Sturellas Fotoblogg: ABISKO-NIKKALUOKTA Dag Hammarskjöld 12

Ladtjojaures deltaland.

Detta är det sista reportaget om pilgrimsvandringen mellan Abisko-Nikkaluokta, arrangerat av Luleå stift år 2009, på Kungsleden - den del som också kallas Dag Hammarskjölds led.

Efter en vecka på kalfjället lämnar vi nu Kebnekajse fjällstation och är på väg ned mot deltalandet Ladtjojaure, för att avsluta i Nikkaluokta kapell.

Vandringsdag 7, söndag 23 aug 2009.

I DIN VIND - I DITT LJUS

HUR SMÅTT ALLT ANNAT

HUR SMÅ VI - OCH LYCKLIGA

I DET SOM ENSAMT ÄR STORT.

Ur Vägmärken.

Hur små vi.

Upp kl 06... visst, det går. Kroppen är så stel att den behöver röra på sig. Jag har ont i knäna - aldrig har jag belastat dem så mycket och så intensivt! Men, jag har ju åkt slalom... det frestar ju också på, men nej, inte som att vandra på stenskravel!

Vadmusklerna värker också. Varje kväll insmörjning med linimentsalvan Bizz.

Jag kom knappt ur sängen - överslafen - fick be om hjälp... Finns det några lediga axlar?

Innan vandringsstarten gick jag undan och bad med mina händer som jag brukar, för att de grå regnmolnen skulle gå förbi oss. Min väderteologi har fungerat hela veckan.

Det blev inga 9 mm regn som prognosen sa, bara lite duggregn.

Men framme i Nikkaluokta regnade det! Tror jag det. Så långt hade jag inte bett...

I vår lilla pilgrimsbok reflekterar KG Hammar kring Dag Hammarskjölds ord:

"Fjällvärldens stora vidder, hänförande överblick och dramatiska skeenden kan omsättas till inre erfarenhet; att vindens och ljusets kraft är pådrivare och samtidigt bärare".

Ta mig inte här ifrån!

Vandringen idag var inte rolig. Allt var liksom slut igår efter den fina middagen på Kebnekajse fjällstation.

Nu var det bara en transportsträcka ned genom fjällbjörkskogen med 7 km till båten över fjällsjödeltat.

Klamp, klamp... Tramp, tramp...

Det var jämnare stigar här. När det var riktigt bekvämt ropade någon:

- De har glömt att slänga ut sten här!

Hemskt stenskravel!

Jag skriver vidare i mina "Stigpunkter":

På fjällstationen hade jag äntligen kunna ladda mobilen - alla de andra stugorna saknade elektricitet.

Nu kunde jag ta bilder igen. Fotograferandet är viktigt för mig.

Ledsen att jag inte kunde fånga de oerhört mäktiga massiven och dalgångarna här om dagen - men de finns för alltid i mitt hjärta.

En pilgrimsvandring kräver viss ro och disciplin. Men det var mycket annat folk på leden, huller om buller och många jäktade. Gruppen höll inte ihop... Morr!

Ovanför oss körde helikoptern hela tiden. Tjoff, tjoff, tjoff... Tag skydd! Nej, ingen fara.

Och de flög inte med patienter heller, utan med dumma turister som inte orkade vandra. Rika stockholmare som skulle konferensa i häftig miljö...

Skaffa kulisser hemma på kontoret istället! Morr igen.

Den sjunde stenen. "Du biekkas, Du cuovggas..."

Nu var vi framme vid den sjunde och sista stenen med text av Dag Hammarskjöld, på svenska och på samiska, inspirerade av Jesus i Bergspredikan.

Stenen låg vid några jättestora klippblock och det var myggigt och fuktigt.

Fina ord lästes, med jag hade svårt att koncentrera mig.

VINDEN BLÅSER VART DEN VILL

SÅ ÄR DET MED VAR OCH EN

SOM ÄR FÖDD AV ANDE.

OCH LJUSET LYSER I MÖRKRET

OCH MÖRKRET HAR INTE FÅTT MAKT DÄRMED.

JORDEN SAMLAR ALL VINDENS KRAFT

UTAN ATT HÄMMA DESS LOPP.

LINSEN SAMLAR LJUSET

UTAN ATT LJUSET FÖRSVINNER I LINSEN.

SOM VIND.

SOM LJUS.

BLOTT DETTA - PÅ DESSA VIDDER, DESSA HÖJDER.

