SMOKE ON THE WATER

Ritchie Balckmore's Rainbow.

Det blev ingen regnbåge över Sweden Rock när åskregnet föll denna sista dag - lördag 8 juni 2019 - vid festivalområdet i Norje Boke, väster om Sölvesborg, och inte heller någon rök eller smog.

Likväl var RAINBOW där, med frontmannen Ritchie Blackmore.

Jo, förresten, visst var det rök! När HAMMERFALL gjorde sin kanonkonsert rök det från dim-maskinerna så elden sprutade!

Men vi tar det från början.

Hammerfall. Smoke is coming.

Det började redan på festivalbussen vid lunchtid.
En japansk man satte sig brevid oss, och det var tydligt att detta inte var någon van hårdrockare. Så vi började samspråka:

- Hello! Welcome to Sölvesborg and Sweden Rock! Where do you come from?
- From Japan - - -
- ???
- I've been travelling all over half the world and came to Copenhagen this morning. And now I am here… to see Pete Way Band and UFO.
- Jaha.. eh… well.. just for one day?
- Yess! skrattade han och berättade om sitt favoritband, som vi aldrig hade hört talas om.

Vi var djupt imponerade och berättade om vår lilla stad, byggd kring kloster och kyrka en gång för länge sedan på 1400-talet, och hur det gick till inne på festivalområdet. Vi önskade honom en underbar dag och han log igen, med hela ansiktet.

Pete Way Band.

Två timmar senare var vi på plats i det blå tältet där scenen Rock Klassiker gav plats åt detta band - PETE WAY BAND - kl 14.50.

Det lät riktigt bra!
Jag googlade och lärde mig att denne Pete var född i Brighton och varit gitarrist i UFO, men lämnat p g a sjukdom, dock återuppstått med eget band... Så kan det vara.
Och när jag tittade närmare såg jag att han hade asiatiskt utseende - aha! -  därav vår japanske väns intresse!
Tydligen följde han sin idol världen runt.

Det skulle vara som om jag skulle flyga till Tokyo för att se Alexander Ryback spela fiol...

Rock Klassiker-scenen.

Den kraftiga åskskuren på förmiddagen nästan dränkte de små tälten ute på campingarna. Stackars! Men de flesta bor numer i husvagnar eftersom bekvämligheten ökar med åldern.

De stora vattenpölarna torkade upp och tacksamt tog trettiotretusen rockare emot uppehållsvädret.

Det är svårt att uppbåda hårdrockskänslorna när man är regnvåt och fryser.
Och fötterna blöta när man trampar snett i de stora vattenpölarna.

Hårdrock kräver sol! Hård, brännhet sol.
Men det är inte vi som styr det, som väl är. Det gör Vår Herre.

Rock Regn.

Det händer många olika ting förutom alla konserter på festivalen.
Popkören JOYVOICE hade ett roligt engagemang framför huvudentrén. Mer än 200 sångare från Kristianstad, Olofström, Bromölla och Sölvesborg har under våren tränat in ett rock-medly - Don't Stop Me Now, Dead Ringer for Love och Summer of 69.

Nu var det dags att framföra detta.

Vi ställde upp i backen och gjorde snygg entré till handklapp, men folk som gick förbi trodde vi köade för langos och sillamackor... åh, nej då inte alls! Här ska sjungas! Inte bara konsumeras.

- Popkör?? sa någon misstroget kritisk. På en hårdrocksfestival??
- Jajjamän! Kom och lyssna!

Men en del är för hårda och kan inte nedlåta sig till normal decibelnivå.

Joyvoice fick storpublik!

Stor publik ställde sig runt oss, precis lagom då Beast In Black avslutade sitt muller på Sweden Stage.
Regnmolnen drog sig undan och solen tittade fram.

Vår bästa körledare Katti inspirerade oss och vi körde igång!
Lite senare gjorde radio P4 en intervju där Joyvoice kör-koncept presenterades inför en miljon radiolyssnare. Kul!

Härma och sjung! Utan noter. Det är med känslan och öronen som musiken blir bäst.
Och jag vet ingen trummis eller basist som lärt sig spela rock efter noter...

- Kom igeeen!! Bästa Katti.

Det var dags att gå på städpasset, 16 - 23, det skitigaste passet, då det är extremt mycket folk, trångt och mycket att städa.

Det var lite väl mycket folk... nästan så jag blev rädd. Så här trångt brukar det inte vara.
Maxgränsen går vid 33.000, men de hade släppt in 35.000 - inte bra!

Kritik! Backa. Och ta bort småbarnen från festivalen!!

Många kommer fram och berömmer vår insats - de vet att utan alla renhållningsarbetare blir det omöjligt att vara på festivalen. Efter en halvtimme har allt grott igen av "tappade" plastölflaskor.

- Vad får ni för allt ert slit? frågade en göteborgare.
- En korv med bröd... Gratis vatten...
- Va?? Jag menar, vad får ni i betalning?
- Ingenting. Vi tar semester, jobbar gratis och får access till att komma in en dag gratis. Men då måste vi ha jobbat tre dagar, á åtta timmar.
- Det är inte sant... !

Jo.

Oavlönade.

Sweden Rock tjänar sina sköna miljoner, som de omsätter i nästa års artistbokningar.
Men det är faktiskt under all kritik att alla volontärer inte uppskattas mer än med ett "tack" från Festivalscenen...
Om vi inte kommer, hjälper det inte att banden drar på högsta volym - ingen vill digga i högar av skräp.

Åtminstone skulle ungdomarna få ekonomisk ersättning.
Och killarna som tar nattpasset och kör alla äckliga sopsäckar så att området är rent på morgonen.
Och vi som renhåller direkt efter varje konsert.

Eller hur!!

Räfs-proffs.

 

När vi går till vår städ-camp tar vi genvägen genom VIP-loungen, för att spara på steg.

Jag tycker mycket illa om det.
Inte att gena, men att det över huvud taget finns något på en hårdrocksfestival där man särskiljer dem som tycker sig vara förmer än andra.
Det är inte hårdrock!

Poängen på SRF är att alla lägger av sina yrkesroller för några dagar, och kläder sig i samma klädkoder för att vara "ett folk".

Då vill inte jag se företagare som köper in sig på platser för Very Importent Persons där de kan dricka starksprit och klia varann på ryggen.

Jätteberömda kändisar...

Dessutom, dessutom!! Har de en egen discjockey som spelar - hårdrock på CD... - för de nedsjunkna i plastfåtöljerna, samtidigt som världsartister spelar live strax bakom skynket...
Ynkligt! Skäms!

Då kan ni över-viktiga (!) människor lika gärna stanna hemma, eftersom ni ändå inte deltar, och vi skulle slippa se ert ointresse.
Och det är nyttigt för er att se oss och våra brandgula städvästar passera er med jämna mellanrum. Vi vet vårt värde, på riktigt.
Vi gör skillnad. Det gör inte ni.

Om ni ändå hade varit lite lekfulla och lekt med traktordäcken åtminstone...

Vem är starkast och kan välta däcket snabbast mot mållinjen?
Det var spännande tävlingar där teknik var lika viktigt som rå styrka.

Tävla, pojkar!

Som sagt, HAMMERFALL gjorde sin bästa konserter på Sweden Rock, allt enligt vad de skrek från scenen.
Framför Rock Stage var ett publikhav på säkert 30.000 personer, som därefter gjorde sig redo för att se Ritchie Blackmore.

Hammerfalls grundare Oscar Donjak tog ett nytt grepp, och bjöd upp fyrtio fans på scen för att agera "hårdrockskör" till deras nyskrivna låt "We Make Sweden Rock" - en singel från nya albumet.
Häftigt!

Som sagt, det rök från de pyrotekniska maskinerna och responsen var total.

Hammerfall.

 

 

Nytt för i år var The Smoke Pit - ett utökat matområde där arrangörerna verkligen har förstått hur människor vill umgås.
Det är cirkeln som gäller.

I mitten fanns det gott om bord och sittplatser, och runt omkring stod alla matvagnarna med allt ifrån vegansk mat till fish & chips.

Så skapar man gemenskap! Med cirkeln.

Ordet "pit" betyder = håla, grop, gruvhål, bakre parkett, en servicedepå på racerbana, men även helvetet...

Alltså, välkommen till det Rökiga Helvetet.

Här rejsar vi korv och sidfläsk så det ryker, här tar vi in alla rockare i depån och fyller dem med wokad älg, gris och visentkött.
Vi grottar ned oss i gropen och tuggar på majs, cole slaw och jalapinjos.
Vi backar bakåt från scenerna och styrker oss med kolhydrater och alkohol.

Det är säkert en bra bild för helvetet. I alla fall vad gäller hälsa och vikt.

Smoke Pit. Helvetesrök från matvagnarna.

 

Det tåler att upprepas, men Sweden Rock Festival är världens trevligaste festival, det säger alla, särskilt de som kommer från andra länder och kan jämföra.

En av anledningarna är den höga medelåldern. Vi är vuxna som är här. Ungdomarna är i minoritet och de får lära sig hur man beter sig av oss, var gränsen går för alkoholintag och att man säger "ursäkta" om man råkar knuffa till någon.

