REGNTÅRAR I SKOGEN

Syre i bokskogen.

HERRE, VAR MED OSS DENNA DAG,

  INOM OSS FÖR ATT DRA UPP OSS,
  UNDER OSS FÖR ATT STÖDJA OSS,

  FRAMFÖR OSS FÖR ATT LEDA OSS,
  BAKOM OSS FÖR ATT AVSKÄRMA OSS,

  RUNTOM OSS FÖR ATT SKYDDA OSS.
                               Bön av St Patrick, Irland.

Luften var fuktigt av ett osynligt duggregn. Jag drog djupa andetag och lämnade stadens asfalt bakom mig.
Den stadsnära bokskogen är en skatt, dit många söker sig. Jag lyfte blicken uppåt mot trädkronorna, och glasögonen blev prickiga av regnet.

Vintergrönt.

GÖR MIG LIK ETT TRÄD, HERRE.
  STADIG
    FAST ROTAD
     ANVÄNDBAR

STÖD TILL DEN SOM BEHÖVER DET.
SKYDD TILL DEM SOM ÄR TRÖTTA.
FRUKT TILL DEM SOM HUNGRAR.

GÖR MIG LIK ETT TRÄD, HERRE.
  STADIG
    FAST ROTAD
     ANVÄNDBAR. AMEN.

Användbar? Vändbar?

Rådjurens upptrampade stigar trampas av mjuka hundtassar och naturälskande människor.
Hur gammal kan den här stigen vara? Fast den är så liten och smal kan den säkert vara många hundra år!

Under marken rinner grundvattnet och mossan är grön. Men på ett ställe växer ingenting - det är där de har grävt ned en ledning... Det är ingen bra plats att vistas på.

  DEN SOM SÖKER GUD
    ÄR SOM ETT TRÄD
     PLANTERAT NÄRA VATTEN -

  DET BÄR SIN FRUKT I RÄTT TID
    ALDRIG VISSNAR BLADEN.

  ALLT VAD HAN GÖR
     GÅR VÄL. Psaltaren 1:3

Olika sorters kraft.

Marken sluttar uppåt. Bokträden reser sig än högre. Grenverken bildar valv mot himmelen.
Så är våra kyrkor byggda - med inspiration från Guds egen skapelse.

Här är gott om syre. Här får hela människan plats! Jag skrattar till... Livet, livet!

I skogens katedral finns inga bekymmer. Alla konstruerade organisationer och system är borta. Här är bara liv.

Löv och liv.

Skrovlig. Märkt.

Jag böjer mig ned och rör vid trädets rötter. Hur djupt ned går de?
Är mina rötter lika djupa?
Hm, efter alltför många flyttningar är de tilltufsade av alla omplanteringar, men själens rötter i skapelsens mylla är djupare än någonsin!

Jag känner på stammen, slät på vissa ställen men också skrovlig. Avbrutna grenar har barken vallat över, och lämnat läkta ärr.
- Precis som jag, tänker jag, och sträcker på mig, i kapp med trädet.

Du och jag!

Liv och löv.

Hur djupt?

Duggregnet har slutat men jag är alldeles blöt i ansiktet. Tårar av tacksamhet blandar sig med skogens fukt.
Men sedan övermannas jag av en annan känsla, en sorg, lika stor som de fällda träden.

Man tror inte att yxhugget skall komma så fort, så kraftigt.
Det gör så ont.
Att skiljas från sitt sammanhang.

Med den keltiska bönetraditionen ber jag:

I TRO
LYSSNAR JAG EFTER DIN RÖST
OCH VET ATT DEN VISKNING JAG HÖR
ANDADES EN HEL VÄRLD TILL VARDANDE,

MEN LYSSNAR ÄNDÅ
TILL BÖNEN I MIN SJÄL.

I TRO
STRÄVAR JAG EFTER ATT GÖRA DIN VILJA
OCH VET ATT DÖRREN JAG NÄRMAR MIG
KAN LEDA TILL SKUGGOR,

DÄR MIN UPPGIFT ÄR
ATT BLI DITT LJUS.

I TRO
KLAMRAR JAG MIG FAST VID DITT ORD
OCH VET ATT DEN STYRKA JAG TAR EMOT
HAR SIN KÄLLA I DEN KÄRLEK
SOM ÄR ALLTINGS CENTRUM.

Hopp om nytt liv.

Sakta går jag tillbaka till den främmande verklighet som är staden och människornas organisationer.

De flesta människor på jorden lever nu i städer. Och majoriteten av dem är mestadels inomhus.
Vi är allt färre som vet vad "natur" är.
Det engelska ordet avslöjar främmandeskapet:
- I've been outdoors…

Jag har varit utanför dörren...

Kläderna luktar frisk luft och skorna är leriga. Detta är den fysiska verkligheten. Det digitala livet har ingen doft, bara snabba ettor och nollor.

Virus hotar oss, av alla sorter.

Jag umgås hellre med gråsuggorna i stubbarna. Och med Guds Ord.
Det talar, och jag lyssnar.

Liv och löv.

Mellan stad och skog.

Regnfuktiga hälsningar,

Helene Sture Skogsfelt,

- som är keltiskt kristen, där naturen är Guds egen läsebok, bekräftad av Psaltarpsalmerna.