DESSA TRÖJOR OCH KROPPAR!

Kroppar och tröjor.

Så många människor, tröjor och kroppar!
Över 30.000 svartklädda rockare lever tillsammans några dagar på Sweden Rock Festival.

Att vara normalt klädd är mycket onormalt.

Det ovanliga är det vanliga.

Men denna den tredje dagen började med iskall dimma från havet, så det var varma tröjor för alla som gällde.
Annars vill jag utbrista:

- Äntligen!
Alla lämnar sina yrkesroller hemma; banktjänstemannen, lastbilsföraren, läraren, meteorologen och prästen. Alla är vi likadana inför Festival Stage...

Klädkoder.

Det är fyra dagars befrielse och vi får ta fram andra sidor hos oss, kanske mer ärliga på sätt och vis. Ingen har något att försvara.

Det är inga grupperingar typ "Scorpions mot Aerosmith".

Där emot blev jag mycket trött på ett gäng stockholmare som tagit sig utanför tullarna och skrek "Bajjen!! Hammarby!!" och avkrävde alla en fotbollsbekännelse.

Fundamentalistisk blindhet och utan intresse att intressera sig för andra.
Ni är anit-rock! Åk hem.

Fel mänskosyn. För snäv.

Då var det desto roligare att träffa på kyrkfarbröderna från Falkvikskyrkan!
De skulle rocka lite försiktigt till Little Steven från Amerika.

Ända från Amerika.

Men låt oss ta en närmare titt på tröjorna.

En av de fulaste kom för ca tio år sedan. Inte många bär den och den säljs inte längre. Men när jag ser den, mår jag mycket dåligt.

Det gjorde nog också han som bar den.

Hur mår du?

Det är en bild på ett krucifix med texten:

- Så kan det gå, snickardjävel.

Fel nr 1 - Det finns ingen anledning att vara "emot något". Var "för" istället. Jag återkommer till det.

Fel nr 2  - Jesus gav själv sitt liv till lösen för oss. Korset var inget han "råkade ut för". Han var på rätt plats, i rätt tid, i rätt syfte.

Fel nr 3 - Den trötte mannen som bär denna förnedringströja sitter med vit käpp och en ledsagare bredvid sig, även han trött av allt rockande.
Jag drar slutsatsen att han är synskadad.

Byt genast tröja på honom till en med texten "Jesus my Savior"!
Jesus är vår frälsare, han som gav synen tillbaka åt den blinde mannen vid Siloadammen (läs inlägget 4 juni om "Pingstens vatten").

Jag ber för dig, min oseende vän, att du skall få din syn tillbaka - både till ögonen och till själen. I Jesu namn, amen.

                                  "Så kan det gå"... Men inte så här!

En annan tröja som vi inte tycker om är den nytryckta militärgröna hoodie-tröjan med guldtryck: V.I.P.

Sydöstrans Jonathan Lundberg skriver ett mycket bra kåseri om detta:

- Sweden Rock har i år infört ett klädesplagg som ska sålla agnarna från vetet; V.I.P.-tröjan. Vem i sina sinnens fulla bruk tar på sig en sådan?

Låt oss tala klarspråk, skriver reportern, att köpa en tröja som visar att du har tillgång till VIP-området är att förhäva dig själv, för inga meriter alls.

Det är bara en helt vanlig, uppknäppbar hoodie som visar att du är villig att betala några hundralappar extra för att känna dig överlägsen alla andra.

Bra Jonathan! Words!

                         Bra idag av Jonathan Lundberg.

Man leker inte med jämlikheten i hårdrockslandet. Han fortsätter:

- Det är inte ett bevis på att du är rik. Det är ett bevis på att du är en översittare.
Så, kan vi inte gemensamt bestämma att sluta upp med det här tramset?

Slut citat.

Tyvärr har jag ingen bild på denna kräkgröna tröja, men här kommer en annan som uttrycker vad man kan känna:

 No words.

Och så var det det här med kroppen.

Om man tycker det är jobbigt med "kroppar" och har fastnat i det opersonliga, digitala, omänskliga eller lider av religions-förbud - då ska man absolut komma till SRF!

Om man dessutom har komplex för någon kroppsdel - vem har inte det?! - så ska man ännu mer absolut komma till den här festivalen!

Det går liksom inte att värja sig.

Det är så många kroppar! Stora och gungande, smala och långa, tatuerade och nätstrumpiga, blekfeta och storbystade och alldeles underbart mänskligt vackra i sin skapelse!

Och någon med små kaninöron på...

                  En modig kaninhare med vita öron.

Och ingen antastar den andre. Trots att det finns lite alkohol innanför västen.
Åtminstone inte inne på festivalområdet.
Jag vet inte hur det är på campingarna, men än så länge har inga övergrepp rapporterats. Böner, böner!

Mina arabiska vänner, som själva sett detta, tror inte sina ögon.
I deras hemland är detta totalt omöjligt.

OMÖJLIGT 1 - Att man dricker alkohol utan att sedan lättretad slåss och bråka.

OMÖJLIGT 2 - Att män och kvinnor umgås tillsammans - och att kvinnorna dessutom är halvnakna! - och att de visas respekt.

OMÖJLIGT 3 - nr 1 och 2 igen, med tillägget att det tydligen finns religiösa människor här (läs kristna) som deltar i yran, utan att tappa sitt fokus.

Öl till kaninen.

Den tredje punkten är intressant.

Att vara kristen är inget beteende, det är att leva i en relation med Jesus. Att "Gå Med Gud".
Det är ett givande, inte bara ett kravfyllt böneliv med Gud som trollkarl, nej nej.

Åter igen blev denna dags morgonbön så talade för mig:

- Herre, du som en gång vandrade på jorden och lämnade efter dig fotspår som vi kunde följa, låt din  förebild stå tydlig och klar för oss.

