Två Gudshus i Karlskrona.
Först högmässa i Tyska kyrkan, sedan musikaler i kulturhuset, Ronneby.
"Publiken" på ena stället reser sig upp för att ära Guds närvaro.
Publiken på andra stället reser sig upp för att applådera mänskliga prestationer.
Det gäller att veta var man är...
Och ibland blir det fel och tvärtom.
Tyska kyrkans baksida.
Det är inget fokus på någon människa.
Alla som är där, är redskap på något sätt.
- prästen som predikar och leder gudstjänsten,
- kantorn som sjunger och leder kören,
- vaktmästaren och har ordnat allt det praktiska,
- och vi som sitter i bänken och sjunger och ber och lyssnar och bekänner och tar emot och...
Samtliga är vi mottagare för "Guds tjänst" till oss!
Om man då gör misstaget att dra ned allt detta till en mänsklig nivå som handlar om prestation, då förlorar ialla fall jag meningen med att vara där.
Olika hus. Olika beteenden.
Jag kommer inte till gudstjänsten för att få en perfekt predikan, eller skön sång eller vältända ljus...
Jag kommer dit för att vi tillsammans ska hjälpa varandra se hur Gud verkar i våra liv!
Levande tro.
Inte bara beteenden. Snarare beroende! Av Gud.
Vi måste skapa respekt för de olika situationerna.
Kyrkan är inget "kulturhus". Det är Guds hus.
Kulturcentrum i Ronneby.
Men nu vänder vi på det.
Följ med till den gamla emaljfabriken, nu kulturhus, i Ronneby!
Jag hade "socialt underskott" så jag följde med.
Från psalmer och anglikansk körsång, till idel musikallåtar!
Jag njöt av konstverken på väggarna och framme på scen fanns Ronneby Blåsorkester, kören Decibellerna och solisterna och vännerna Anna Neah Deutgen, Jonas Borgström och Jens U Nilsson.
Alla så begåvade! Precis som vi i kyrkan.
Men, med olika syften.
Genom-musikaliska!
Mitt "kyrkbeteende" passar inte alls på kulturhuset.
Om jag inte hade applåderat varje låt, då hade jag varit mycket oartig.
Dög det inte? Var det inte bra?...
Till sist ska hela publiken resa sig upp... och hylla alla prestationerna, ivrigt klappande i händerna.
Ja, det blir taktfasta applåder som vill mana fram ett extranummer...
Men, nu är det så att jag inte klarar av att resa mig upp för en annan människas prestation.
Jag är en mycket gammaldags människa, och född för flera tusen år sedan.. känns det som.
Om det hade varit möjligt att släktforska ända ned till fornkyrkans tid, så skulle jag inte bli förvånad om jag hade en farfarsfarfarsafasrefar..... som slängdes till lejonen på Colosseum i Rom.
Orsak:
- Han bugade sig inte för kejsaren... Han hyllade inte makten. Till slakten!
Detta sitter så djupt i mig att jag satt ned när sista numret klingat ut på kulturhuset ikväll...
Så oartig du är Helene! Alltid så bångstyrig!
Eller medveten och principfast.
Ni får ursäkta mig, kära Anna, Jonas och Jens - jag älskar er - men vår Herre ännu mer!
Det märkliga är att vad gäller själva innehållet i denna musikalafton, så var det nästan lika "religiöst" som i kyrkan.
Kulturhuset blev nästan ett Guds hus...
Sånger ur Jesus Christ Super Star och Kristina från Duvemåla gjorde att Gud var med, även här!
Precis som man kan sitta i kyrkan och sura och undra varför man gick dit, så kan man tänka likadant på kulturhuset.
Precis som man i kyrkan kan bli förvånad över hur aktuellt bibeltexten talade och hur nutidsanpassad predikan var, så kan man bli häpen över hur musikalerna berörde de tankar och känslor man bar med sig dit...
Där står jag. Brusten. Kluven...
Fast jag måste ställa mig frågan hur man tänker när man komponerar ihop ett program utan känsla för textens innehåll?
Hör här:
När Herodes just hånfullt sjungit sin tveksamhet till Jesus "who du you think you are" - med kören i smädfulla gester i bakgrunden - så kom direkt efter "Du måste finnas!"
Kontrasterna mellan föraktet och den lilla människans rop i tro, var väldigt stor.
"Vem skulle annars ta emot mig när jag dör?"
Gud förstås. Hjärtats självklara samtalspartner.
Mina känslor åkte berg-o-dalbana... Paus med kaffe och kaka...
Alltid distans. Betraktarens öga...
Blåsorkestern tutade "Hosianna" och sedan tolkade Jens "Getsemane" när Jesus ber att få slippa gå korsets väg... så att tårarna inte var långt bort.
Direkt efter kom den trallglada "Wouldn´t it be lovely" ur My fair lady.... att ha lite choklad i munnen... suck.
Ännu mer berg-o-dalbana. Jag nästan dog i föregående nummer.
"Do you hear people sing", jodå, och nu går jag hem. Klapp, klapp.
Amen eller hurreluja, eller var är jag?
Stå upp. Sitt ned. Gå ut.
Gå ut. Kom tillbaka. Gå in. Sitt ned.
Då är vi mycket mer medvetna i kyrkan när vi lägger upp strukturen i gudstjänsten.
Den följer sin dramatik med tydlighet och med ett psalmval som går från glädje till allvar, och tillbaka till glädje.
Utan applåder. Men kaffe. Och Gud i hjärtat.
Ena stunden deltagande församlingsmedlem.
Andra stunden iakttagande publik.
Nu är jag trött.
Don´t cry for me, Argentina. Och Jesus är den gode herden.
Goss- och Herrkören får sista tonen, med text av Phineas Fletcher (1580-1650):
Fall, fall ni stilla tårar och tvätta dessa ljuvliga fötter - de bar ju budet om Fredsfursten till oss från himlen.
Upphör inte, tårfyllda ögon, att sträva efter hans nåd, ty synden upphör inte att ropa på hämnd.
Dränk i dina rena flöden alla mina fel och brister. Låt Honom inte heller se min synd - annat än genom mina tårar.
Helene Hurreluja Sturefelt
Gå och se utställningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar