MÅNSKEN över KYRKOGÅRDEN

Månsken över kyrkogården.

Allhelgonahelgen är oändligt vacker med sina ljus på kyrkogården och minnesgudstjänster för årets avlidna församlingsmedlemmar.

Har du tänkt på hur fin hösten är med sina olika högtider?

I oktober har vi uppmärksammar vi änglarna på den helige Mikaels dag, sedan kommer och Tacksägelsedagens skördegudstjänst.

I november kommer Allhelgonahelgen, därefter Domssöndagens bokslut inför Herren, och sedan klang och jubel vid 1 Advent.

Allting har sin tid, i lugn och ro.

Minneslunden i Osby.

Jag nämner inte påhittet med Hallowiiiiin... men konstaterar torrt att den 31 okt var en måndag och blandades inte ihop i år med Allhelgona. 

Dock, sällan har jag skådat så många blodsminkade ansikten, rangliga skelett och gröna demoner på stan, i skyltfönster och trädgårdar - ivrigt påhejade av lokaltidningen och lokal-TV. 

Med bakgrund av kriget i Ukraina är detta Mer än Osmakligt!!

Nu vill jag dela några upplevelser kring det som är vårt evighetshopp, alla själars dag och helgonen.

Från ytlighet till djupaste djup.

Det är månsken över kyrkogården.

Trädet formar ett demonansikte!

Det är den kristna kyrkans stora uppgift att förmedla hopp kring döden och efter döden.

Men det är långt ifrån alla präster som gör det. Sekulariseringen har gått så långt, och trycket är så hårt att "tona ned det religiösa" att man blir ytlig. 

Min hungriga själ konstaterar att allt för ofta blir det ett "grönsaksevangelium". Det som förmedlas är - och nu raljerar jag då jag lyfter fram de senaste erfarenheterna - ord såsom "näraochkära", "eftervinterkommerjuvåren" och "ljusetärstarkareänmörkret" samt "gabriellassång" - samt en bibeltext som inte kommenteras. 

Det är det som bjuds till den sörjande, månghövdade skaran av människor med existentiell törst.

Jodå. 

Men det behöver vi ingen kyrka för att konstatera!

Molnskyar skymde månskenet. Kyrkogården mörknade.

Molnskyar skymmer.

Men det finns undantag. Lysande undantag. 

Och nu får du följa med till Osby kyrka, där 101 små värmeljus var tända i kyrkfönstren, och efter namnuppläsning och körsång fick vi höra en predikan som sällan nått de religionsrädda svenska öronen...

Det blev knäpptyst.

Alla lystrade. Här fanns mat för själen!

Vi börjar i det välkända ordet från Bergspredikan:

JESUS SADE:

- NI ÄR JORDENS SALT. MEN OM SALTET MISTER SIN KRAFT, HUR SKALL MAN FÅ DET SALT IGEN?

DET DUGER INTE TILL ANNAT ÄN KASTAS BORT OCH TRAMPAS AV MÄNNISKORNA.

NI ÄR VÄRLDENS LJUS. 

... ERT LJUS SKALL LYSA FÖR MÄNNISKORNA, SÅ ATT DE SER ERA GODA GÄRNINGAR OCH PRISAR ER FADER I HIMLEN.

Matteus 5:13-16.

Prisar Fadern, inte dig!

Den unga, blonda prästen fångade intresset med en gång:

"Har ni sett kriminalserien 'Tunna blå linjen'? En polis frågar en präst:

- Hur vet man att...

- ... att Gud finns? fyllde prästen i.

Att få uppleva visshet om Guds existens kan bara gå genom den egna erfarenheten.

Ibland när vi säger 'Det ordnar sig!' - vad menar vi då? Vem är det som skall ordna allt så det blir bra igen?

Är det en anonym ingång till att tro att faktiskt Gud finns?"

Anonym ingång?

Prästen i Osby fortsatte, såsom jag minns orden:

"Hoppet inför evigheten börjar och slutar med Jesus Kristus. Utan honom finns ingen kyrka och ingen kristen tro".

Nu började de tvåhundra församlade att skruva på sig... Nu kom det där Religiösa...

"Hoppet är förankrat i att Gud söker oss, genom Jesus. Han är den som gått före oss i döden OCH uppstått igen, med seger över dödens och ondskans makt.

Jesus söker oss. Försiktigt knackar han på hjärtats dörr. Vill vi öppna för honom?"

SE, JAG STÅR VID DÖRREN OCH BULTAR.

OM NÅGON HÖR MIN RÖST OCH ÖPPNAR DÖRREN, SKALL JAG GÅ IN TILL HONOM OCH ÄTA MED HONOM, OCH HAN MED MIG.

Uppenbarelseboken 3:20.

Jesus bultar på hjärtats port.

"Gud tar initiativet, men sedan får vi ta nästa steg. När vi vågar tro att Gud finns, och öppnar vårt hjärtas dörr för honom, det är då erfarenheten kommer!

Det är då som polisen i kriminalserien kan få svar på sin fråga.

Det är Jesus som driver bort all rädsla för döden och som ger den sanna trösten i sorgen."

Jag satt och tänkte på dem jag mist i livet. Ibland kan sorgen bli så förtvivlat sentimental och gråtblöt att man inte orkar närma sig den. Känner du igen det?

Men det här var något helt annorlunda!

Jesus lyser i Osby kyrka!

Hennes predikan med Jesus i centrum fick alla att nyktra till i saknaden. Vi var helt klarvakna. Näsdukarna stoppades ned i fickorna igen. Den koncentrerade tystnaden var påtaglig.

Detta var på riktigt.

Befriade från fokus på oss själva lyfte hon oss upp mot den himmel som Jesus Kristus öppnat.

Han är Vägen. Han är Sanningen. Och Jesus är Livet!

Nu var vi långt borta från all ytlighet med ett urvattnat "grönsaksevangelium" utan salt.

Här behöll kyrkan Gudsordets sälta och lät ingenting skymma sikten för det Jesus gjort, för oss Alla.

Månen lyste starkt över kyrkogården.

Ett salt evangelium med ljus.

När vi sedan fick sjunga den allra vackraste, mäktigaste och djupaste psalm som finns i psalmboken - nr 169 b) "I himmelen, i himmelen" - då kom tårarna.

Då rann näsor och ögon, och tacksamhetssnoret torkades bort med baksidan av handflatan.

   I HIMMELEN, I HIMMELEN

   DÄR HERREN GUD SJÄLV BOR.

   HUR HÄRLIG BLIVER SÄLLHETEN

   HUR OUTSÄGLIGT STOR!

   DÄR ANSIKTE MOT ANSIKTE

   JAG EVIGT, EVIGT GUD FÅR SE

   SE HERREN SEBAOT!

   Sv Ps 169:1.

Händer runt månen...

Mitt hjärtas dörrar var vidöppna. Jag blundade och såg. Jag var där. 

Den himmelska tronen var alldeles nära och jag stod längst fram, som ett barn hemma hos sin Fader. 

Herren Sebaot, härskarornas Gud, väldig och övermäktig i sin vibrerande helighet, fyllde mig helt, och jag satt inte längre i en kyrkbänk i Osby. 

Man sneddade inte ens när det stod en * vid sista versen - hela församlingen fick resa sig upp, igen, för att ge Herren sin respekt:

   O FADER, SON OCH ANDE, DIG

   SKE EVIGT LOV OCH PRIS

   ACK, ÖPPNA OCK EN GÅNG FÖR MIG

   DIN HIMMELS PARADIS

   JA, NÄR JAG FAST I TRONE STÅR

   JAG AV DIN HAND MIN KRONA FÖR

   O, HERRE, SEBAOT!

   Sv Ps 169:7.

Osby kyrka med målade änglar ovanför altaret.

Jag ville inte öppna ögonen. Jag ville inte vara tillbaka i det torftiga, smutsiga och svekfulla jordelivet, så osalt och smaklöst av feghet, rädsla och girighet.

Bibelns ord bekräftade sin giltighet i en Gudserfarenhet som var påtaglig för många.

Innan kyrkklockorna ringde samman, hade jag bett den omöjliga bönen att Guds Ande skulle röra vid oss, att Guds änglar skulle vara där och att Guds Allseende och vakande öga skulle vila över oss. Jag trodde inte det skulle ske...

Men jag hade fel! Mycket fel!

Vi fick ta emot Guds välsignelse och jag tackade prästen vid utgången för hennes mycket starka och smakrika predikan.

Ute på kyrkogården glimmade månghundrade gravljus. 

De parktuktade träden lystes upp av en natriumgul strålkastare. Skuggor sprang förbi längs kyrkans fasad.

Jag drog mig undan in i mörkret för att inte bländas. Det var så stilla och så vackert, så fyllt av kärlek och tacksam omsorg.

Jag tittade upp på månen. Molnskyarna bildade nya mönster. 

Men vad nu?

Det ser ju ut som ett par händer...

Gud Fader öppnar... och stänger...

... som om Gud Fader själv sträckte ned sina händer.

Jag stod blixtstilla och förundrades över det skådespel som började träda fram inför mina ögon.

Det skiftade fort och jag fumlade med mobilens kamerafunktion.

Jag fick några fina foton, men det var inte förrän jag kom hem som jag faktiskt såg vad jag fångat...

Jag vet, där är bara moln och det är bara månen, men nu är det så att när Herren Sebaot, härskarornas Gud, ger sig tillkänna, så är det alltid genom den natur han har skapat!

Det liknar ju... en - ängel?!

En ängel över kyrkogården!!

Den hungriga bön som jag slängde ur mig i början, gick nu i uppfyllelse. Änglarna var inte inne i kyrkan, de väntade utanför, för att den som har ögon att se med, skulle se...

Denna ängel visade vägen, för de döda, men framför allt för de levande som stod där på kyrkogården i Osby. 

All sorg som jag upplevt det senaste året togs nu om hand av himmelens och jordens Skapare.

Guds budbärare, ängeln, lyfte bördan av mig, och lade den osynligt inför korsets försonande gärning.

Förundrad gick jag till parkeringsplatsen. Hungrig. 

Man blir vrålhungrig när så starka känslor och oväntade upplevelser drar igenom kroppen.

Det blev en falafel-tallrik med extra mycket sås. Varma pommes, sallad och fem "snöbollar" med feferoni kom in, och vi värmdes oss, tillsammans.

Osby kyrka välkomnar.

Mätta till kropp, själ och ande sänder jag mina allra mest tacksamma hälsningar till den "salta prästen" Miriam Lövsund i Osby - Gud har välsignat dig rikligt! Amen.

Några ord till sist:

    Far Väl.

       Res Väl.

         Lev Väl.

    Gå i Frid.

       Far i Frid.

         Lev i Frid.

    Dö Väl.

      Dö i Frid.

        Gå hem - i Frid.

Våra två gravlyktor väntar.

Så blev denna Allhelgonahelg ett minne för livet, där månskenet över kyrkogården gav en oförglömlig hälsning, från Gud Fadern själv.

Helene F Sturefelt,

- alldeles levande och tröstad,

- som ber för kyrkan och dess präster, att biblisk frimodighet må ersätta ytlighet och tvivel!

Vägen upp. En himlastege?