PILGRIMS-KOMMUNITET

Klosterliljorna.


Klosterliljornas snöklockor lockade med sin skönhet i Munkträdgården.
De är sällsynt vackra, inplanterade sedan många hundra år tillbaka, och med en sällsam dragningskraft.

Men de var inhägnade av ett stängsel för att dumma människor inte skall trampa runt bland dem.

Det är mycket just nu som måste isoleras och skyddas...

Livet i Vadstena har en mycket stark dragningskraft. Här är helig plats.
Heliga Birgittas Klosterkyrka är dikterad i sin utformning av Kristus själv. Hinnan mellan himmel och jord är mycket tunn här...

… och allt andas bön.

Böneträdgård.

Ända sedan jag första gången kom hit till pilgrimscentrum, år 2002, har jag förstått att jag är en pilgrim, i själ och hjärta. Den enkelhet och den andlighet som finns här håller min själ vid liv.

Hans-Erik Lindström är den som vattnade längtan efter ett djupare kristenliv, då han som förste pilgrimspräst i Vadstena började att regelbundet be.
Det blev som ett kloster, utanför klostret, öppet för alla som vill vara med.
Kanske bara på en av bönerna, eller alla tre. Kanske bara då och då, eller trofast varje vecka.

En äng av små klosterliljor!

2007 tog en gemenskap kring bönen sin form. En pilgrims-kommunitet blev svaret på mångas längtan, då de åkte härifrån, men med behov att fortsätta be hemma - tillsammans.
Jag citerar ur pilgrims-kommunitetens lilla häfte:

"Vi vill hjälpa människor att i bönens stillhet, i tystandens jordmån och i samspelet mellan ensamhet och gemenskap hitta fram till en ökad självkännedom, förståelse för andra och en mognad i gudstro.
Denna livsstil vill ge möjlighet till växt och mognad  iden gudomliga kärleken - Guds inneboende liv i oss.
Detta är egentligen ingenting annat än ett sätt att utöva det kristna livet, där kärleken till Gud och nästan utgör själva hjärtat.

Denna pilgrims-kommunitet vill därför inbjuda sökare och människor med längtan efter fördjupning i sitt liv, att deltaga var man än bor.
Man förbinder sig att efter bästa förmåga följa de fem grundreglerna och leva efter de sju nyckelorden."

Självklar begränsning.

Jag vet faktiskt ingen som tycker att vårt samhällstempo är bra. De flesta är trötta och dignar under förstora krav. Livet håller på att bli olevbart. Hur ska vi hitta tillbaka till det sunda och goda livet?

Mitt sätt är att vara i Vadstena med jämna mellanrum och vila i bön och vandringar, längs Vätterns stränder. Jag har försökt ta med det hem, och under några år fungerade faktiskt bönelivet i den församling där jag tjänstgjorde.

Bönen är vital och central!

Bönen är vårt ärende och vår livsnerv. Precis som kramar och kyssar håller ihop en relation...

"Vi lever i en tid då många grundläggande mönster för en kristen livsstil håller på att försvinna.
Många människor letar idag efter hållbara vardagstraditioner och enkla regler för att praktisera en kristen livsstil i vår tid."

Hans-Erik Lindström formade fem regler i denna pilgrims-kommunitet:

Bönen. Vandringen. Läsningen. Handlingen. Delandet.
Jag citerar:

Fem gemenskapsregler.

 

1. BÖNEN.

"Bönelivet är det primära i kommunitetens dagliga liv. För deltagare i gemenskapen kan man få ett regelbundet böneliv minst en gång om dagen, men hjälp av olika bönböcker - Tidegärden, inte minst.
Vi ber också för var och en i kommuniteten. En förbönslista finns på hemsidan."

Så här ser mitt böneliv ut:
Jag sover länge. Vaknar sakta, sätter mig upp och låter dagen komma till mig. Dricker en flaska vatten, sakta, och funderar på vad jag drömt. Om drömmarna är speciella, skriver jag ned dem.
Allt sker i bön och tacksamhet till Gud över livet.

Vid frukosten tar jag fram psalmboken och sjunger en psalm, eller spelar den på blockflöjt! Längst bak finns Dagliga Andakter för fyra veckor. Dem följer jag.
Tidningen ligger bredvid tekannan och blir då som en konkret förbönslista.