För att föryngra publiken finns de nyare banden där också, som inte intresserar oss "äldre".
Jag är ledsen att säga det, men norska hårdrockare har så mycket svart energi med sig att de förstör mer än de tillför.

Hank from Hell, från Turbonegro, tillhör klassen "norsk partyrock från helvetet". Det kan jag vara utan.
Disturbed tillhör också de band som får hjärtat att slå i baktakt.
Det bästa var att de polska djävulsrockarna Behemoth fastnade i Frankfurt och kunde inte komma till sin spelning 22.45. Det tackar jag Gud särskilt för!!

The devil is not invited.

Nej tack.

 

Ett annat band fick då chansen att spela en gång till - vilka var det? Myrath? De var i alla fall mycket intressanta!

Jag hade städvästen på men var lyckosam att få höra lite av MYRATH, för just där, vid Rock Klassiker igen, fick vi en paus innan det var dags att renhålla.
Att lära känna ny musik är också en av poängerna.

Jag satt framför några snygga ben... på två alldeles vanliga män, som inte var tatuerade...! Det var ovanligt och mycket snyggt.

Rent och snyggt.

Värsta tatueringen var en man som gick omkring med en enorm intatuerad döskalle på bröstet.
Tänkte han inte på sin flickvän?? Ska hon behöva skåda döden varje gång hon omfamnar honom?

Huuuu…

Lek inte med döden.

Den kommer tids nog.

Fem miljoner plastflaskor.

 

Idag, måndag, summerar alla statistiker hur årets festival har varit.

Jag konstaterar som städare på tionde året att jag inte sett en enda gubbrockare pissa mot staketen i år... Det betyder att de har uppfattat att det finns toaletter att skynda sig till, utan att hänga ut snorren till allmän otrivsel.

Polisen konstaterar att "det har varit lugnt".

Antalet stölder har varit färre i år - endast 12 stycken mot 40 anmälda ärenden förra året.
Romerna har varit färre, men de som springer omkring och stjäler pant orsakar ingen glädje precis.
Ett 30-tal fyllerister har omhändertagits.
Några få misshandelsfall, har rapporterats samt fyra sexuella ofredanden och en våldtäkt på campingområdet.

Det som har ökat är antalet narkotikafall med 70 anmälda ärenden.
Publikvärdar, Securitas och ridande polis har varit närvarande på ett positivt sätt.

Räfsa. Inte kratta!

Men vilka skulle få äran att avsluta årets upplaga av SRF?

Det heter ju "sviiden råck" - alltså att det är en svensk rockfestival - och bland alla storheter fanns tre lokala band från Blekinge representerade:

- Royal Revolution med Adam Grahn, som vann riff-tävlingen för några år sedan,
- sölvesborgsbandet Dust Bowl Jokies,
- samt punkrockarna från Karlskrona; The Bones, som fick sätta punk(t) för i år.

Punk-munk!

Men inte många var där på slutet. De flesta av oss, över 30.000, stod framför Festival-scenen och lyssnade till Ritchie Blackmore och hans Regnbågar.

Dock är han ingen scenpersonlighet. Han är introvert och umgås mer med sina strängar än med publiken. Det var småtrist fram till slutet då Woman from Tokyo dånade igång - och - det absolut bästa av allt:

SMOKE ON THE WATER.

Världens mest kända rockriff är just Smoke on the Water. Alla som hållit i en gitarr har lärt sig den här basgången.
På mitt hårdrocks-CV står detta högst av allt.

Då gör det inget att jag missade KISS i fredags.

Gamla Deep Purples klassiker tog hem mitt pris.

Ingen rök utan eld.

Nu är det slut.

Vid midnatt satt vi på festivalbussen hem. Det var en mycket trevlig chaufför som körde.
- Har ni haft det bra? frågade hon.
- Jaa! ylade alla i den överfulla bussen.
- Kommer ni tillbaka nästa år, då?
- JAA! jublade alla igen.

Det kändes som om vi varit borta på klassresa och nu var på väg hem. En busschaufför ska skapa god stämning, och inte vara som surgubben igår som höll hårt i ratten och svarade entonigt på alla vädjanden att stanna lite här och där:
- Stachonen, bara stachonen, vid tågen.

Den här underbara kvinnan visste hur en trött festivalpublik skall tas. Det är ju ingen reguljärtrafik de kör, så hon stannade där folk behövde gå av.

Tack Bergkvara Bussbolag - Billigt, Gränslöst och Bekvämt!

Precis innan vi skulle kliva av såg jag ett välkänt ansikte - japanen!

- Did you have a nice time? frågade jag.
- Yees !! Indeed!