Ur Vägmärken.

Oändligt vackert.

Fjällvattendeltat Ladtjojaure skimrade av det kalkrika isgröna glaciärvattnet. Sjön var grund, bara ett par decimeter, så pass att båten ibland skrapade i sandbottnen...

Nu kom båten - liknande en flytande plåtburk. Skogvaktarfarbröderna hann precis med, vi har blivit vänner. Pilgrimspräst Moa satt på konservburkens tak och tog farväl av fjällen, som blånade bort allt mer.

Det är alltid lika svårt att skiljas - jag älskar bergen och avskyr det platta landskapet.

Båttransport över fjällsjödeltat.

KG Hammar skriver:

"Resan tar inte slut. Inte ens när jag andas mitt sista andetag är resan slut.

Jag äger inte mitt liv.

Plötsligt har enhetskänslan och erfarenheten att leva 'ansikte mot ansikte' med Livet blivit min egendom. Jag glider tillbaka till den sublima egocentriciteten och Gud blir mitt redskap för mitt välbefinnande...

Det är tid för omvändelse. Igen."

Omvändelse från mig själv. Till Gud. Och Guds skapelse.

Farväl till fjällen. Moa och Anders.

Väl framme på andra sidan deltat fanns en lappkåta med kaffeservering och renburgare!

Vilken lyx!

Lapp Dånalds vinkade med den samiska flaggan och vi log glada.

Jag postade tre vykort (jodå, detta var på den tiden då sms ännu inte slagit ut posten) och skrev ett tackkort till våra vandringsledare:

- Vilken TUR vi har haft!

Lap Dånalds hade öppet!

Den samiska flaggan har sin berättelse:

Samelands flagga antogs i Åre 1986, ritad av Astrid Båhl från Norge.

Motivet hör ihop med schamanens trumma där samerna beskrivs som "solens söner och döttrar".

Flaggans cirkel symboliserar andlighet. Det röda är solen och det blå är månen.

Det gröna strecket är naturen och det gula är solen.

Den blåa kanten är vattnet och den röda kanten symboliserar kärlek, eld och värme.

Samelands flagga.

Vi vandrade sista biten till Nikkaluokta kapell. Trappstegen var höga. Jag kom knappt upp... Hjälp!

Kapellet var litet, gemytligt, lågt och innerligt. Det invigdes 1942 vid foten av Kalixälvens källsjö Paittasjärvi.

Kapellets tillkomst hör samman med en exklusiv klubb: De Lappländska Fjällkarlarnas Klubb. De byggde kapellet för att uttrycka sin tacksamhet vad fjällen och fjällbygdens människor gett dem.

Nu finns inte klubben längre utan kapellet vårdas av Gällivare församling.

Nikkaluokta kapell och Ronny.

Mässkrudarna hängde där framme till höger väl synliga - ingen sakristia fanns.

En liten orgel stod där bak. Same-konst på väggarna.

En stor Jesus-figur stod på altaret, naturtrogen och lite obehaglig. Jag fick fel känsla. Symboler talar tydligare. Det blir för mycket "jordisk broder" och för lite "uppstånden Kristus".

Men det var vackert ljus från takkronorna.

Med min enkla Nokia fångade jag denna interiör:

Naturtrogen Jesus i Nikkaluokta.

Vi ställde oss runt altarringen för att fira Herrens Heliga Nattvard. Moa Beak, vår pilgrimspräst, stod barfota på renskinnet framför altaret.

Vi skickade gåvorna till varandra "För dig utgiven".

Sedan fick vi varsitt vandringsbevis - åh, vad det betydde mycket för mig!

Det blev ett sista delande, där många var tagna, med stilla tårar.

Dock inte jag, jag vill inte fästa mig så, men sa:

- Jag skall inte hem. Jag ÄR hemma, med er som syskon, med vandringen som livsstil.

Jag skall besöka civilisationen - Gud hjälpe mig - tills jag åter kommer hem i vandringslivet.

Pilgrimsmärke.

Min man tackade alla och sa:

- Medel eller mål? Tack alla för att ni varit ett medel för att uppnå mitt mål: att ge Helene en 50-årspresent!

Luleå stiftsadjunkt Lennart Lindqvist, vår ålderman, sa:

- Det är en oerhörd utmaning att vara vandringsledare på Dag Hammarskjölds led! Det har ni gjort bra, Moa och Anders! Och jag har övat mig att träda tillbaka...