VIRUS, VIRUS

Vi ser inte faran.

- Döden, döden, sa Astrid Lindgren och hennes syster till varandra när de träffades.

- Liv och löv, säger jag när jag är ute i skogen.

- Virus, virus, säger Världshälsoorganisationen och Folkhälsomyndigheterna, och kanske snart även datainspektionen.

Vad är det som händer?

Vi tänker att det är konflikter och krig, bomber och granater som är våra värsta fiender. Men så blir vi överrumplade av en osynlig attack, dold för ögat men febrig och hostig - coronaviruset.
Från Kina via norra Italien och vidare...

Människor insjuknar, tillfrisknar men alltför många dör av detta obehagliga virus. Vad handlar det om? Varifrån kommer det och varför just nu?

Var det marknaden i Wuhan med döda djur som satte igång smittan? Eller är det ett laboratorie-experiment där viruset används som biologisk krigföring? Vill Kina ta över världen, med hjälp av en oblodig massförstörelse?
Spekulationerna cirkulerar och jag ber.

Full fart.

- Käre gode Gud, världen tycks ibland vara ett ohyggligt ting, blint och brutalt. Människornas ondska är en grymhet som stavas pengar och makt. 
Herre, jag kan inte blunda för detta, såsom djuren kan och som fortsätter beta och vandra.

Hjälp mig att inte falla för frestelsen att förbanna världen, eller Dig, som har skapat den...


Gud har gett var och en ett ansvar. Det är stort och vackert. Men vi tar det inte.
Upp med en hand alla som gått till jobbet eller skolan snoriga och halvsjuka!
- Äh, jag tar två Alvedon så går det ändå.

För vem går det ändå? Inte den som blir smittad av min eller din hosta!
Förlåt... är det minsta vi kan säga, men i dessa tider räcker inte det. Vi måste likt diktaturen i Kina stänga om oss omedelbart.

I  vår iver att vara effektiva låter vi ingenting hindra oss. The Show Must Go On. I profitens namn.

Fram till nu.

Inga stora folksamlingar.

Det är mycket nyttigt för oss att få ett så kraftfullt motstånd att vi tvingas tänka om och ändra livsstil. Ett litet osynligt virus hotar att slå ut hela arbetsplatser. Våra stabila samhällsfunktioner får sig en knäck. Och det är på riktigt!
Det blir inget reklaminslag som avbryter och låter en ny film ta sin början. Inte heller är det en mardröm. Det händer verkligen!

Globaliseringens baksida.

En helt ny omsorg om varandra måste ta form.
Respekt för hygienen är det första.

På skolor och fritids finns det handfat i korridoren till matsalen. När jag var barn var det kontroll att alla tvättade händerna före maten. Så är det inte längre. Slarv och dåligt grupptryck.

Tills nu.

Hur är det bland oss vuxna, på restauranger och personalmatsalar?

Svårare är det att stanna hemma när man är hängig och vet att förkylningen/influensan är på gång. Det blir så stora konsekvenser, med karensdagar eller barnen på dagis och fritids.
Klokt nog slopas karensdagarna nu ett tag. Det borde de ha gjort för länge sedan.

Stanna hemma!

En annan viktig omsorg om varandra är hur vi hälsar.
Jag har alltid haft svårt för det närgångna hälsandet, och håller gärna kroppslig distans i vanliga fall. Det vänliga leendet räcker för mig. Äntligen måste alla tänka igenom ett annat sätt att säga "Hej, jag ser dig".

Jag gillar att vi skojfriskt puffar på varann med fötterna eller armbågarna! Det här är ju roligt! Och hygieniskt.
Varken handslag eller kramar är socialt accepterat just nu.

Tack.

Hur går för kyrkorna? Hur påverkar coronaviruset våra gudstjänster och sammankomster?
Flera biskopar rekommenderar försiktighet, och många kyrkoherdar stänger nu ned viss verksamhet, dock inte gudstjänsterna.

På flera håll vet jag att just nattvardsfirandet tar en paus, för att undvika kroppskontakt vid utdelandet av det heliga sakramentet.
Detta tycker jag är bra, för då slipper var och en själv ställa sig utanför mässan och visa sin eventuella rädsla.

Så länge Guds ord blir läst och förkunnat, lovsången sjungen och bönerna bedda så är gudstjänsterna fortfarande levande.
Och jag fortsätter be från bönboken längst bak i min psalmbok:

- Käre himmelske Fader, hjälp mig att älska världen, även den trasiga och brustna. Det är ju DU som har skapat den, och därför vill jag leva i den kärleken, och för att Din närvaro finns dold där.

Hjälp oss att hålla fast vid Dig, även när de ändlösa och mörka plågorna griper omkring sig, och livets gåtor gäckar oss.

Mörka granar.

Aldrig trodde jag att jag skulle kunna säga något gott om en diktatur, men Kina uppvisar en handlingskraft som vi kan lära oss utav.
När viruset skenar, har vi inte tid med att att samråda i kommittéer som skall utreda huruvida utifall att det möjligen skulle kunna hända så att vi här i vårt trygga land eventuellt skulle kunna drabbas...

Så länge ondska finns, skall gränser stängas.

Människa, ta ditt ansvar.

Förlåt oss, Gud, för att vi skyller ifrån oss på Dig, det vi själva orsakar.
Nu skall jag gå och tvätta händerna och dricka sprit, nej fel, sprita händerna menar jag och gnugga noga runt ringarna och fårorna i handflatan.

Och tack Gud för stormen igår, jag tror att det var Du som sände den för art blåsa tillbaka viruset till Kina... eller till Trump? Fast han har redan stängt det mesta...

Nu gäller det bara att corona inte letar sig in i våra datorer, för då är kraschen här.
Vilket är värst - den digitala döden eller den fysiska? Vilken dum fråga... Nåja, vi prioriterar olika.

- Vad hjälper det om du har all världens hälsa men din datorskärm är släckt?
- Eller, vad hjälper det om du har all världens snabbaste internet men inte vaknar?

Vakna, människa!

Till dess - krama varandra med ögonen. Och med ett leende.
Vi finns. Vi kan. Vi ska ta oss ur detta också.

Träden kramar oss.

- Jesus, Du som stillade alla stormar, hjälp oss att vara kloka i detta som nu hotar oss.
Tack för Din hälsning när du kommer gående på vattnet:
- Var inte förskräckta, det är jag!

Jo, vi är förskräckta, vi är livrädda!

Hjälp oss att tro, ju mer hotande och ogenomskinlig verkligheten visar sig för oss.
Att vara uppkopplad på Dig kan inga virus hota! Tack gode Gud! Amen.
(bön nr 43).

- Döden, döden, sa Astrid.
- Virus, virus, sa kineserna.
- Livet, livet sa Jesus.

Distanserade hälsningar, med full värme,

Helene Sture Virusfelt,

- som ser att efter stormen kommer snö - i alla fall i Småland.

Snöland.