I SKUGGAN AV SIG SJÄLV

Skuggor och ljus.

- Låt inte gårdagens elände svärta ned morgondagens oskrivna blad!

Vi stod och väntade på att föreställningen skulle börja.
Konsthallen var ännu folktom, men vi tidiga besökare använde tiden till att samtala om pjäsen vi skulle se.

Går det att göra sig fri från sin bakgrund?
Kan man forma om sin skugga, som ständigt följer med?
Nej, skuggan förföljer inte, den bara speglar det liv man lever.

Martin Hult, reporter, har skrivit manuset till "Mellan himmel och jord".
Han har gett ord åt de glömda barnhusbarnen i präktiga Sverige på 1970-talet:

Teater i Konsthallen.

Detta är berättelsen om barnen som glömdes bort när vuxenvärlden valde att blunda.

Vad händer med en människa som aldrig får uppleva trygghet som barn?
Aldrig någon att lita på, ingen trygg famn, ingen att söka tröst hos?

Samhället lämnar mänskospillror efter sig, och knuffar sedan ut dessa oförberedda pojkar och flickor ut i den krassa verkligheten.

Man ska ta vara på livet, sägs det, men vad är det för ett jävla liv man skall ta vara på??

När liten blivit stor, för han sin dagliga kamp för att hålla sig flytande.
Men ryggsäcken är så tung av sorg och svärta att han går på knäna. Om han ens orkat resa sig.

Så rädd att han kissade på sig.

Skådespelaren Joakim Mostberg gestaltade berättelsen om Patrik Gustafsson på ett så trovärdigt sätt, att det kändes som om det hände igen... på scenen...

Där satt vi med våra tallrikar i knät och mumsade på ost, vindruvor och tapas, alltmedan han skrek ut sin livsångest...

En trevlig kväll... får man säja..

Ibland blir kontrasterna lika stora som den mellan skuggan och själva kroppen.

Slocknad eldstad, i snöskugga.

Dagarna framstår som konturlösa fragment, som variga sår på en oformlig jättekropp.

Om livet är fest - så är den här vuxne pojken en objuden gäst...

Svaret på livets gåtor kryper undan, som insekter, så snart han tänder en belysning.
Själens klåda går inte att skrubba bort.

Det är i de hopplösa stunderna han har kastat sig utför stupet. Han har provat allt, från renat till religion, bara för att kraschlanda igen...

Men också de glömda barnen andas, precis som du och jag, här mellan himmel och jord.

Medmänsklig värme.

Trots pjäsens svåra handling, var Konsthallen i Karlskrona fylld av medmänsklig värme.
Det var som ett stort vardagsrum där de existentiella frågorna fick ordentligt utrymme.

Det var knäpptyst, som i kyrkan...

Hur många kände igen sig?
Alldeles för många, även om de flesta sluppit uppleva barnhemsmiljön.

Och när överläkaren på psykiatrin dök upp på filmskärmen över teatersängen, då höll vi andan:
- Välkommen till vårt smörgåsbord av läkemedel som skall döva din ångest...

Cipramiiil och citadååån... och jag vet inte allt konstigt som den spöklike "läkaren" räknade upp...

Att leva i skuggan av sig själv.

Lev och låt leva.

Tidigare på dagen gick jag igenom Wämöparken. Jag ställde mig i trädens skugga... och vi blev ett... Som ett tecken på att allt liv hör ihop!

Om den egna kroppen lever ett liv man inte tycker om, kan man inte försiktigt rita om skuggan... så som man vill ha den?
Sedan får kroppen anpassa sig...

Att börja härma sig själv, såsom man innerst inne vet att man är?

Överblick.

Jag tänker på Peter Pan som hade en så pass självständig skugga, att den gav sig av!
Han hade fullt sjå att få fatt i den igen, och limma fast den.

I mitt fall är det tvärtom.

Jag har levt så snabbt, att min skugga till slut gav upp... den la sig på soffan och väntade... tills jag jobbat färdigt.
Och diskat och predikat och tvättat och själavårdat och planerat gudstjänster och snytit barn och tröstat, dammsugit och letat psalmer till söndagen och ..........

Men det blev aldrig färdigt.
Det är ju det som är så svårt att inse.
Snarare allt mer konturlös, av trötthet.

Den tiden ligger bakom nu.
Skuggan fick rätt. Den slapp vara ensam i soffan. Jag lade mig bredvid och andades djupt.

Nu är vi ihop igen.

Hel människa.

Jag avslutar kvällens inlägg med den enda skugga jag kan acceptera, och verkligen finna trygghet i; orden från Psaltaren 36:8, som beskriver min Gudsbild:

MÄNNISKORS BARN HAR SIN TILLFLYKT UNDER DINA VINGARS SKUGGA.

TY HOS DIG ÄR LIVETS KÄLLA.
I DITT LJUS SER VI LJUS.

Hälsningar från
Helene Sture Skuggfelt,
- teaterbesökare som inväntar morgondagens oskrivna blad!