i det, den andra är blyg och inte så talför men blir inte heller stimulerad till förändring. 

En får applåder när det skojas och han blir för alltid en pajas. Den andre gjorde läxorna och blir kallad plugghäst. 

Rollerna är inmutade. Det är enkelt. Förenklat och förfelat. Och låst.

- Resultatet blev tävling och konkurrens, säger Alex Schulman.

Var det så i den stora syskonskaran Jakobsson? Var det så mellan Sebedaiossons pojkar?

Barnets egna förhoppningar slocknar ganska snart när de vuxna inte ser eller bryr sig. Det har mutat in ungarna i sitt system. Möjligheten att växa och mogna minskar för varje år. "Vad har det tagit åt dig?" sa mamman till sin dotter som valde att läsa på universitet, "du har väl aldrig varit intresserad av studier?"

Jo. Nu.

Och vad tog det åt åskans söner Johannes och Jakob när de så fullständigt ville konkurrera ut de andra lärjungarna, och sitta snudd på i knät på Jesus i himmelriket??

Vem där?

När de vuxnas rollfördelning dubbar den ene till "sportig" och den andra till "huslig", så sår det split mellan syskonen, säger Alex Schulman. Kampen om föräldrarnas kärlek är en så stark drivkraft att barnen vänder sig mot varandra.

Och då hjälper det inte med eget rum. Osämjan ryker in genom de stängda dörrarna. Man tåler inte varandra. Brodermordet är nära att upprepas...

Vi kan rysa över familjedynamikens tvingande logik. Inte konstigt att så många tonåringar måste slå sig fria, för att kunna skapa sig ett eget liv.

Ingen enhet i sikte.

Var finns enheten?

Jag vill avsluta med en underbar liten berättelse om den Lille Lorden. Igår visades en amerikansk svartvit långfilm från 1936. En fattig pojke i New York - spelad så innerligt fint av Freddie Bartholomew - visar sig vara en rik arvtagare. Hans farfar är greve i England, sur och förbittrad av grinig girighet.

Pojkens pappa dör när han är nio år, och modern - spelad av Dolores Costello - sörjer honom mycket. Pappan kallade sin fru "Dearest" - min käresta - och så gör pojken också. Han säger inte "mamma", han tilltalar henne med stor kärlek i rösten detsamma som sin pappa.

- Käresta.

Filmen skildrar en mycket vacker och ovanlig respekt mellan mor och son. De lyssnar in varandra och de har en god ton i rösten när de pratar med varann. Var och en ställer sig själv åt sidan till förmån för den andre. Det var verkligen uppriktig kärlek dem emellan så att det rörde mitt hjärta genom TV-rutan!

Här fanns enhetens band!

De var präglade av den kristna människosynen, som säger:

NI BARN, LYD ERA FÖRÄLDRAR FÖR HERRENS SKULL, DET ÄR ER SKYLDIGHET. VISA AKTNING FÖR DIN FAR OCH DIN MOR.

OCH NI FÄDER, RETA INTE UPP ERA BARN, UTAN FOSTRA OCH VÄGLED DEM, EFTER HERRENS VILJA. Efesierbrevet kap 6:1-4.

Reta inte dina barn!

Det börjar alltid med oss vuxna. Det är vi som har ansvaret. Att inte reta våra barn, skymfa eller hota dem. Herrens vilja handlar alltid om ömsesidig kärlek. 

Och då är det lätt som barn att följa sina föräldrars råd, när de vet att det är sagt med "den snälla rösten" (men har du "den arga rösten" vill jag bara göra tvärtom...) och att syftet är gott.

Hur gick det för den lille Lorden? Jo, de flyttade till England men modern fick avstå sin son till den sure gamle greven - spelad av C Aubrey Smith. Och hon gjorde det, för sämjans skull. Pojken accepterade, under tårar. Även jag grät, i soffan... 

Men sakta tinade surgreven upp av pojkens rena hjärta. Filmen slutar... lyckligt.

Med enhet.

Låt oss sträva efter det. 

Älska mig!

DET ENDA ETT BARN VILL ÄR ATT BLI ÄLSKAD AV SINA FÖRÄLDRAR. Inte tystad eller straffad. Inte instängd eller hotad.

BARNET VILL BLI SEDD FÖR DEN HAN ELLER HON VERKLIGEN ÄR. Liten och svag. Stor och stark. På samma gång.

BARNET VILL INTE HA TILLDELADE ROLLER. LÅT DET VARA SIG SJÄLV. Inte tävla eller konkurrera. Inte bli bedömd vem som är bäst. 

KRAMA DITT BARN UTAN ATT DET BEHÖVER TIGGA OM DET. Det är kärlek.

OCH FINNS DET LIVSRUM I RELATIONERNA BEHÖVS INTE ALLTID ETT "EGET RUM"...

Älska mig...

Varma hälsningar från Helene Sture Enhetsfelt, 

- som är djupt tacksam över mina syskon och den starka sammanhållning vi har - eniga trots olikheter, 

- som älskar god litteratur - tack Alex Schulman att jag fick låna dina ord, och ännu större tack till att Guds Ord är tillgängligt och möjligt att läsa fritt!

- Älska mig, också... en liten lila dinosauriebloggare... som funderar på Alex slutord i artikeln: "Det måste vara höga insatser när man skriver. Annars blir det bara skit..."

Hur höga insatser då?

lkh s