Nu kan dagen börja!

Dagen börjar.

2. VANDRINGEN.

"Varje deltagare kan försöka hitta ett eget vandringsstråk där man bor, och regelbundet göra en egen pilgrimsvandring under tystnad, bön och meditation - eller med andra.
Har man svårt att gå, kan man göra en inre vandring med hjälp av en meditationsbok eller liknande."

Jag är ofta ute och går längs havsvikarna på Listerlandet, eller i bokskogen i Sölvesborg.
Ofta viftar en plastpåse kvarglömd i buskarna, då tar jag den och plockar skräp längs stigen.
Sancta Garbish börjar bli känd av dem jag möter...

Just för den som har svårt att komma ut i naturen gör jag då och då digitala vandringar här på bloggen. Då lägger jag ut fina foton och några av de tankar som vi har delat. Det är mycket uppskattat!

Vandring på gång.

3. LÄSNINGEN.

"Gemenskapens tredje grundregel är den andliga läsningen, där man läser inte främst för att förstå utan för att förvandlas - en läsning för hjärtat snarare än för intellektet.
Det viktigaste inte är att ha läst, utan vad läsningen har gjort med mig. Lämplig litteratur föreslås i den regelbundna rundbrev som kommer ut ca en gång i kvartalet och på pilgrims-kommunitetens hemsida."

Jag har ett mycket ovanligt läsintresse. Ända sedan jag var elev på Glimåkra Folkhögskola har jag med glädje läst Bibeln.
Det är svårt, jag vet, men med goda kommentarer och förklarande kunskap öppnar sig Ordet mer och mer.
Helig Ande i bön är den störste Ord-öppnaren, och därför tillägnar jag denna blogg just vad Bibeln betyder i vardagen för mig.

Just nu läser kommuniteten Magnus Malms bok - Att vara kristen i en kaotisk tid.
 Synnerligen aktuellt!

Bästa stunden!

4. HANDLINGEN.

"Hur vi ser på varandra är grunden för ett diakonalt förhållningssätt för delande, närvaro och handling.
Att i omsorg om människan möta henne där hon är och ta hennes utgångspunkt. Att se henne på djupet innebär att se bakom och bortom de första ytliga intrycken.

Att leva i pilgrims-kommuniteten betyder då att uppöva omsorgens och diakonins förhållningssätt mot andra, inte minst mot de ofrivilliga pilgrimer, flyktingarna, som tvingats till uppbrott och till en vandring man inte vill."

För min egen del har flyktingarbetet varit mycket viktigt, alltifrån det året (2004) då jag i prästgården upplät några rum åt en familj från Azerbajdzjan i fyra månader, till religionsdialogen på språkcaféet 2015.

Jag ser dig.

5. DELANDET.

"Om det är möjligt kan man, där man bor eller via nätet, försöka hitta människor som bär på samma längtan och inriktning. Man kan då dela frågor och erfarenheter med varandra om ett fördjupat inre. Medlemmar inbjuds också till terminsvisa möten."

Vårmötet var just denna helg - så lyckosam jag var! Höstmötet kommer att vara i mitten av oktober här i Vadstena.

Man får avlägga sitt löfte på höstmötet att, efter bästa förmåga, efterleva dessa kommunitets-regler, ett år i taget.
Jag längtar.

Delande. Stödjande.

Sedan kommer de sju nyckelorden som berättar om sju brister i vårt västerländska kulturklimat. Det är sju ord som kom till Hans-Erik efter en vandring, då han satt och vilade vid heliga-Birgittastatyn...
Tack för det!
Du känner säkert till hur begynnelsebokstäverna bildar ordet "FETBLAD":
Frihet. Enkelhet. Tystnad. Bekymmerslöshet. Långsamhet. Andlighet. Delande.

Hans-Erik börjar dock alltid med:

LÅNGSAMHET...

…"som kan uttryckas i den lugna och dagliga rytmen med blandning av bön, arbete, läsning och tid för reflektion över sitt eget liv, och livet med Gud.
I långsamhetens jordmån kan deltagarna i kommuniteten få möjlighet att växa och mogna."

