ANSVAR och ALLMAKT i PANDEMIN

Tröst i en svår tid.

Det låg en borttappad napp på strandpromenaden.
Var det en liten människa som spottat ut den, nöjd av att ha sugit färdigt på tröstsurrogatet, eller var nappen olyckligt förlorad?

Blev det en chock att vardagen inte längre var som vanligt?
Hur ska den lilla människan nu klara sig?

Som du säkert förstår, tänker jag låta den rosa nappen bli ingång till detta inlägg. Det handlar om människans ansvar och Guds allmakt i den pandemi som sprider sig över världen.
Just nu hatar vi ordet "Corona" och siffran nitton i Covid-19, som denna influensa heter på korrekt medicinspråk.

Under mars månad har hela samhällen ställt om till krisberedskap för att hejda smittspridningen.
Vi talar om:
- Ett kallt huvud med ett varmt hjärta och rena händer.

Vi håller avstånden och många avstår från resor. Utom biljettkontrollanterna på Öresundstågen, som efter noggrant värv kollat oss fem som satt på det långa tåget att vi hade giltiga biljetter. Sedan satte de sig i sätet intill... och jag fick be dem flytta sig.

I den Heliga Hälsans namn.

Vi håller avstånden!

Mitt kalla huvud undrar vad som hänt om vi samtidigt hade rapporterat hur många som dött av den vanliga influensan, och om vi dessutom hade rapporterat alla självmord och trafikdödade?
Hur mycket oro skapar själva informationen av Corona-virusets framfart?

Det är som om vi plötsligt blivit medvetna om att vi är dödliga... Det har vi ju varit hela tiden, men lyckats hålla ifrån oss. Kanske är det det som är skillnaden?

Att vi är dödliga.

Ingen kan gömma sig längre.

Var finns trösten nu?

GUD VET HUR VI ÄR SKAPADE. HAN VET ATT VI ÄR MULL.
Psaltaren 103:14,

Vi är mull. Träden blir mulm.

Mitt varma hjärta ställer en annan fråga. Det är den eviga frågan om kampen mellan ont och gott.

Hur förhåller sig människans ansvar till Guds Allmakt?
Om Gud finns; slipper människan ta ansvar då? Eller är det så att just på grund av att Gud finns, så ska människan ta ansvar?

När den bekväma och sekulariserade västerlänningen drabbas av problem som inskränker hennes frihet och individuella självbestämmande, då vaknar de existentiella frågorna.
Men sällan finns det redskap att hantera dem.

Det blir lätt ett ynkligt:
- Gud, om Du nu finns, varför händer det här och varför drabbar det mig?
Vi har ju ordnat livet så bra nu, varför sätter du käppar i hjulet för oss?

Vi ha kvar nappen!

Med risk för att förenkla och förminska, så är min dyrköpta livserfarenhet den, att Guds Allmakt inte stavas curling...
Gud lägger inte livet tillrätta för oss. Det onda drabbar oss. Gud låter det ske, såsom jag skrev i förrförra inlägget och citerade Johan Arndt. Läs det.

Det är ytterst sällan som Gud använder sin Allmakt till att göra jobbet åt oss.
Tvärtom!
Gud har i sin kärlek gett oss både förstånd och intelligens, känslor och handlingskraft, behov och begär som kan tjäna livets syften.

Använd allt detta nu!

Vi är Guds medarbetare, och Skaparen låter oss använda all vår uppfinningsrikedom att lösa de problem som en pandemi för med sig.
Plötsligt upphör politisk käbbel och konkreta lösningar föreslås på löpande band, för att hjälpa företag (läs: människor) att klara sig och samhällsfunktioner att fortsätta.

Hm.

Medmänsklig omsorg visar sig då spanjorerna går ut på sina balkonger varje kväll kl 20 och applåderar all sjukhuspersonal... och då damerna i trapphusen i Stockholm öppnar sina dörrar och sitter och fikar i dörröppningen, tillsammans.
Fast i skrivande stund kan allt vara förändrat. Det går så fort att varje ord kan vara inaktuellt innan man satt punkt...

