PILGRIMER LUNDS DOMKYRKA #vandringsfolket

Vandringsfolket samlas.

Svettiga tröjor. Nystrukna röklin. Grova vandringskängor. Finskor. Solskärm och solglasögon. Stola i vitt och guld.

Kontrasterna är stora till det yttre när pilgrimer från hela stiftet strålade samman med prästerna i Lunds Domkyrka.

Från Karlskrona - soluppgångens land i öster - via Österlen till Lund har över hundra personer vandrat, några hela sträckan, men de flesta bara några dagar eller dagsvis.

Församlingshem har väntat med varm kvällsmat och möjlighet till övernattning.
Kyrkor har blivit välsignade med bön och mässa, och människor har kommit varandra nära.

I drygt två veckor har Lunds stift firat 10 års jubiléet av pilgrimsvägen genom Blekinge - Skåne.

Följ med och lyssna till suset av alla skor i processionen in...
Fotona är tagna av en vän, med enkel kamera.

Pilgrimer utanför Domkyrkan.

 

Nere i Domkyrkans krypta samlades alla tjänstgörande kyrkvärdar, ljusbärare och präster.
Genomgång av logistiken.

- Ni går uppför kortrappan och hämtar i söder... medan ni går ned för lilla trappan i norra sidoskeppet där ni ska stå... medan ni tre förbereder och kören sjunger och ni går upp och ned och ned och sitter sedan där ni satt...

Min arma hjärna klarar inte längre av att hänga med. Men jag visste min uppgift och min plats.
Trodde jag.

Förberedelser i kryptan.

 

Domkyrkans nya organist Susannah Carlsson är verkligen mycket skicklig!
Den tillresta herrkören från Filippinerna sjöng latinska bönesånger med så klockrena stämmor att himmelen tog sig in genom kyrktakets tusenåriga kalkstenar.

Och celebrant Lena Sjöstrand blev så gripen av stundens härlighet att hon talade fritt ur hjärtat och lät flödet flöda...
Söndagens tema "Hjälparen kommer" var redan i funktion.

Helig Ande rörde vid oss.

Uppför.

Predikade gjorde Martin Lind, biskop emeritus, tillika min lärare på Pastoralinstitutet.
Han talar ofta om sårbarhetens evangelium.

- Livet är skört! Ömtåligt. Vi människor är sårbara.

Och så berättade han om sitt onda knä där artrosen gnagde, och om alla de bruna fläckarna på handen, vilka blir allt fler...
- Men förändring är tecken på liv, mina vänner! Endast döden är oföränderlig och stillastående...

Jag tittade med plötsligt tacksamhet på mina åldersfläckar på händerna. Jag förändras - alltså lever jag...

Liv är ständig förändring.

MOSE SADE TILL FOLKET:

- VAR TAPPRA OCH STARKA!
VAR INTE RÄDDA OCH LÅT ER INTE SKRÄMMAS AV DEM, TY HERREN, DIN GUD, GÅR SJÄLV MED DIG.
HAN SKALL INTE SVIKA DIG, INTE ÖVERGE DIG.
5 Mosebok 31:6

En gång vandrade Martin i de höga bergen i Indien. Stigen slingrade sig längs bergsväggen och på andra sidan stupade berget ned tusen meter. Han var rädd. Vad väntade bakom nästa krök?
Sikten var bara 20 meter, sedan svängde det.
Han var beredd att ge upp flera gånger, men så dök det upp en inristning på bergsväggen:

THE LORD IS WITH YOU.

Herren är med dig.
Ett citat från dagens gammaltestamentliga läsning.
Ger vi upp för tidigt får vi kanske aldrig veta att Gud har varit med oss. Vi behöver den bekräftelsen, och vi behöver hjälpa varandra att vara uthålliga.

Håll ut!

 

- I bönen blir människan människa och Gud blir Gud, sa Martin Lind och citerade Luther.

Att vandra som pilgrim genom landskapen gör att vi går kontakt med vår mänskliga sida. Vi blir mer människor för varann. Det är som ett sakrament, sa den f d biskopen.

Och jag tänkte på hur alla roller försvinner. Kulturkristna och dogmatiker är lika svettiga som sökare och varmt troende. Allt det yttre skalas av.
Kvar blir enkla människor som hjälper varandra att orka nästa steg på stigen.

Bönen blir levande. Torra och lästa ord får liv av hjärtats tro.
Bokstäver blir levande av Guds Ande. Skogens blad blir oblater som vinkar uppmuntrande med sin fotosyntes:
- För dig utgiven, för dig utstrålad...

