OLLE EKLUND och MANTELN

Skimrande mantel.

Olle Eklund är en liten pojke som bor i ett träd i Paradiset. Han upplever händelser som ingen kan ana.

Denna dag klädde Gud honom i en mantel, skimrande i grönt och blått. Den var så fin!

Men kanterna var färgade i svart. Varför var de det?

Det såg sorgligt ut.

Olle Eklund skulle ut på uppdrag. Han kröp under häcken av brinnande svärd, som hindrade människor från att ta sig in objudna i Paradiset.

På lätta fötter sprang han över ängarna. Det var som om manteln gav honom flygande kraft så att han nästan inte nuddade marken. 

Efter en stund hörde han röster. De lät inte glada.

Manteln gav kraft.

Han var långt bort från Paradiset. Rösterna blev allt mer upprörda och arga. 

Olle Eklund klättrade upp i en ek som stod där. Han kröp ut på den tjockaste grenen och såg några barn där nedanför. 

De bråkade.

Det var tre flickor och tre pojkar. Nu var det så illa att de började knuffa på varandra. Det blev värre och värre. Bråket blev till slagsmål.

Då kände Olle att det var dags för honom att gripa in.

Men han visste inte hur han skulle göra.

Sakta gled han nedför trädstammen. Han tog några djupa andetag och kände Guds milda hand föra honom några steg framåt, mot barnen. Hans mantel skimrade och lyste av silvergrönt och himmelsblått. 

De svarta kanten var ännu svartare.

Svart bråk.

De arga barnen tittade upp. Smutsiga och toviga i håret blängde de på Olle Eklund. Vad var det för en konstig typ? Han var så ovanlig att de glömde bort att fortsätta slåss.

Olle var rädd, men stod bara tyst. Den stora Kärleken fyllde hans hjärta. 

En efter en såg han barnen i ögonen. Först den ena flickan, sedan den första pojken. 

Sedan såg han den andra flickan i ögonen och därefter den andra pojken, som aldrig hade upplevt att något riktigt sett honom i ögonen förr.

Olle Eklund lyste av Guds kärlek även i den tredje flickans ögon så att hon började gråta, och den tredje pojken reste sig upp och sträckte sina händer till de andra barnen.

Det var alldeles tyst och alla var alldeles varma inuti.

Glänsande glans.

Manteln glänste och Olle vände sig om. 

Uppdraget slutfört. 

Han sprang lätt med vinden tillbaka - men utan den svarta kanten på manteln. Den hade ramlat av och låg kvar där barnen hade bråkat.

Olle kröp under den brinnande häcken och vinkade till änglarna som vaktade grinden in till Paradiset.

- Hej, jag är hemma igen!

Gud Fader tog emot sin lille budbärare och vaggade honom till sömns.

Paradisguld.

Godnattsaga berättad alldeles sann, för ett av mina barnbarn.

Helene Sture Mantelfelt.