INGA KYSSAR I ÅR HELLER

Bättre än så blev det inte.

Nä, jag är ingen riktig hårdrockare... Man åker inte hem från Sweden Rock redan kl 21.30! Särskilt inte när de stora världsartisterna gör sin slutspelning.

Det blev inga kyssar.

Men jag steg ju upp redan 07.30. Och var på plats kl 10.00 för att städa på festivalområdet med hockeyklubben.
Tjugotusen steg senare och elva timmar längre fram på dagen så var jag slut. Färdig. Trött.

Det spelar ingen roll hur stora de än är!

Jag åkte hem.

Utan att ha sett KISS i år heller... De var ju här 2013 men jag var lika tröttstädad då också.

Otrötta fans.

 

Jag är en fuskrockare. En sociologisk betraktare, som hellre studerar människor än lär mig vad alla band heter och hur länge de har spelat och vad trummisen heter och när de bytte gitarrist...

Och här kommer dagens rapport från Sweden Rock, där vi konstaterar att nattens regn blev lindrigt och att de kyliga morgonvindarna försvann ut över Hanöbukten.

Det var perfekt lagom varmt, 24 grader, för alla riktiga rockare som fick sina storvulna tatueringar solbrända i den traditionsenliga grisrosa färgen.

Grisrosa rockare.

På Sweden Rock finns inga bokstäver, inget HBTQ, men säkert en massa dold ADHD som äntligen får spänna loss utan att det blir fel.
Här kan nämligen alla män gå klädda som de vill...

Många män bär kilt. En och annan har hittat en klänning eller jättestor myspyjamas.

De som är halvfulla drar på sig en peruk.
Eller hittar ett tyg som liknar en tapet och syr sig en kostym utav det.

Manlig lekfullhet.

De riktigt modiga målar sig en kyss i ansiktet - ett KISS-öga.

Men det stör mig att så många barn är inne på området. Detta är verkligen inget för små barnaöron!
Hårdrock är vuxenvärldens motkraft mot etablissemanget - som de likväl är beroende av - men det är inget för barn!!

Vad ska de använda som tonåringar när de ska revoltera?

Jo, nu vet jag. Revolt handlar alltid om motsats. De kommer förstås att bli välkammade pingstvänner! Gud har en plan. Ta hit vartenda fritidsunge, vet ja'!

Ni får vänta.

Det är mycket Kropp på Sweden Rock. Ogenerat och självklart. Här kommer vi!
Med de rätta svarta nitkläderna blir vilka kroppar som helst snygga. Stora, tjocka, lönnfeta, småvuxna, smala...

Denna kroppslighet är en av anledningarna till varför jag trivs så bra på SRF.
Detta speglar nämligen en viktig del av min tro - att Gud blev människa i Jesus Kristus. Det är också mycket kropp.
Gud blir kroppslig och kommer oss mänskligt nära.
Därför borde hela kyrkan vara här.

Var är ni??

Kroppar.

Ett par tjej-hårdrocksband har tagit plats i år, äntligen. Det låter hur bra som helst och de har de största hår-manarna att slänga med på scen.

Och de heter de hårdaste namnen:

- Brinnande Häxorna - Burning Witchies.
- Åsk-Moder - Thundermother… och några till.

Burning Witchies.

Men det finns snäll-rock också.
Tommy Nilsson var på Rock Stage och låten "På stan" som Danny Saucedo poppade upp i Så Mycket Bättre. Easy Actions version var trettio år gammal och sömning.

Trivsamt var även att åter få se och höra Magnum på Festivalscenen.

Jag undviker gärna den yngre generationens trasiga svartmetall-rock såsom Candelmass och Disturbed… för att inte tala om Slayer igår natt, som spelade så att folket lång bort i campingstan blev arga över att de aldrig fick somna...

Radio P4 intervjuar Tommy Nilsson och ..

Det är roligt att prata med folk. Några danskar kom fram och tackade oss i städgänget för att vi håller festivalen på en så hög standard vad gäller renhållningen.
Först började han prata engelska... men då protesterade jag.

- Vi är väl ett broderfolk! Det är klart du skall snakke dansk. Förra sommaren var vi i Slagelse och Ringsted berättade jag, och visade mitt kors som jag köpte där.

Det är mycket speciellt, format som en kropp, eller en blomma, där korsarmarna bildar ett hjärta i mitten.

Guds kärlek.

Korset från Ringsted, Danmarks äldsta kyrka.

Dessa danskar skulle, liksom jag, satsa på de lite äldre rockbanden.

Det enda jag kan skryta med att jag idag har sett och hört är ZZ Top. Tänk att minsta möjliga sättning - en trummis, en basist och en gitarrist - kan få det att gunga så otroligt bra!
Bluesrocken håller än.

Och farbröderna Skägg orkar fortfarande spela så att kaktustaggarna ryker.