Eginoleden genom Blekinge, Paradisvägen och Sankt Olofsleden är verkligen välsignade nu av alla dessa fötter och hjärtan som vandrat från öster till väster, norr och söder, under dessa veckor. 17 maj till 2 juni 2019.

Jens, Mona, Bengt, Lena...

Det är så fint och enkelt att fira nattvard ute i en skogskant eller på en äng.
Inne i kyrkan krävs det mer. Corporale, torkdukar, silverkalkar och oblataskar skall ställas på rätt plats.... Liturgin skall sjungas i höga tonarter. Vi upplyfter våra hjärtan till Gud och vi tackar och lovsjunger.

Hela Domkyrkan var full av folk, från hela stiftet, från Filippinerna.

Kören sjöng "Ave Verum Corpus" och tårarna ville komma.

Det var högtidlighet och glädje. Alla fick plats. Alla var tilltalade.

Nu tog jag sats att gå till vår plats med nattvardsgåvorna. Men så kände jag att något höll fast mig. Det var domprost Bo Sandahl som tog tag i mitt röklin så att jag gjorde en liturgisk sväng, en liten piruett nedanför den lilla trappan.

- Det är här vi ska stå, viskade han.

Men spontana lilla cirkeldans fick de närmsta att le, så även jag, men lite högtidliga uppfinningar får man göra när alla logistiska direktiv snurrar...

Vi hjälper varann.

Gud, vi tackar Dig med hela Din kyrka för Din sons uppståndelse från de döda, himmelsfärden och löftet om den helige Andes hjälp.

Tack för att Du i den hela nattvarden ger oss del av det liv som aldrig dör.
Din är makten och äran, i evighet, amen!

- Låt oss gå i frid!
- Och tjäna Herren med glädje!

Det är stort att få vara med i processionen. Korset först, och alla vi människor därefter.

Ut i solen!

Solen lyste med sommarvärme utanför Domkyrkan.
Det serverades soppa och vi bytte några ord med de filippinska körsångarna.

- In our country all religions live in Peace. This is an Amazing Church in Lund!

 Han som startat hela pilgrimsrörelsen i Sverige - Hans-Erik Lindström från Vadstena - fanns med i vimlet och kom fram och gav mig fin respons.

- Många har berättat att pilgrimsvandrandet har etablerats i Blekinge tack vare dig.
- !!!

Äntligen kommer kvittot på allt det arbete vi lagt ner under många år!! Äntligen. Tack för tacket!
Responsen är mycket viktig, även om det inte är det som är drivkraften.

Hans-Erik och Annika.

 "Staffans pannkaksvagn" var inhyrd med sitt specialtak, där nu representanter från alla församlingar fick kliva upp och berätta om sina erfarenheter från denna pilgrimsvandring.

Bönegrupperna som bett för det här, organisatörer som planerat, vandringsledare och stigfinnare som gjort kartor och frågat markägare om lov att gå genom deras marker, präster som likt Jesus gett sig ut bland folk...

Jonas Ahlner, som tidigare varit pilgrimspräst i Lund, stod nu på pannkakstaket och berättade hur starkt det blir när den moderna pilgrimen förstår att tolka det yttre landskapet in i sin själ:

- Det var först när jag vandrade bland klippiga berg som jag förstod att jag hade dessa klippor inom mig...
Naturen hjälper oss att bearbeta vårt liv.

Jonas Ahlner och Jens Åkerman.

Anna Alebo har därefter under många år drivit på att leder och kartor kommit till.
Därefter har Magnus Malmgren tagit över, och bland annat skrivit melodi till Heliga Birigttas bönesång, som nu även kan sjungas.

Det finns mycket att vara stolt och glad över!

Men situationen var smått surrealistisk - att se folk handla pannkakor samtidigt som annat folk stod på taket och höll tal...

Tack Anna Alebo!

Nu återstår bara att fortsätta vandra tillsammans - kort eller långt, bara vi går och håller detta sätt att leva, levande.

GUD, DITT FOLK ÄR VANDRINGSFOLKET
SJÄLV DU MITT IBLAND OSS GÅR!

DU OSS LEDER, DU OSS STÄRKER
NÄR VÅR VÄG BLIR LÅNG OCH SVÅR.

BRÖD FRÅN HIMLEN, BRÖD FRÅN HIMLEN
UR DIN FADERSHAND VI FÅR... Sv Ps 298.


Fotriktiga hälsningar från eder medvandrare

Helene F Sturefelt.

Vandringsfolk.