Några timmar senare, i den nordiska sommarnatten, steg han på sitt flyg i Köpenhamn, tillbaka till sitt hemland, Japan.

Kvällen lägger sig över SRF.

Nu är det semester och värkande fötter och ben får sin välförtjänta vila. Det är bara 360 dagar kvar tills det är dags igen...

Rökiga hälsningar,

Helene Sture Smokefelt,

- som konstaterar att den kristna närvaron var på plats i form av ungdomar från bibelskolan i Aneby, med tröjor "Festival Church". De visade Guds kärlek i ord och handling genom att hjälpa folk bära tunga saker och ge ett leende till den trötte...

Gott så.

Efter Rainbow... Vi ses igen!

INGA KYSSAR I ÅR HELLER

Bättre än så blev det inte.

Nä, jag är ingen riktig hårdrockare... Man åker inte hem från Sweden Rock redan kl 21.30! Särskilt inte när de stora världsartisterna gör sin slutspelning.

Det blev inga kyssar.

Men jag steg ju upp redan 07.30. Och var på plats kl 10.00 för att städa på festivalområdet med hockeyklubben.
Tjugotusen steg senare och elva timmar längre fram på dagen så var jag slut. Färdig. Trött.

Det spelar ingen roll hur stora de än är!

Jag åkte hem.

Utan att ha sett KISS i år heller... De var ju här 2013 men jag var lika tröttstädad då också.

Otrötta fans.

 

Jag är en fuskrockare. En sociologisk betraktare, som hellre studerar människor än lär mig vad alla band heter och hur länge de har spelat och vad trummisen heter och när de bytte gitarrist...

Och här kommer dagens rapport från Sweden Rock, där vi konstaterar att nattens regn blev lindrigt och att de kyliga morgonvindarna försvann ut över Hanöbukten.

Det var perfekt lagom varmt, 24 grader, för alla riktiga rockare som fick sina storvulna tatueringar solbrända i den traditionsenliga grisrosa färgen.

Grisrosa rockare.

På Sweden Rock finns inga bokstäver, inget HBTQ, men säkert en massa dold ADHD som äntligen får spänna loss utan att det blir fel.
Här kan nämligen alla män gå klädda som de vill...

Många män bär kilt. En och annan har hittat en klänning eller jättestor myspyjamas.

De som är halvfulla drar på sig en peruk.
Eller hittar ett tyg som liknar en tapet och syr sig en kostym utav det.

Manlig lekfullhet.

De riktigt modiga målar sig en kyss i ansiktet - ett KISS-öga.

Men det stör mig att så många barn är inne på området. Detta är verkligen inget för små barnaöron!
Hårdrock är vuxenvärldens motkraft mot etablissemanget - som de likväl är beroende av - men det är inget för barn!!

Vad ska de använda som tonåringar när de ska revoltera?

Jo, nu vet jag. Revolt handlar alltid om motsats. De kommer förstås att bli välkammade pingstvänner! Gud har en plan. Ta hit vartenda fritidsunge, vet ja'!

Ni får vänta.

Det är mycket Kropp på Sweden Rock. Ogenerat och självklart. Här kommer vi!
Med de rätta svarta nitkläderna blir vilka kroppar som helst snygga. Stora, tjocka, lönnfeta, småvuxna, smala...

Denna kroppslighet är en av anledningarna till varför jag trivs så bra på SRF.
Detta speglar nämligen en viktig del av min tro - att Gud blev människa i Jesus Kristus. Det är också mycket kropp.
Gud blir kroppslig och kommer oss mänskligt nära.
Därför borde hela kyrkan vara här.

Var är ni??

Kroppar.

Ett par tjej-hårdrocksband har tagit plats i år, äntligen. Det låter hur bra som helst och de har de största hår-manarna att slänga med på scen.

Och de heter de hårdaste namnen:

- Brinnande Häxorna - Burning Witchies.
- Åsk-Moder - Thundermother… och några till.

Burning Witchies.

Men det finns snäll-rock också.
Tommy Nilsson var på Rock Stage och låten "På stan" som Danny Saucedo poppade upp i Så Mycket Bättre. Easy Actions version var trettio år gammal och sömning.

Trivsamt var även att åter få se och höra Magnum på Festivalscenen.

Jag undviker gärna den yngre generationens trasiga svartmetall-rock såsom Candelmass och Disturbed… för att inte tala om Slayer igår natt, som spelade så att folket lång bort i campingstan blev arga över att de aldrig fick somna...

Radio P4 intervjuar Tommy Nilsson och ..

Det är roligt att prata med folk. Några danskar kom fram och tackade oss i städgänget för att vi håller festivalen på en så hög standard vad gäller renhållningen.
Först började han prata engelska... men då protesterade jag.

