KYRKTUPPENS BETRAKTELSE

Kyrktuppens betraktelse.

I många hundra år hade han blickat ut över stad och land, ordentligt fastsatt högst upp på kyrktaket.

Tuppen vakade över kyrka och samhälle och tog sitt uppdrag på högsta allvar.

Ja, det var en han - tuppen brydde sig inte om den moderna tidens rädsla för genus - han hade ingen lust att bli kallad "hen"... Hans älskade höna Agda fanns där hemma i hönshuset och väntade på honom. Det var hon som var hen.

De hade båda trott att han bara tillfälligt skulle tjänstgöra där längst upp i toppen, men så blev det inte. Tuppen var fast. 

Ända till nu...

Det var dags för renovering.

Kyrktuppen skall ned.

Byggnadsställningar sattes upp och fasaden rengjordes. Invändigt blev det en stor renovering och allt genomgick en riktig reformation, kan man säga.

Tuppen hamnade på massagebänken och trodde att hans sista stund var kommen... Vad var det som låg intill? Knivar?

Nej, det som låg bredvid honom var bara kyrkklockans stora visare - inga slaktvapen, som väl var.

Tuppen pustade ut. Han råkade få syn på sig själv i ett fönster och fick då se hur ful han var, ärgig och grönäcklig.

Hur har jag kunna bli så oaptitlig? tänkte han.

Inga vapen.

Vid närmare eftertanke var det nog inte så konstigt.

Först var det människornas avgaser från all trafik som hade smutsat honom. Sedan var det all orenhet inifrån kyrkan som förfulat honom.

Ja, du förstår, en kyrktupp är själva antennen till Gud. Det är genom tuppen som alla synder i bekännelsen far upp mot himmelen. Egentligen borde han vara mycket svartare, för många hundra års syndabekännelser sätter sina spår.

Samtidigt visste han att för varje bön av tacksamhet och lovprisning fick han ett extra lager guld inifrån, av självaste Den Helig Ande.

Tuppen visste att tacksamhet skyddar mot bitterhet. Han visste också att hjärtats lovprisning av Herren drev undan både cynism och förtvivlan.

Oavsett hur man har det.

Tuppen vakar och spanar.

Oj, nu kommer det visst någon.

Det var målarmästaren som lyfte upp honom för att se hur mycket som behövde åtgärdas.

Åh, vad han längtade efter Agda... Tänk om han kunde smita på något sätt?

Tuppen lades i ett rengöringsbad. Det kändes som om han var nära döden.

Han kunde inte ligga still.

- Titta, han darrar ju! sa målarmästaren till vaktmästaren.

- Ja, kyrktuppar är känsliga, svarade kyrkvaktmästaren, som själv hade fått erfarenhet av att känna av stämningar inne i kyrkan.

Ärgig och ful.

Värst var det när konsertpubliken kom. De hade ingen känsla för att de befann sig i ett heligt rum. De var bara där för att akustiken var bra och låtarna fina. Sorlet var högt, för det hade ju inte börjat än, och de saknade även sina popcorn. Det var så drygt att vänta.

Tuppen och kyrkvaktmästaren var inne på samma våglängd. De hade båda erfarenhet av när Guds hus förminskades till en konsertlokal med applådåskor, vilket tog bort andakten och tystade Guds närvaro.

- Det var de gånger då jag gnisslade som värst uppe på min pinne, tänkte kyrktuppen. Det var då jag grät. Konstigt, jag var inte ledsen vid människornas begravningar, tänkte han, de var ofta så innerligt vackra och människorna vände sig alltid till Gud i dödens närhet.

Så kände vaktmästaren också.

Det var människornas okänslighet för det heliga som fick hans tårar att rinna.

I dödens närhet ber många till Gud.

Nu var rengöringsbadandet klart.

Det var dags för torkning och förgyllning.

Stora sjok av bladguld väntade på honom. Var det verkligen möjligt att han skulle bli så fin?!

Men dagen var slut och det arbetet fick vänta till dagen efter.

Precis innan målarmästaren stängde kyrkporten, var det något som visslade förbi mellan hans ben.

Det var kyrktuppen som var absolut tvungen att ta sig hem till Agda på bondgården och kyssa henne på näbben.

Flax, flax, flax! 

Just då kom bussen mot Pukavik, tuppen smet in och följde med till rondellen vid Norje, där Sweden Rock ligger.

Där var hon! Han såg hen-ne.

Du kan aldrig ana hur oerhört lycklig hans hustru, hönan Agda, blev när han kom in genom hönshusets lilla öppning! Det blev ett himmelskt möte som jag inte tänker berätta om här - det är en annan saga.

Men halm och fjädrar yrde och många ägg blev gjorda. Gyllene ägg.

Dagen efter var allt som vanligt.

Tuppen tog bussen tillbaka och låg prydligt på sin plats när det var dags för förgyllningen.