Som vanligt är det de äldsta låtarna man vill höra - då blev det gung och respons i publiken!
Det var till och med några som började bugga, trötta på att stå still och se hårdrocks-svåra ut...

Ser du Skäggmannen? ZZ Top.

Majoriteten av alla män på Sweden Rock har skägg. Stora skägg. Vikingaskägg.
Det är som att vårt urgamla folk har rest sig upp igen genom all denna hårdrock, särskilt den som gräver djupt i de fornnordiska historieböckerna.

Jag citerar Sydöstrans reporter Johan Hultgren, som idag recenserade Amon Amarth, som spelade igår:

"Bandets låtar har en tydlig koppling till våra förfäder, vikingarna, som en gång härjade runt och spred vår kultur på ett lite mer hårdfört sätt än vad dagens musikexport gör.

För några år sedan var vikingatemat kidnappat av främlingsfientliga krafter, men nu känns det som om de har fått komma in i finrummet igen. Vikingarna har bytt stridsyxan mot gitarr.

Och tur är väl det, för varför skulle man inte kunna lyssna på riktigt bra metal som handlar om denna väldigt spännande del av vår historia, utan att vara orolig för att få en oförtjänt stämpel?"

Slut citat.

Uppstånden viking?

Just det. Nu beskrevs våldet från rätt håll.

Jag är nämligen så förb.. trött på att få höra hatiska kommentarer om hur kristendomen spreds hos oss. Det är alltid så att när maktens män får tag i något, då genomdrivs det gärna med våld.

Sanningen är att de munkar som kom med Vite Krist till Norden var mycket fredliga - naturligtvis! - de hade ingen vapenmakt, och hade ingen anledning till det heller, eftersom de inte var ute efter vare sig mark eller makt.
Handelsmännen var också mycket diplomatiskt skickliga då de bedrev handel. Var det en hedning, så hade de varg-korset på sig, var det en kristen så vände de varghuvudet nedåt...

Det diplomatiska varg-korset.

Jag har också bedrivit handel idag, och missionerat.

Under många år har jag sökt efter en vit läderjacka. Idag hittade jag vad jag sökte. Det är mycket krimskrams i Knalle-land, men också riktigt hantverk.
Det var en tysk man med bruna ögon och svart skägg... som hade med sig hela sitt lager av finaste läderjackor. Han berättade att den vita var gjord av lammskinn.

Oj... ett lamm, som fått ge sitt liv för min skull.

Tycker mig känna igen det.

Vi småpratade lite och jag berättade att den här jackan kommer att betyda mycket för mig.
- Jag arbetar i kyrkan... The Lamb of God is Jesus, and this jacket causes me full respect…

- Are you nervous to spend so much Money?
- No, I don't spend them, I use them! With joy!

Vikingkvinnan och sydeuropén greps av samtalets djup. Det här var inte bara en affär, det här var ett möte mellan två människor.
Och han reducerade priset för att visa sin uppskattning av det jag förmedlade...

God Bless You!

Läder-Lamm.

För övrigt kan jag meddela att logistiken bakom Sweden Rock är helt fantastisk.
Det finns ett städteam som jobbar 17- 23. Ett 18 - 01. Ett annat 22 - 05. Ett tredje från kl 05 - 10.
Så när vi ska köra igång kl 10 så finns det inte så mycket att göra... inte förrän efter de första konserterna vid lunch.

Det betyder att vi får "hänga på räfsan" lite då och då. Vi är ju en del av trivsamheten på festivalen, så det kan bli många kramar och roliga selfies med luftgitarr på räfsan.

Det är som sagt den nivån jag befinner mig på.

Okysst. Inget KISS. Inga stjärnor i ansiktet.

Men en underbar man väntar här hemma och stjärnorna blinkar över oss alla från Guds himmel, demokratiskt och nådefullt.

Renaste festivalen.

Nä, jag är ingen riktig hårdrockare, ingen musikrecensent och inte heller någon idolfotograf.
Men räfsa kan jag!
Och välsigna vill jag...

Till sist.
När ljudet från två sidor samtidigt tog ut varandra kände jag att jag fick nog. Hjärnan kunde inte sortera fler intryck.

Jag hamnade framför en matvagn där de stekte fläsk och skånsk äggakaka. Från deras högtalare strömmade ljuvliga toner - Östen Warnebring, Siw Malmkvist och Lillbabs. Där blev jag stående länge och normaliserade mig.

Snällt!

Nu är det god natt!
Så får vi hälsa varandra med en Helig kyss - allt enligt Skriften - oavsett vilka rockare vi sett eller hört idag.

På återseende,

Helene Sture Kyssfelt,

- som mötte sin palestinske granne precis när jag kom hem. Han var på väg ut. Gissa vart.
Till Sweden Rock och KISS konsert!

Svenska fans.