- Vi är väl ett broderfolk! Det är klart du skall snakke dansk. Förra sommaren var vi i Slagelse och Ringsted berättade jag, och visade mitt kors som jag köpte där.

Det är mycket speciellt, format som en kropp, eller en blomma, där korsarmarna bildar ett hjärta i mitten.

Guds kärlek.

Korset från Ringsted, Danmarks äldsta kyrka.

Dessa danskar skulle, liksom jag, satsa på de lite äldre rockbanden.

Det enda jag kan skryta med att jag idag har sett och hört är ZZ Top. Tänk att minsta möjliga sättning - en trummis, en basist och en gitarrist - kan få det att gunga så otroligt bra!
Bluesrocken håller än.

Och farbröderna Skägg orkar fortfarande spela så att kaktustaggarna ryker.

Som vanligt är det de äldsta låtarna man vill höra - då blev det gung och respons i publiken!
Det var till och med några som började bugga, trötta på att stå still och se hårdrocks-svåra ut...

Ser du Skäggmannen? ZZ Top.

Majoriteten av alla män på Sweden Rock har skägg. Stora skägg. Vikingaskägg.
Det är som att vårt urgamla folk har rest sig upp igen genom all denna hårdrock, särskilt den som gräver djupt i de fornnordiska historieböckerna.

Jag citerar Sydöstrans reporter Johan Hultgren, som idag recenserade Amon Amarth, som spelade igår:

"Bandets låtar har en tydlig koppling till våra förfäder, vikingarna, som en gång härjade runt och spred vår kultur på ett lite mer hårdfört sätt än vad dagens musikexport gör.

För några år sedan var vikingatemat kidnappat av främlingsfientliga krafter, men nu känns det som om de har fått komma in i finrummet igen. Vikingarna har bytt stridsyxan mot gitarr.

Och tur är väl det, för varför skulle man inte kunna lyssna på riktigt bra metal som handlar om denna väldigt spännande del av vår historia, utan att vara orolig för att få en oförtjänt stämpel?"

Slut citat.

Uppstånden viking?

Just det. Nu beskrevs våldet från rätt håll.

Jag är nämligen så förb.. trött på att få höra hatiska kommentarer om hur kristendomen spreds hos oss. Det är alltid så att när maktens män får tag i något, då genomdrivs det gärna med våld.

Sanningen är att de munkar som kom med Vite Krist till Norden var mycket fredliga - naturligtvis! - de hade ingen vapenmakt, och hade ingen anledning till det heller, eftersom de inte var ute efter vare sig mark eller makt.
Handelsmännen var också mycket diplomatiskt skickliga då de bedrev handel. Var det en hedning, så hade de varg-korset på sig, var det en kristen så vände de varghuvudet nedåt...

Det diplomatiska varg-korset.

Jag har också bedrivit handel idag, och missionerat.

Under många år har jag sökt efter en vit läderjacka. Idag hittade jag vad jag sökte. Det är mycket krimskrams i Knalle-land, men också riktigt hantverk.
Det var en tysk man med bruna ögon och svart skägg... som hade med sig hela sitt lager av finaste läderjackor. Han berättade att den vita var gjord av lammskinn.

Oj... ett lamm, som fått ge sitt liv för min skull.

Tycker mig känna igen det.

Vi småpratade lite och jag berättade att den här jackan kommer att betyda mycket för mig.
- Jag arbetar i kyrkan... The Lamb of God is Jesus, and this jacket causes me full respect…

- Are you nervous to spend so much Money?
- No, I don't spend them, I use them! With joy!

Vikingkvinnan och sydeuropén greps av samtalets djup. Det här var inte bara en affär, det här var ett möte mellan två människor.
Och han reducerade priset för att visa sin uppskattning av det jag förmedlade...

God Bless You!

Läder-Lamm.

För övrigt kan jag meddela att logistiken bakom Sweden Rock är helt fantastisk.
Det finns ett städteam som jobbar 17- 23. Ett 18 - 01. Ett annat 22 - 05. Ett tredje från kl 05 - 10.
Så när vi ska köra igång kl 10 så finns det inte så mycket att göra... inte förrän efter de första konserterna vid lunch.

Det betyder att vi får "hänga på räfsan" lite då och då. Vi är ju en del av trivsamheten på festivalen, så det kan bli många kramar och roliga selfies med luftgitarr på räfsan.

Det är som sagt den nivån jag befinner mig på.

Okysst. Inget KISS. Inga stjärnor i ansiktet.

Men en underbar man väntar här hemma och stjärnorna blinkar över oss alla från Guds himmel, demokratiskt och nådefullt.

