DET TJUTER OCH KLINGAR

Skare.

Vad är det som tjuter?
Snön vräker ner och nu går flyglarmet också...
Bäst att spänna fast dubbade halkskydd på stövlarna så att beredskapen är hög...

Nej, visst ja, det är ju första måndagen i månaden! Då testas samhällets sirener som ska varna för olyckor, anfall eller andra katastrofer.
Radion meddelade tydligt vad som gällde - att man skall gå in och hålla fönster och dörrar stängda om detta inträffar - men nu var det alltså bara en övning så att kråkorna inte har byggt bo i lurarna.

Kråkan stavar sig fram.

Pudersnön frös, töade och slaskade och frös igen. Då blir det skare.
Och idag sken solen. Tack Gud för en underbar dag! Vi öppnar dörren och går ut, ja vi tar oss ut i skidspåret och njuter av livet!

Skogen runt Lyckeby krymper alltmer. Man hör både trafik och industrier genom trädstammarna. Bastasjö motionsområde är mycket populärt, och idag fick vi två skidåkare sällskap med en stor skara militärer som övade...

Snö brinner inte.

Nu tycker jag det tjuter igen...
Tinnitusvarning, inget att bry sig om. Dra ned mössan över öronen, så blir det bättre.

Jag minns en gång när kyrkklockorna hakade upp sig.
Det var utanför Lund, i Håstad kyrka, där vi teologer var "tjänstebiträde" och fick öva oss i kyrkans tjänst.

Kamraten skulle hälsa välkommen och ställde sig redo, framme i koret, medan klockorna ringde färdigt.
- Välko.... Kling, klang, kling, klong....
Kyrkklockorna fortsatte ringa och han fick avbryta sig.
Minutrarna gick. 5 - 6 - 7 minuter...
- Välko.... Klong, kling...

Folk började skruva på sig och jag tyckte det var så pinsamt att jag började skratta... mycket tyst och fint i handen alltså, men åh vad skrattet bubblade inom mig!

Till slut fick kamraten gå ned till vaktmästaren som förtvivlat tryckte på alla knappar, utan att få stopp på den kristna klangen över Vallkärra pastorat.

Proppskåpet!
Efter tio minuter blev det äntligen tyst - byfolket kunde ju tro att det var någon slags varningsklingande som var på gång - så som man gjorde förr i tiden.
- Välkomna till gudstjänst! Puh...

Välkommen i skidspåret!

På 1 advent lästes en episteltext i söndags, från Uppenbarelseboken 3:20:

SKRIV TILL ÄNGELN FÖR FÖRSAMLINGEN I LAODIKEIA...

Suck. Alla dessa konstiga namn. Finns denna stad?
Javisst.
Laodikeia ligger i Turkiet. Vi var där på resa "I Paulus fotspår" med Carl-Erik Sahlberg.
Jag tycker mycket om detta land. Jag gillar deras mat, deras kultur är spännande och landet mycket skönt.

Templet i Laodikeia grävs fram.

Men till ljudbilden hör minareterans böneutrop, och en dag blev det förmycket av det goda...
Vi fick berättat för oss att tekniken nått även de muslimska böneutropen, och är inspelade i förväg.
En dag hakade det upp sig i byn vi passerade, och på bussen diktades limerickar, med kärlek och glädje:

En tutande minaret i Mekka
haka´ upp sig och tjöt i en vecka.
Men Ronny han sa:
Bön är visst bra!
Men detta Muhammed kan väcka!

Jag hoppas du känner den vänliga glädjen - jag har ingen lust att bli missförstådd!
Det vill inte heller den turkiske komikern Özz Nujen, när han skämtar om Mellanöstern, Hizbollah och skäggiga män...

http://www.youtube.com/watch?v=Jpd7fbmZFbI

Glada turister i Laodikeia.

Hur gick det då i Laodikeia?
Det tar vi en annan gång. Nu hör jag kyrkklockorna ringa borta i Kungsmarkskyrkan! Sinnesrobönen börjar snart.
Och det roligaste idag var glädjetjutet i skidbacken när skidorna gled iväg...

De bästa hälsningar till er alla!
Helene Skidfelt.