SMOKE ON THE WATER

Ritchie Balckmore's Rainbow.

Det blev ingen regnbåge över Sweden Rock när åskregnet föll denna sista dag - lördag 8 juni 2019 - vid festivalområdet i Norje Boke, väster om Sölvesborg, och inte heller någon rök eller smog.

Likväl var RAINBOW där, med frontmannen Ritchie Blackmore.

Jo, förresten, visst var det rök! När HAMMERFALL gjorde sin kanonkonsert rök det från dim-maskinerna så elden sprutade!

Men vi tar det från början.

Hammerfall. Smoke is coming.

Det började redan på festivalbussen vid lunchtid.
En japansk man satte sig brevid oss, och det var tydligt att detta inte var någon van hårdrockare. Så vi började samspråka:

- Hello! Welcome to Sölvesborg and Sweden Rock! Where do you come from?
- From Japan - - -
- ???
- I've been travelling all over half the world and came to Copenhagen this morning. And now I am here… to see Pete Way Band and UFO.
- Jaha.. eh… well.. just for one day?
- Yess! skrattade han och berättade om sitt favoritband, som vi aldrig hade hört talas om.

Vi var djupt imponerade och berättade om vår lilla stad, byggd kring kloster och kyrka en gång för länge sedan på 1400-talet, och hur det gick till inne på festivalområdet. Vi önskade honom en underbar dag och han log igen, med hela ansiktet.

Pete Way Band.

Två timmar senare var vi på plats i det blå tältet där scenen Rock Klassiker gav plats åt detta band - PETE WAY BAND - kl 14.50.

Det lät riktigt bra!
Jag googlade och lärde mig att denne Pete var född i Brighton och varit gitarrist i UFO, men lämnat p g a sjukdom, dock återuppstått med eget band... Så kan det vara.
Och när jag tittade närmare såg jag att han hade asiatiskt utseende - aha! -  därav vår japanske väns intresse!
Tydligen följde han sin idol världen runt.

Det skulle vara som om jag skulle flyga till Tokyo för att se Alexander Ryback spela fiol...

Rock Klassiker-scenen.

Den kraftiga åskskuren på förmiddagen nästan dränkte de små tälten ute på campingarna. Stackars! Men de flesta bor numer i husvagnar eftersom bekvämligheten ökar med åldern.

De stora vattenpölarna torkade upp och tacksamt tog trettiotretusen rockare emot uppehållsvädret.

Det är svårt att uppbåda hårdrockskänslorna när man är regnvåt och fryser.
Och fötterna blöta när man trampar snett i de stora vattenpölarna.

Hårdrock kräver sol! Hård, brännhet sol.
Men det är inte vi som styr det, som väl är. Det gör Vår Herre.

Rock Regn.

Det händer många olika ting förutom alla konserter på festivalen.
Popkören JOYVOICE hade ett roligt engagemang framför huvudentrén. Mer än 200 sångare från Kristianstad, Olofström, Bromölla och Sölvesborg har under våren tränat in ett rock-medly - Don't Stop Me Now, Dead Ringer for Love och Summer of 69.

Nu var det dags att framföra detta.

Vi ställde upp i backen och gjorde snygg entré till handklapp, men folk som gick förbi trodde vi köade för langos och sillamackor... åh, nej då inte alls! Här ska sjungas! Inte bara konsumeras.

- Popkör?? sa någon misstroget kritisk. På en hårdrocksfestival??
- Jajjamän! Kom och lyssna!

Men en del är för hårda och kan inte nedlåta sig till normal decibelnivå.

Joyvoice fick storpublik!

Stor publik ställde sig runt oss, precis lagom då Beast In Black avslutade sitt muller på Sweden Stage.
Regnmolnen drog sig undan och solen tittade fram.

Vår bästa körledare Katti inspirerade oss och vi körde igång!
Lite senare gjorde radio P4 en intervju där Joyvoice kör-koncept presenterades inför en miljon radiolyssnare. Kul!

Härma och sjung! Utan noter. Det är med känslan och öronen som musiken blir bäst.
Och jag vet ingen trummis eller basist som lärt sig spela rock efter noter...

- Kom igeeen!! Bästa Katti.

Det var dags att gå på städpasset, 16 - 23, det skitigaste passet, då det är extremt mycket folk, trångt och mycket att städa.

Det var lite väl mycket folk... nästan så jag blev rädd. Så här trångt brukar det inte vara.
Maxgränsen går vid 33.000, men de hade släppt in 35.000 - inte bra!

Kritik! Backa. Och ta bort småbarnen från festivalen!!

Många kommer fram och berömmer vår insats - de vet att utan alla renhållningsarbetare blir det omöjligt att vara på festivalen. Efter en halvtimme har allt grott igen av "tappade" plastölflaskor.