Vi börjar ringa till varann igen och kollar hur läget är och om vi kan göra något för den andre.
Det är mycket vackert! Vi försöker ta vara på varje stund nu.

Samtidigt går våra tankar till dem som plågas av sjukdomens förlopp, med böner att de ska få den hjälp och lindring som är möjlig. Och för dem där döden närmar sig; att livet skall få vara försonat och färdigt, i kärlek till Gud och medmänniskan.

Tröst?

Att få gråta och sörja färdigt.

Och ta sitt eget ansvar.

Kärlek och omtanke.

Våra far- och morföräldrar var med och kämpade mot Andra världskriget, med vapen, blod och livet som insats. Vi är uppmanade att hålla oss inomhus... för att bekämpa detta virus. Vad gnäller vi över? Att toalettpappret är slut?
Ibland skäms jag kolossalt över vår generation... och den Stora Perspektivlösheten.

De unga lider brist på Verklighet. Livet levs mer genom filmer och TV-spel än att vara ute i naturen.

Ett exempel.
Här om dagen kom vi tillbaka hem från Naturen. Då möttes vi av räddningstjänstbilar, ambulans och polisbilar samt två som krockat inne i stan. En skylt vid ett övergångsställe var nermejat. Var det en filminspelning?
Nej, det var så att säga På Riktigt.

Det också.

Ska vi filma då? För att visa andra att vi varit med om något på riktig? Nej!! Det ska vi inte.
Vi ska ta vårt ansvar och hålla oss därifrån med vår nyfikenhet.

Nu använder vi hjärnan. Allihop!

Med minskat resande börjar luft och vatten klarna, och hela planeten Tellus tar ett djupt andetag av återhämtning.

Mina rena händer ställer denna fråga:
- Har vårt förändrade beteende kommit för att stanna?

Skulle det till ett dödligt virus för att hejda vår framfart? Ja! Absolut!
Corona kom i grevens tid för att tillrättavisa oss på skarpen, eftersom alla långsamma, demokratiska avtal är för svaga och sällan efterlevs.

Den existentiella frågan vill ha svar på vem som satt igång detta. Gud? Djävulen? Eller naturen själv? Eller samarbetade de över sina gränser? För att rädda oss?
Oavsett, så får vi möjligheter att tänka efter. Allting saktar ned.

Tempot lugnar sig.

Är det inte det vi bett om i åratal? Att få hoppa av ekorrhjulet och få ta det lite lugnare?
Kanske upplever vi ett gigantiskt bönesvar, men som kostar oss dyrt...

GUD HANDLAR INTE MED OSS SOM VI FÖRTJÄNAT,
HAN GER OSS INTE VÅRA SYNDERS LÖN.
Psalt 103:10.

Vi tar det lugnt nu.

Varje kris har en möjlighet till nyorientering. Det är svårt, för mitt i katastrofens centrum kan man inte fokusera på annat än att överleva. Men låt oss hjälpas åt, och turas om att se hoppet och det nya som vill komma.

Det ilskna Corona-viruset har ju inte tagit sig in i våra datorer... så vi kan hitta stor gemenskap digitalt! Kyrkor, skolor och föreläsare hittar varandra i cyber-rymden. Vi blir konstruktiva i vår fantasi. Vi måste bli det.

Framtiden kom fort.

Nappen får förbli utspottad.

Vi är vuxna som tar vårt ansvar, med Guds hand i vår.

Mitt i oron väljer jag sinnesron, och fortsätter läsa Psaltaren 103, där jag anar att Guds Allmakt handlar om Kärlek:

SOM EN FAR VISAR ÖMHET MOT BARNEN, SÅ VISAR HERREN ÖMHET MOT DEM SOM FRUKTAR HONOM.
Psalt 103:13.

Utspottad.

Varma, kalla och rena hälsningar från Helene Sture Nappfelt,

- tröstad i misströstan.

GUD, GE MIG SINNESRO
  ATT ACCEPTERA DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA,
  MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN.

OCH FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN. AMEN.