Renaste festivalen.

Nä, jag är ingen riktig hårdrockare, ingen musikrecensent och inte heller någon idolfotograf.
Men räfsa kan jag!
Och välsigna vill jag...

Till sist.
När ljudet från två sidor samtidigt tog ut varandra kände jag att jag fick nog. Hjärnan kunde inte sortera fler intryck.

Jag hamnade framför en matvagn där de stekte fläsk och skånsk äggakaka. Från deras högtalare strömmade ljuvliga toner - Östen Warnebring, Siw Malmkvist och Lillbabs. Där blev jag stående länge och normaliserade mig.

Snällt!

Nu är det god natt!
Så får vi hälsa varandra med en Helig kyss - allt enligt Skriften - oavsett vilka rockare vi sett eller hört idag.

På återseende,

Helene Sture Kyssfelt,

- som mötte sin palestinske granne precis när jag kom hem. Han var på väg ut. Gissa vart.
Till Sweden Rock och KISS konsert!

Svenska fans.

FESTIVALEN ÄR IGÅNG

Nationaldag och Sweden Rock.

Hela Listerlandet gungar under hårdrockarnas motorcyklar och decibelvolym. Sweden Rock är igång!

I lilla Sölvesborg är naturligtvis skolor och fritidshem med på noterna.
På väg till tåget igår hörde jag taktfasta slag från den lilla scenen i Järnvägsparken.

Småbarn i gula västar och större barn uppe i klätternätet lyssnade på rockmusiken. De var säkert 33 personer i publiken...
Om vi lägger till några nollor så får vi Sweden Rocks publiksiffra - 33.000 personer. Blir det fler, förlorar festivalen sin närhet, och kontakten med besökarna blir sämre, liksom servicen.

Detta borde alla kommuner ta lärdom av!
Det finns inget självändamål att växa och "bli större" när det samtidigt kräver mer mark, mer resurser, mer vatten och avlopp...

… vilket alla sölvesborgare är mycket medvetna om och sparar sitt duschvatten till nästa vecka.

En rockare ska vara skitig.

Järnvägsparkens barnrockare.

På den lilla scenen i lekparken stod ett gäng tjejer från Möllebacksskolan. Det lät riktigt bra!
Särskilt imponerad var jag över tjejen vid trummorna... Där hade jag velat sitta... för fyrtiofem år sedan.

Hårdrocken ljuder över staden, och det är skönt att få lite variation på den arabiska musiken som annars ekar när bilarna stannar vid det enda trafikljuset.

Ett stort gäng arabiska män har lämnat Malmö och kört hit för att agera taxi. Jag lovar att de inte är billiga... och de tittar på oss med misstänksamhet, kritiska över den västerländska dekadensen.
Men det är alltid bra att tjäna pengar på oss, förstås - - -

Möllebacksrock.

Jag blippade mitt flexkort på tågstationen och ställde mig på perrongen.

Tvärs över spåren reser sig den mäktiga silon, som är ett landmärke och igenkänningstecken för alla rockare som kommer med tåget. Får se hur det blir om några år när det står höga höghus där istället.

Men vad nu?

En klottersaneringsbil stod nedanför silon och städade undan det enda klotter som finns i Sölvesborg:
- Exist.
- Och min aulawabbel i original...

Det finns viktigare saker att deleeeta!

Allt skräp till exempel, alla fimpar, allt förakt...

Är du borta nu?

Vi var många på perrongen. Ett stort gäng muslimer inväntade tåget mot Bromölla för att gå till sina lektioner på SFI. Det är lättare nu när ramadan är över. De är mätta och utsövda.

Musiken letade sig mellan huskropparna och vi hörde skrålet:

HIGHWAY TO HELLLLLL....

Tonårstjejernas röster sprack, de höll inte.
Och framför allt hade de ingen aning om vad de sjöng.
Men det hade flyktingarna från Syrien och Afghanistan, som blundade med öronen där de stod.
De har lämnat helvetet bakom sig, via små vägar med livet som insats.

Vi lever i full frihet, med motorväg till demokrati, allemansrätt och jämlikhet.

Välkomna!

Just därför vill jag flagga ännu mer - heja Sverige, som öppet tar emot både svarta hårdrockare, rädda flyktingar och vill dela acceptans och frihet med alla.
Men glöm då inte att varje rättighet också har en motsvarande skyldighet.

Detta var bara en liten försmak av festivalen.
Många böner cirkulerar runt Norje Boke att harmoni skall råda. Och på nationaldagen har det börjat bli tradition att många kristna församlingar samlas och ber för Sverige - att Guds namn på nytt skall bli ärat.