- Vad får ni för allt ert slit? frågade en göteborgare.
- En korv med bröd... Gratis vatten...
- Va?? Jag menar, vad får ni i betalning?
- Ingenting. Vi tar semester, jobbar gratis och får access till att komma in en dag gratis. Men då måste vi ha jobbat tre dagar, á åtta timmar.
- Det är inte sant... !

Jo.

Oavlönade.

Sweden Rock tjänar sina sköna miljoner, som de omsätter i nästa års artistbokningar.
Men det är faktiskt under all kritik att alla volontärer inte uppskattas mer än med ett "tack" från Festivalscenen...
Om vi inte kommer, hjälper det inte att banden drar på högsta volym - ingen vill digga i högar av skräp.

Åtminstone skulle ungdomarna få ekonomisk ersättning.
Och killarna som tar nattpasset och kör alla äckliga sopsäckar så att området är rent på morgonen.
Och vi som renhåller direkt efter varje konsert.

Eller hur!!

Räfs-proffs.

 

När vi går till vår städ-camp tar vi genvägen genom VIP-loungen, för att spara på steg.

Jag tycker mycket illa om det.
Inte att gena, men att det över huvud taget finns något på en hårdrocksfestival där man särskiljer dem som tycker sig vara förmer än andra.
Det är inte hårdrock!

Poängen på SRF är att alla lägger av sina yrkesroller för några dagar, och kläder sig i samma klädkoder för att vara "ett folk".

Då vill inte jag se företagare som köper in sig på platser för Very Importent Persons där de kan dricka starksprit och klia varann på ryggen.

Jätteberömda kändisar...

Dessutom, dessutom!! Har de en egen discjockey som spelar - hårdrock på CD... - för de nedsjunkna i plastfåtöljerna, samtidigt som världsartister spelar live strax bakom skynket...
Ynkligt! Skäms!

Då kan ni över-viktiga (!) människor lika gärna stanna hemma, eftersom ni ändå inte deltar, och vi skulle slippa se ert ointresse.
Och det är nyttigt för er att se oss och våra brandgula städvästar passera er med jämna mellanrum. Vi vet vårt värde, på riktigt.
Vi gör skillnad. Det gör inte ni.

Om ni ändå hade varit lite lekfulla och lekt med traktordäcken åtminstone...

Vem är starkast och kan välta däcket snabbast mot mållinjen?
Det var spännande tävlingar där teknik var lika viktigt som rå styrka.

Tävla, pojkar!

Som sagt, HAMMERFALL gjorde sin bästa konserter på Sweden Rock, allt enligt vad de skrek från scenen.
Framför Rock Stage var ett publikhav på säkert 30.000 personer, som därefter gjorde sig redo för att se Ritchie Blackmore.

Hammerfalls grundare Oscar Donjak tog ett nytt grepp, och bjöd upp fyrtio fans på scen för att agera "hårdrockskör" till deras nyskrivna låt "We Make Sweden Rock" - en singel från nya albumet.
Häftigt!

Som sagt, det rök från de pyrotekniska maskinerna och responsen var total.

Hammerfall.

 

 

Nytt för i år var The Smoke Pit - ett utökat matområde där arrangörerna verkligen har förstått hur människor vill umgås.
Det är cirkeln som gäller.

I mitten fanns det gott om bord och sittplatser, och runt omkring stod alla matvagnarna med allt ifrån vegansk mat till fish & chips.

Så skapar man gemenskap! Med cirkeln.

Ordet "pit" betyder = håla, grop, gruvhål, bakre parkett, en servicedepå på racerbana, men även helvetet...

Alltså, välkommen till det Rökiga Helvetet.

Här rejsar vi korv och sidfläsk så det ryker, här tar vi in alla rockare i depån och fyller dem med wokad älg, gris och visentkött.
Vi grottar ned oss i gropen och tuggar på majs, cole slaw och jalapinjos.
Vi backar bakåt från scenerna och styrker oss med kolhydrater och alkohol.

Det är säkert en bra bild för helvetet. I alla fall vad gäller hälsa och vikt.

Smoke Pit. Helvetesrök från matvagnarna.

 

Det tåler att upprepas, men Sweden Rock Festival är världens trevligaste festival, det säger alla, särskilt de som kommer från andra länder och kan jämföra.

En av anledningarna är den höga medelåldern. Vi är vuxna som är här. Ungdomarna är i minoritet och de får lära sig hur man beter sig av oss, var gränsen går för alkoholintag och att man säger "ursäkta" om man råkar knuffa till någon.

För att föryngra publiken finns de nyare banden där också, som inte intresserar oss "äldre".
Jag är ledsen att säga det, men norska hårdrockare har så mycket svart energi med sig att de förstör mer än de tillför.

Hank from Hell, från Turbonegro, tillhör klassen "norsk partyrock från helvetet". Det kan jag vara utan.
Disturbed tillhör också de band som får hjärtat att slå i baktakt.
Det bästa var att de polska djävulsrockarna Behemoth fastnade i Frankfurt och kunde inte komma till sin spelning 22.45. Det tackar jag Gud särskilt för!!