Du som ser varje vandrare, styrker den trötte, uppmuntrar den försagde, för den vilsegångne tillbaka och styrker den stridande, låt din närvaro vara klar för oss så att den skingrar dimmorna, amen.

Identitet.

Vilsen och nödig.

- Hej, vet du var toaletterna ligger?
- Jodå, där i mitten.

Kroppen skall skötas. Och toaletterna skall skötas, vilket de också görs, med bravur! Hygienen är ett hedersmärke här på SRF.

Ibland får man leta.

Det här med kropparna är en av många anledningar till varför jag vill vara på Sweden Rock.
Det fysiska förnekas inte.

Som en parentes: kristendomen växte fram ur den hebreiska mänskosynen, där kroppen är en helhet.

När Konstantin tog över kristendomen på 300-talet rensade han ut allt judiskt, och kvar blev en mycket olycklig koppling till den grekiska mänskosynen, där tanken och filosofin var finare än kroppen och alla dess behov.

Detta har kyrkan lidit av i ettusensjuhundra år.

Jag kan inte vara kristen utan min kropp!

Och Jesus gjorde ju knappt något annat än att läka sjuka kroppar, trösta ledsna kroppar och mätta hungriga kroppar... och rädda vilsna själar. Tack!

Inga detaljer. Mat, helt enkelt.

Säg nåt om musiken också, Helene.

Ja, som sagt, med räfsan i hand kan vi bara lyssna med ett halvt öra då och då.

Men jag konstaterar att WISHBONE ASH inledde sååå snyggt kl 12 på Sweden Stage. Där hade jag kunna bli stående länge.

MUSTASCH var bra, men då städade vi längs hela campinggatan, halvvägs till Lörby.

Sweden Stage, favoritplatsen. King's X.

När alla åtaganden var uppfyllda fick vi en halvtimme att invänta nästa plastflask-jagande.

Varm och svettig satte jag mig mot en av de välsignade björkarna i backen och njöt av KING'S X från USA.
Energin var massiv. Den gör en lugn. Man slipper vara drivande själv, liksom.

Och många somnar i den avslappningen!

Avslappningsrock.

Vi gick av vårt städpass kl 17. Trött. Skulle jag verkligen orka lyssna för egen skull, efter att ha varit igång hela dagen?

Jag passerade Rock Stage där CLUTCH samlade en storpublik, som blev glatt överraskade över de känslor sångaren lyckades förmedla genom trumbashavet. Jag var på väg till kyrkan...

Jag ville höra, och se, METAL CHURCH. Vad är ni för en sorts kyrka?
Men det är något med energin som jag är väldigt känslig för. Det kändes inte bra, även om sångaren var glad i mellansnacket och gärna ville ha igång publiken att sjunga allsång:

- Öööööö !!!
- Öööö...?

Den ständige förloraren.

Jag kan ha uppfattat textraderna fel, men jag tyckte mig höra "there is no future"... det finns ingen morgondag, det är ingen idé... o s v.

Det behöver vi inte höra. Inte i dessa terrortider där tredje världskriget smyger sig på oss!!

Gör ett tankeexpriment.

Förflytta den här metallkyrkan hundra år tillbaka i tiden, till kärlekslösa svartrockspredikanter, och låt dem tala om satan och helvetet och att det inte finns något att leva för... utklädda i hårdrockskläder.

Eller tvärtom:

Ställ några fundamentalistiska präster och imamer på scenen och låt dem growla att livet är slut och endast helvetet återstår. Med snygga riff och trumsolo.

Vad är vad? Allt blir fel. Upp-och-ned, fast med dubbelfel.

Jag accepterar att vi måste beskriva det mörker vi upplever, men vi måste ändå ge varandra hopp!
Vem som än tar livsmodet ifrån oss är fel ute!

Satan, du är besegrad. Du kan också åka hem.

Inspelning på gång.

Nä, jag entrade den nybyggda lilla läktaren och inväntade LITTLE STEVEN.

Vi får inte bli så hårda, på något sätt, att vi glömmer rockens rötter i bluesen.
Det ger musikaliskt perspektiv till den yngre trash-death-metal-generationen.

Så snyggt det var att få höra lite sansad musik, med en blåssektion och några körtjejer med motownkänsla!!

Snyggt! Vältajmat. Tätt!

Little Steven's själsliga lärjungar - THE DISCIPLES OF SOUL - var otroligt skickliga, med en glad energi som återgav tron på tillvaron igen.

Det var tätt och vältajmat, säkert och välkänt.

Nu kunde vi höra textrader som "I see people, I see children"... Vackert.

Mätt lyssnar bättre.

Nu var min städrockarkropp trött. Den ville hem. Men klockan är ju bara 20!!
Det hjälps inte.

Men då missar du ju Lucifer's Friend (tack men jag har andra vänner) och The Brandos, Ratt, Ministry och Scooorpions!

Ja, det var dålig planering. Men man ska vara klok och rädd om sig!
Sista dagen vänder jag på schemat - och är ledig! Då! Hammerfall! Fel... jag skrev fel i natten, In Flames skulle det stå. Götteborgsrockare i vilket fall som helst.

Little Steven sjöng "I saw the light" och den där iskalla dimman från havet svepte över oss igen.

Jag lämnade festivalområdet med boogierockklassikern "Bye Bye Johnnie!"

Hej då på dig själv.

Vi ses imorrn.

Helene Sture Kroppsfelt,
- mjukrockande tröjkvinna,

- som konstaterar att detta var inlägg nr 1.500 sedan starten i november 2009,
- och som avslutar med den bästa tröjtexten, stolt buren av en man som var trött på allt som är emot fucking allt...

Översättningstips?