Det är många på rockfestivalen som erkänner sitt sökande, särskilt med en öl för mycket under hårdrocksnitarna. Då är det mycket bra att Street Church är där, liksom andra människor som har Jesus i sitt hjärta.

Livet. Bibeln. Bönen.

Detta är min viktigaste uppgift på festivalen - förutom att städa tillsammans med hockeyklubbens härliga gäng - att vara en av dem som ser, ber och välsignar...

Bed för mig att Gud skall verka igenom oss alla!

Snälla rockhälsningar från

Helene Sture Swedenfelt.

Bönerockare.

GUD BLIR EN AV OSS - även på Rocken

Tältmöte?

Inte för långt bort. Inte för nära.

Det handlar om rätt perspektiv. Och om närvaro.

Om att Gud kommer oss mänskligt nära. Även på en hårdrocksfestival.

Men hur skall "Gud vara klädd" i så fall?
Förklädd Gud, förstås...

Vi tar ett exempel.
Om du tittar för närgånget på dig själv i spegeln, då får du ingen uppfattning om helheten och vem du är.
Om du ser en publikbild från t ex Sweden Rock, där du är med, så kan du ändå inte få syn på dig själv. Likväl vet du att du är med någonstans i vimlet.

Är du där någonstans?

Kan det vara likadant med Gud?

Inom alla religioner är detta den stora frågan:
- Hur skall vi nå Gud?

Hur får vi kontakt? Är Gud god? Eller behöver guden blidkas med offer och goda gärningar?

OM det finns en Gud, vilket det gör, så hör naturligtvis Gud människors rop och längtan.
Gud låter sig anas i naturen och genom snälla människors hjälpsamhet.

Men det räcker inte.

Genom alla tider har Gud låtit människor ana att Han vill komma nära.
Känsliga och lyhörda profeter har talat Guds Ord till folk genom sekler. Så småningom kom löftet om en Messias.

Är det bra, eller inte?

Gud är i bönen.

I bakgrunden spelar jag LP'n med dalarockarna PAIN från deras skiva "Salvation of Pain."
Samtidigt har jag psalmboken uppslagen med sin fina poesi och sjungna böner:

HÖGT I STJÄRNEHIMLEN KAN VI DIG EJ FINNA
MEN I MÄNSKOVIMLET ÄR DU BLAND OSS, GUD. Sv Ps 25.

INTE BORTOM HAVET, DÄR ÄR INTE SVARET
MEN I ORDET TALAT, HÄR TILL OSS IDAG.

Inte i himlen ovanför Ryssberget.

För att inte skrämma slag på oss, blir Gud som en av oss.
Du har hört berättelsen så många gånger; hur Gud låter sig födas som ett fattigt barn i djurens stall...

Längre ned kan man inte komma.

Men Gud kommer så mänskligt nära att han blir svår att urskilja... Det måste väl vara något särskilt med honom om han nu verkligen kommer från Gud, är Gud?

BARNET, BLOMMAN, VINDEN, HAND SOM SMEKER KINDEN
LIKA NÄRA FINNS DU, FAST VI DIG EJ SER.

Ja, det finns något mycket särskilt... Här kommer ett exempel från missionen i Sydamerika.

En moders kärlek.

Det finns en mycket intressant skildring av mission hos de grymma motilon-indianerna. Ingen hade fått komma dem nära, utom denne man som klokt deltog i deras seder och bruk innan han började tala.
Då förstod han att i deras kultur fanns en berättelse som hur "gud skulle komma genom banan-plantan"...

Märkligt.

Men en dag, när missionären satt och läste sin Bibel, kom indianhövdingen fram till honom och ropade:
- Här är banan-plantan! Guden är här!!

Om du har sett en bananplanta så vet du att de outvecklade bladen ligger tätt tillsammans, precis som i en bok...!
Detta blev öppningen för missionären att börja berätta om Jesus, hans offer på korset som löser alla synder, om döden som dödas inifrån och om uppståndelsen, förlåtelsen, domen, återkomsten...
Allt i kärlek.

Boken heter just "Driven av kärlek".

Ett grymt folk nåddes av räddningen undan våldsamma seder och utbredd rädsla och hat.
Jesus blev den store befriaren, på deras villkor, på deras nivå.

Förklädd Gud. Men vid rätt tidpunkt av-klädd, uppenbarad och tydlig. Vilken glädje!

Rätt klädd!

Så, hur ska vi göra som är kristna i Sverige idag? Om vi vill nå ut till golfare, fågelskådare, cyklister och hårdrockare, hur ska vi göra?

