TEKANNAN KROSSADES

Tekannan. Vem är det?

En riktig berättelse hämtar näring ur det liv vi lever. En riktig saga skrivs av livet självt.
Den danske författaren H. C. Andersen har skrivit en dramatisk berättelse i all sin enkelhet, om en tekanna.

Den blev plötsligt mycket levande för oss.

Följ med på en symbolpedagogträff, där tekannan fick liv... och där H.C. Andersen egentligen berättar om något helt annat.
Jag återger bara mina egna reflektioner, och visar bara min bild.

Det börjar försiktigt.

                         TEKNNAN

Det var en gång en stolt tekanna av porslin. Den hade en lång, fin pip och handtaget var brett. Den skröt gärna om sig själv och hur fin den var, men sa ingenting om locket.
Det var sprucket.
Tekannan hade ingen lust att tala om sina brister. Det gör andra tillräckligt.

Koppar och fat, sockerskål och gräddkanna, ja hela servisen talade däremot hellre om det trasiga locket än tekannans förtjänster.

Så typiskt.

Tekannan själv uppfattade sig både som ödmjuk och anspråkslös. Fel har vi ju alla, men också förtjänster.

Koppen har bara ett öra, sockerskålen har bara ett lock.
- Men jag har både ock! sa tekannan. Dessutom har jag en lång och ståtlig pip! Därför är jag drottning på tebordet.

Ståtlig pip och brett handtag.

Sockerskålen och gräddkannan förgyller visserligen tebjudningen, och de är den goda smakens tjänarinnor.
- Men det är jag som bestämmer, tänkte tekannan, det är jag som häller det välsignade teet i kopparna.
Hon var väl medveten om sitt värde.

- Det är i mitt inre de kinesiska tebladen behandlas med det kokande vattnet. Jag lyfts upp av den finaste hand vid bordet. Det varma teet rinner ur min ståtliga pip.

Så var det i tekannans ungdom.

Förgyller med grädde och socker.

 

Men en dag var det en fumlig hand som lyfte tekannan, och plötsligt gled den ur händerna. Tekannan tappades och allt slogs sönder.
Den låg avsvimmad på golvet, det kokande vattnet rann ur, liksom tebladen.

De andra skrattade åt henne. Kopparna, sockerskålen och gräddkannan skrattade åt tekannan, inte åt
handen som tappade henne... Det var oerhört!
När hon mindes sin levnadshistoria så var det detta hånfulla skratt som förnedrade henne så hemskt.

Hon var invalidiserad.

Nej! Skärvor.

Tekannan ställdes undan, obrukbar till tebjudningar.
Sedan gavs hon bort till en gumma som hällde stekflott i henne. Vilket armod!

Men det skulle bli bättre.

Man är på ett visst sätt, men sedan blir det något helt annat.

- De hällde jord i mig, berättade hon.
Men för en tekanna är det lika med en begravning...

I jorden stoppade de ned en lök. Istället för det varma vattnet och de goda tebladen var hon nu full a v jord... och en lök. Var det ersättningen för den avbrutna pipen och det sönderslagna handtaget?

Men så förstod hon att hon hade fått nytt liv i sig.

Nytt liv?

Löken hade växtkraft och sköt skott. Snart slog skotten ut i blom.
- Löken som låg inne i mig blev mitt levande hjärta, berättade tekannan. Jag fick bära denna blomma och jag glömde mig själv.

Det var en välsignelse att få glömma sig själv till förmån för andra.
Blomman blev berömd och prisad för sin skönhet.
Tekannan hade fått ett nytt fokus och ny glädje i detta osjälviska liv.

Men så tänkte de nya ägarna att en så fin blomma borde ha en bättre kruka.
- Så de slog mig mitt itu, sa tekannan. Nu ligger jag här på sophögen...

- Men jag har mina minnen, och de kan ingen ta ifrån mig!

Snipp, snapp snut, nu var sagan slut.

Va?! Vad var det för ett slut?

Tekannan minns sitt fina liv.