The devil is not invited.

Nej tack.

 

Ett annat band fick då chansen att spela en gång till - vilka var det? Myrath? De var i alla fall mycket intressanta!

Jag hade städvästen på men var lyckosam att få höra lite av MYRATH, för just där, vid Rock Klassiker igen, fick vi en paus innan det var dags att renhålla.
Att lära känna ny musik är också en av poängerna.

Jag satt framför några snygga ben... på två alldeles vanliga män, som inte var tatuerade...! Det var ovanligt och mycket snyggt.

Rent och snyggt.

Värsta tatueringen var en man som gick omkring med en enorm intatuerad döskalle på bröstet.
Tänkte han inte på sin flickvän?? Ska hon behöva skåda döden varje gång hon omfamnar honom?

Huuuu…

Lek inte med döden.

Den kommer tids nog.

Fem miljoner plastflaskor.

 

Idag, måndag, summerar alla statistiker hur årets festival har varit.

Jag konstaterar som städare på tionde året att jag inte sett en enda gubbrockare pissa mot staketen i år... Det betyder att de har uppfattat att det finns toaletter att skynda sig till, utan att hänga ut snorren till allmän otrivsel.

Polisen konstaterar att "det har varit lugnt".

Antalet stölder har varit färre i år - endast 12 stycken mot 40 anmälda ärenden förra året.
Romerna har varit färre, men de som springer omkring och stjäler pant orsakar ingen glädje precis.
Ett 30-tal fyllerister har omhändertagits.
Några få misshandelsfall, har rapporterats samt fyra sexuella ofredanden och en våldtäkt på campingområdet.

Det som har ökat är antalet narkotikafall med 70 anmälda ärenden.
Publikvärdar, Securitas och ridande polis har varit närvarande på ett positivt sätt.

Räfsa. Inte kratta!

Men vilka skulle få äran att avsluta årets upplaga av SRF?

Det heter ju "sviiden råck" - alltså att det är en svensk rockfestival - och bland alla storheter fanns tre lokala band från Blekinge representerade:

- Royal Revolution med Adam Grahn, som vann riff-tävlingen för några år sedan,
- sölvesborgsbandet Dust Bowl Jokies,
- samt punkrockarna från Karlskrona; The Bones, som fick sätta punk(t) för i år.

Punk-munk!

Men inte många var där på slutet. De flesta av oss, över 30.000, stod framför Festival-scenen och lyssnade till Ritchie Blackmore och hans Regnbågar.

Dock är han ingen scenpersonlighet. Han är introvert och umgås mer med sina strängar än med publiken. Det var småtrist fram till slutet då Woman from Tokyo dånade igång - och - det absolut bästa av allt:

SMOKE ON THE WATER.

Världens mest kända rockriff är just Smoke on the Water. Alla som hållit i en gitarr har lärt sig den här basgången.
På mitt hårdrocks-CV står detta högst av allt.

Då gör det inget att jag missade KISS i fredags.

Gamla Deep Purples klassiker tog hem mitt pris.

Ingen rök utan eld.

Nu är det slut.

Vid midnatt satt vi på festivalbussen hem. Det var en mycket trevlig chaufför som körde.
- Har ni haft det bra? frågade hon.
- Jaa! ylade alla i den överfulla bussen.
- Kommer ni tillbaka nästa år, då?
- JAA! jublade alla igen.

Det kändes som om vi varit borta på klassresa och nu var på väg hem. En busschaufför ska skapa god stämning, och inte vara som surgubben igår som höll hårt i ratten och svarade entonigt på alla vädjanden att stanna lite här och där:
- Stachonen, bara stachonen, vid tågen.

Den här underbara kvinnan visste hur en trött festivalpublik skall tas. Det är ju ingen reguljärtrafik de kör, så hon stannade där folk behövde gå av.

Tack Bergkvara Bussbolag - Billigt, Gränslöst och Bekvämt!

Precis innan vi skulle kliva av såg jag ett välkänt ansikte - japanen!

- Did you have a nice time? frågade jag.
- Yees !! Indeed!

Några timmar senare, i den nordiska sommarnatten, steg han på sitt flyg i Köpenhamn, tillbaka till sitt hemland, Japan.

Kvällen lägger sig över SRF.

Nu är det semester och värkande fötter och ben får sin välförtjänta vila. Det är bara 360 dagar kvar tills det är dags igen...

Rökiga hälsningar,

Helene Sture Smokefelt,

- som konstaterar att den kristna närvaron var på plats i form av ungdomar från bibelskolan i Aneby, med tröjor "Festival Church". De visade Guds kärlek i ord och handling genom att hjälpa folk bära tunga saker och ge ett leende till den trötte...

Gott så.

Efter Rainbow... Vi ses igen!