Inte bara sitta och be på vår kammare... utan naturligtvis bli en del av dessa klubbar och föreningar.
Bli en av dem. Ha samma klädkoder. Tala samma språk. Invänta rätt läge.

Eller som biskop Åke Bonnier sade i helgen till dem han vigde till tjänst i Skara Domkyrka:
- Gå ut! Ut! I världen.

Just det. Ut i världen.
Men då får vi inte vara så rädda för "världen" att vi inte vågar vara där... Är tron inte större än så?
Vi har fått Frimodighetens Ande!

Gå ut! Eller in, i världen.

Vi kan inte komma till golfklubben i knytblus. Vi är fel bland naturvännerna om vi kommer i veckad kjol. Och det funkar inte att ha kavaj eller hårknut bland hårdrockarna...

Gud blir såsom en av oss. Vi får också bli såsom en av dem vi vill möta.
Här har kyrkan ett problem…


Det är stor skillnad på att ha vuxit upp inom t ex "frikyrkorörelsen" och levt med dess glädje - och begränsningar - och att ha blivit kristen i vuxen ålder, då man har hela sin livshistoria utanför den kristna gemenskapen.

Som t ex den f d halvkriminelle rapparen Sebastian STAKKSET, som på ett underbart sätt berättar vad Jesus har gjort för honom i hans liv.
Ingen trodde någonsin att det skulle bli ordning på honom. Men det inga myndigheter lyckats med, gjorde Jesus - med en inre förvandling som bara frälsningen kan åstadkomma.

Ser du vad det står?

Innan jag flyttade till Sweden Rock, nej Sölvesborg menar jag, packade jag min väska med alla mina svarta rockkläder, nitbälten, solglasögon för skydd mot solen och kängor för att skydda fötterna mot regn eller smuts.
Just den dagen hade vi bjudit hem några syföreningsdamer från Småland...

De tittade på alla mina tuffa, farliga saker... och utbrast:

- Så skulle jag också vilja våga vara klädd, en gång i livet!
- Jag med! Få slippa den här klänningen...

Mycket förvånad tittade jag på dem. De hade fattat precis vad jag höll på med!

- Gud välsigne dig!
- Ja-a, beskydd och välsignelse i din gärning för Guds rike bland de där rockarna!

Jag var alldeles stum. Och lycklig. Det blev underbara dagar. I svarta kläder. Och regn.

SRF 2012.

Därför blev jag dubbelt ledsen när jag i förra veckan mötte den motsatta attityden.

- Jag trodde det var en häxa som kom... och så var det... DU!

Förskräckelsen och fördömelsen låg i luften. Hon hade aldrig sett något så hemskt komma vandrande på gatorna här i staden.
Och så var det Jag... en kristen kvinna... tillika en kyrkans tjänarinna...

Den svarta långvästen som skyddar mot värmen och den bredbrättade hatten som skyddar mot solen associerade hon till häxor. Det säger mer om avsändaren än om bäraren.

Man kommer inte till Sweden Rock i knytblus och kjol. I alla fall inte om man vill komma folket nära. Eller rent av är en av dem... fyra dagar om året. I kärlek.

Ingen nit. Fullträff!

Det finns så många olika sorters motstånd.

De som är fyllda av hat. Likgiltigheten. De som missförstår. De rädda. Och moralisterna.

I vetskap om att Jesus har besegrat synden så kan jag gå rakt in i "syndens näste", utrustad med Frälsningens Hjälm, Trons Sköld och Beredvillighetens Skor.

Må Gud frälsa var och en från det som hindrar att leva livet äkta och utan rädsla eller skuld.

DU UR NÖD OCH PLÅGA SER PÅ OSS OCH FRÅGAR
SÄG MIG VILL DU VARA MED MIG OCKSÅ DÄR?

JA, JAG VILL, DÄR DU ÄR FINNS DET LJUS OCH MENING
DÄR ÄR VARJE MÄNSKA ÄLSKAD OCH FÖRSTÅDD.

Anders Frostenssons psalm nr 25 fick tolka in en av mina upplevelser som hängiven städ-rockar på Sweden Rock Festival.

Mitt ibland oss.

Gud kommer till var och en förklädd. För att inte tränga sig på eller skrämmas. Och Herren talar ditt språk, i din tonart, på dina villkor, för att du sakta ska våga närma dig Gud.

Rätt perspektiv. Inte för långt bort. Inte för nära, som näsan i din spegelbild.

Det är min bön idag.


Varma hälsningar från den "missförstådda häxan", missionären ute i fält;

Helene Frimodig Sturerock,

- som delade dimmiga foton från SRF från 2012, då festivalen nästan regnade bort... Minns du?

Tänk om vi kunde få lite..