Nu ska vi jobba med den här texten.
Vad väcker H.C. Andersens saga för känslor och tankar?

Är tekannan stolt och kaxig, med falsk ödmjukhet? Eller har hon gott självförtroende och en god självkänsla?
Är det hierarki bland te-servisen? Eller är det bara en given ordning som man måste acceptera?
Är övriga koppar och fat avundsjuka på tekannan?

Varför ville hon inte tala om sitt spruckna lock? Skam? Skuld? Vem hade orsakat henne det?

Men behövde de inte alla varandra för att hela tebjudningen skulle fungera?

Någon tog mitt lock.

I hennes ungdom lyftes hon av den finaste hand. Vem var det?
Sedan blev handen fumlig och tappade henne? Var det ägaren som åldrats?

Vilken katastrof när hon låg där sönderslagen på golvet och hela hennes välsignade innehåll rann ur...

Och detta förbannade skratt som tillintetgjorde henne! Vad är det för kollegor i servisen?!
Kopparna och de andra kunde ju inte klara sig utan henne. Varför denna förnedring?


Men tekannan fick nytt liv. Är sönderslagandet en förutsättning för det? Måste vi bli krossade för att det nya skall få plats?
En annan ägare, en annan arbetsgivare, en annan sakletare förstod hennes värde, trots att hon var utan både pip och handtag.

Vad är symbolvärdet i locket, pipen och handtaget?

Jorden, vad väcker det för känslor? I en tekanna...

Blommar i tekannan.

Men hon fick uppleva en mycket oväntad kärlek från de nya ägarna. Löken som planterades i jorden var levande och blev tekannans hjärta. Det hade hon inte haft innan. Eller?

I sönderfallet var det som om den tidigare högfärden och egoismen krossades. Nu fick ett annat liv plats.
Den tidigare välsignelsen att få hälla upp varmt te, ändrades nu till att få vara bärare av ett annat liv, som andra beundrade mer än själva kannan. Det var en befrielse, så här på ålderns höst.


Men, blev slutet bättre än början? Eller blev det sämre?
Hela tekannan slogs itu och hamnade på sophögen. Är det som i vår äldrevård? - - -

Går det att försonas med livets förgänglighet, att vi alla en gång har "tjänat ut"...? Väcker det sorg eller acceptans? Hade tekannan en realism där hon insåg att hon ingick i kretsloppet?

- Men jag har mina minnen och dem kan jag inte mista!

Skärvorna minns.

Efter den här känslomässiga bearbetningen fick vi var och en låta färger ta form på var sitt stort papper. Vi målar intuitivt, inte så föreställande.
Nu måste tekannans berättelse få ta oss med på vår egen process. Det blev jobbigt...

Livet blir inte som vi tänkt.

Goda förhoppningar att få hälla upp varmt, välsignat te och vara brukbar till glädje för andra, går i kras.
Vem tog mitt lock?
Ett sprucket lock, en utbrändhet och utmattning som försvårade livet för tekannan.
Och vad hjälper det med en "ståtlig pip och brett handtag" om den fumliga handen låter en glida ur näven...
Krossad. På arbetsgolvet.

Vad är det den danske författaren gömmer i sin berättelse? Är det hans eget yrkesliv? Jag kan läsa in mitt.

Jag faller.

 

Det hoppfulla är att H.C.Andersen målar fram hoppet ur allt som grusats.
Det är inte kört!
En människa kan finna nya funktioner, bli brukad på ett annat sätt i Guds rike.

Jorden blir med det kristna symbolspråket en tydligt bild för "genom död till liv".
Löken är Kristus, som tar plats och fyller upp tekannan på ett helt nytt sätt. Hon glömmer sig själv och finner en helt ny livsuppgift på detta vis.

Tack vare löken - Kristus - är hon försonad med sitt livsöde och kan vila i frid där på sophögen...

Alla är inte där.
Alla har inte den mognaden.
Jag har en bit kvar...

Tack Hans Christian för din saga!

Varma hälsningar från Helene Sture Krossfelt,

- tedrickare och symbolpedagog.

Tekannan fylls med jord.