Jag älskar långsamheten! Jag som blev sönderstressad... har fått lära mig att skära gurka sakta och prata sakta och gå sakta... och bara vila.

Växer sakta.

FRIHETEN...

… "från tidspress, till att alltmer bli 'den jag var tänkt att bli'. Friheten vill uppmuntra till skratt och gråt och att de skikt som ligger under ytan får utrymme i en anda just av frihet och avspändhet."

Jag älskar friheten! Jag som var bunden av en galen almanacka och ett höghastighetstempo med underbemanning, som blev direkt hälsofarligt.


ENKELHETEN...

.. "är ett nyckelord för den som vill leva måttfullt - att få det man behöver men utan överflöd.
Vare sig det gäller mat, sömn, arbete, motion, vila eller läsning är enkelheten ett sätt att leva. Den inre enkelheten stavas ödmjukhet".

Enkelhet är också att inte sträva efter karriär, rubriker, att synas för att synas, att lämna plats...

Fastetiden, med sin lilla insamlings-pappersbössa, har under många år format mig till att låta materiell enkelhet prägla hela året. Det är skönt.

Fastebössan.

BEKYMMERSLÖSHETEN...

… "vill sätta vår oro, bekymmer och bördor av olika slag i ett nytt perspektiv.
Livet i kommuniteten vill underlätta för en god bekymmersfri hållning, utan att negligera de faktiska svårigheter som finns.
Man kan så småningom lära sig att 'det reder sig nog', och att min börda inte väger så mycket i evighetens perspektiv."

Detta. Kan jag. Inte alls.


TYSTNADEN...

… kan  bli en normal ingrediens i vardagen. Den yttre tystnaden banar väg för den inre. Den kan praktiseras vid vissa måltider där så är möjligt och/ eller vid andra tillfällen under dagen."

Jag älskar tystnaden!

Den som drabbats av utmattning vet att tystnaden är läkande, liksom långsamheten och friheten från tidspress. Jag är överkänslig för fläktljud, kopiatorns väsande och annat samhällsbuller...
Varje tisdag är min tysta dag. Då pratar jag inte med någon. Varken radio eller TV är på, utom en liten stund på kvällen.
Då hör jag mina egna tankar, jag anar Guds röst och jag får fatt i mina egna känslor. "I Guds tystnad får jag vara..." Tack.

Går in i väggen.

DELANDET...

… "är viktigt för att en gemenskap ska fungera. Som i vilken annan familj som helst behöver kommuniteten präglas av öppenhet och respekt för varandra.

Varje medlem har ett eget 'inre rum' som också ska respekteras. En balans mellan det öppna delandet och den enskildes integritet är därför viktig.
Det kan även vara viktigt att få en samtalskontakt med en nära vän eller själavårdare".

Delandet är helandet.
Det är så oerhört skönt att sitta i den här cirkeln och lyssna till de erfarenheter som var och en ger uttryck för. Det är också skönt att det är okommenterat - delandet är ju inget 'samtal' och inte heller en diskussion.

Delande. Helande.

ANDLIGHETEN...

… "i pilgrimens perspektiv suddar ut gränser.
I andakter, tystnad och delande förenas jordiskt och himmelskt, världsligt och andligt, synligt och osynligt. Allt är vävt i ett enda stycke.
Att leva i kommuniteten är att vandra med Gud; han som ÄR den han ÄR....

För mig är det viktigt att centrum är klart - Jesus Kristus själv. Från honom strålar kärleken ut, och det är den som suddar ut gränserna mellan människor.

Pilgrim har i vissa situationer blivit ett modeord. Jag är inte pilgrim i största allmänhet.
Därför värnar jag vår tydlighet med korset i mitten, som ger varje människa all denna befrielse som nyckelorden vill ge uttryck för.

Livets centrum.

Här slutar min redogörelse för detta goda möte.
Nu ska jag gå ut i Munkträdgården igen och studera klosterliljorna - underifrån...

Det måste vara ett sant pilgrimsperspektiv!

På knä! Med stolt rygg!

Eder pilgrimsbloggerska, på väg in i kommuniteten,

Helene F Sturefelt.

Att vara sedd...

 

Vill du veta mer?
http://pilgrimskommuniteten.weebly.com/