       

                   Halm och fjädrar i lycka.

Han förberedde sig för sin uppgift genom att samla tankarna. För varje blad av guld som lades på honom, bad han ivriga böner att åter igen få bli en Herrens tjänare.

- Himmelens Skapare, bad han, tack för att du har bevarat mig och min släkt i rakt nedstigande led från Petrus dagar. Min förfader varnade Petrus då han förnekade Jesus den där olycksaliga kvällen i Jerusalem. 

Han gol tre gånger, och då insåg Petrus vad han hade gjort.

Petrus förnekar Jesus tre gånger.

PETRUS SATT UTE PÅ GÅRDEN.

EN TJÄNSTEFLICKA KOM FRAM TILL HONOM OCH SADE:

- DU VAR OCKSÅ TILLSAMMANS MED JESUS FRÅN GALILEEN.

MEN HAN FÖRNEKADE DET INFÖR ALLA OCH SADE:

- JAG FÖRSTÅR INTE VAD DU TALAR OM.

HAN GICK UT I PORTEN, OCH DÄR VAR DET EN ANNAN KVINNA SOM SÅG HONOM, OCH HON SADE TILL DEM RUNT OMKRING.

- HAN DÄR VAR TILLSAMMANS MED JESUS FRÅN NASARET.

HAN FÖRNEKADE DET PÅ NYTT OCH SVOR PÅ DET:

- JAG KÄNNER INTE DEN MANNEN.

STRAX EFTERÅT KOM DE SOM STOD DÄR FRAM TILL PETRUS OCH SADE:

- VISST ÄR DU OCKSÅ EN AV DEM. DET HÖRS PÅ TALET.

DÅ SVOR HAN OCH BEDYRADE:

- JAG KÄNNER INTE DEN MANNEN.

I SAMMA ÖGONBLICK GOL EN TUPP.

DÅ KOM PETRUS IHÅG VAD JESUS HADE SAGT:

- INNAN TUPPEN GAL SKALL DU HAR FÖRNEKAT MIG TRE GÅNGER.

OCH HAN GICK UT OCH GRÄT BITTERT.

Matteus kap 26:69-75.

Kyrktuppen vakar över Guds Ord.

Tuppen tänkte på alla de gånger då han hade hört denna text läsas vid passionsandakterna inför påsk.

Tänk om min älskade Agda hade förnekat mig på samma sätt när jag kom igår? 

Tänk om hon inte hade velat kännas vid mig efter alla dessa år??

Han rös vid tanken och ruskade på de fjädrar han själv inte hade.

- Käre, gode Skapare, låt mig allra ödmjukast få varna folket här i vår lilla stad, bad han, då de förnekar Dig. Låt min glans få människorna här att lyfta blicken upp mot dig och tänka efter varför de lever sina korta liv på jorden.

Tuppen samlade sina tankar lite till.

- Tack för alla de goda predikanter som predikat Ditt Ord genom alla tider, jag har nog känt på vibrationerna när Ordet gjort gott. 

Varje predikan med sanning och omvändelse har förändrat människornas hjärtan. 

Hjälp mig, din trogne kyrktupp, att vara en del av ditt budskap, Herre, så att också jag kan uppmuntra och förmana, varna och trösta varje liten församlingsmedlem som sänder upp sina böner här.

                

                                          Förgyllning.

- Herre, jag har sett samhället utvecklas och växa fram, men nu ber jag dig förlåta människorna som har glömt att Du är deras Skapare. Nu är de beredda att ta bort mer och mer av din natur så att snart inget grönt finns kvar, och de glömmer bort att vara snälla mot varandra och ta hand om varandra. 

Då är det bättre i hönsgården. Här i byn har det blivit en hens-gård...

Tuppen harklade sig.

- Gud, himmelske Skapare, lär mig att åter sjunga mitt "kuckeliku" över nejden. Låt Din stämma ljuda genom min strupe, folket till räddning och Dig till ära. 

Amen.

Nu var bönen klar och tuppen färdigförgylld.

- Så grann han blev! sa målarmästaren glad.

- Tänk när han pryder sin plats igen! sa kyrkvaktmästaren stolt.

Färdig.

Och folket följde dramat när den modige kyrkvaktmästaren tog sig upp på ställningarna och återgav tuppen den värdiga platsen allra högst upp.

Kyrkklockorna började ringa av sig själv, i ren fröjd, och många fick sig en tankeställare där de stod och tittade.

Tänk att en tupp kunde ha en så stor betydelse.

Kyrktuppens betydelse.

Fjädrande hälsningar,

Helene Sture Tuppfelt,

- som meddelar att tupparna på bilderna inte har någonting med berättelsen att göra!

Kuckeliku.

- Illustrationen ur "Min första Bibel" är gjord av Richard och Frances Hook.

Trons väktare.