KALLA PÅ JESUS - KONFIRMANDER

                                       Korstavlan i församlingshemmet.

Konfirmanderna i Sölvesborg är många!
Det känns som de flesta åttondeklassare går och läser här!

Församlingen har utvecklat en god tradition, att strax före midsommar bjuda in församlingsbor att samtala med ungdomarna.

Jag vill gärna berätta om mitt möte med tre härliga tonåringar.
Men jag delar bara det jag sa, inte deras tankar.

Följ med mig in i församlingshemmet mitt emot St Nicolai kyrka.

St Nicolai kyrka.

Vi var ca 12 vuxna utplacerade vid olika bord.
Färdiga frågor hjälpte oss i samtalet. Jag var klädd i mina bästa kläder - hårdrockströjan från 2013  - och snabbt kom samtalet in på Sweden Rock.

- Såg du Scorpion?!

- Nä, jag hade städat med hockeyklubben hela da'n och orkade inte... tyvärr...

Men dessa tyska hårdrockare var en av pusselbitarna till att muren i Berlin föll, berättade jag, det är musik som berör, som uppmuntrar till aktion - Winds of Change...

Bara pekfingret! "One way"- tecknet.

- Hur var det att var ung på din tid?

- Jobbigt. Men den första hårdrocken kom på 70-talet, och var förstås utdömd av de vuxna som "djävulens musik". Så är det alltid med det nya, i varje generation, och förr var det ju fiolen som var livsfarlig...
Men hårdrocken uttryckte de instängda känslorna för mig.

Det är svårt vara tonåring, man är varken barn eller vuxen. Man vet inte vem man är, kollar i horoskopen och undrar... Finns det ingen vettig vägledning?

Och den viktigaste frågan är ju vad är det för mening med MITT liv?

Man måste hitta något slags svar för det för att orka ta sig vidare.

Vad är meningen?!

Ärligt talat, alla tänker någon gång på självmord, eller hur? Man mår dåligt, bråkar med sina föräldrar och skolan är bara krävande...

Man söker gränserna och ibland även smärtan, för man måste få ut själens mörker på något sätt. Det är ingen hemlighet, sa jag, det är så för de allra flesta.

Man måste veta var gränsen för döden går.

Jag berättade hur jag som tonåring funderade på min flyktväg ut ur livet, bara för att ha en plan, liksom... Jag rymde hemifrån, en hel eftermiddag, och hade en fikakorg med mig, och funderade på om jag skulle dränka mig...

Då är det ju bra att ha fikat först... ha ha!

Självdistans. Humor mitt i det allvarliga. Sanningar med skratt och gråt i halsen.

Det blev inget av det. Jag sökte gränsen, och jag fann den. Jag gick hem igen.

Odränkt.

 Nästa fråga på pappret var:
- Tror du på Gud?

Ja, men inte i betydelsen att jag "gissar" att Gud finns, utan i betydelsen att jag lever i relation med Gud.

När jag var konfirmand hörde jag hur ledarna uttryckte sig när de bad till Gud. Det lät som om de pratade med någon... och det gjorde de!

Det var inte bara kravfyllda böner, utan mer av tacksamhet och lyssnande efter ledning i livet.
Så ville jag också lära mig att be!

Bön ur Psaltaren 32.

- Vad betydde konfirmationstiden för dig?

Väldigt mycket, svarade jag.
Det var inte alltid lätt att orka lyssna på lektionerna - även om jag förstod att det var viktigt det prästen sa - men när ungdomsledarna kom in och spelade gitarr och sjöng DÅ fattade jag vad det handlade om!

  Visst finns det somliga som tycker jag är konstig,
  Spelar ingen roll!
  De kommer jämt med sina dåliga skämt
  och kallar mig för torrboll...

  Men de får kalla mig praktiskt taget vad som helst,
  Jag vet i alla fall att jag är frälst, 
  Jag har ju Jesus, och det är nog, ja det är nog!

Tack Steve och Cissi på Kyrkans Gård på Dal i Skållerud för era underbara sånger och den tro ni gav mig! Tack till Gue också...

...och till prästen Bengt-Vilgot som bar mig på sina axlar när jag hade trampat på en tagg... och bad aftonbön med mig på expeditionen och visade mig hur viktig varje människa är!

Bibelkort, till minne.

Nu började frågorna närma sig de riktigt stora eller djupa nivåerna:

- Vad tror du händer efter döden?

Framför mig stod det en tom tallrik med spår efter en uppäten jordgubbstårta, och bredvid var några tomma små mjölkförpackningar till kaffet.

- Har någon av er sett en död människa? frågade jag dem först, för att få veta vilken erfarenhet de hade.

Det är som ett tomt skal, sa jag. Människans person och själ har lämnat kroppen. Ungefär som mjölken har lämnat den här lilla mjölkförpackningen!

Vi begraver den döda kroppen, sa jag och stoppade ned en tom mjölktuta i min tomma kaffekopp, och la fatet över. Punkt, slut?

Nej...

Vid yttersta tiden skall vi uppstå igen och kropp och själ blir återförenade. Ja, mjölken skall komma tillbaka i förpackningen, liksom...

Bilden var klar!

Efter döden...

Vi kom in på detta med återfödelse.

Nej, reinkarnation finns inte i kristendomen.
Det är en hinduistisk tanke som uttrycker en förbannelse; att människan själv måste sona alla sina synder, och det tar många, många liv... och är ett hopplöst företag...

Det är därför många kastlösa i Indien tar till sig innebörden i den kristna tron att Jesus har dött för våra synder - och försonat oss var och en!

Jesus upprättar varje människa. Du är unik! Och oändligt älskad.

Rädda oss!

Och känslan av att ha levt ett tidigare liv har en helt naturlig förklaring.

Jag kallar det för gen-teologi.

Du och jag är ju resultat av våra släktingars liv - mormorsmormors... och farfarsfarfar... Alla deras erfarenheter finns i våra gener som ett minne!

Det kan förklara varför vi har sådan känsla för vissa platser, eller är så rädda för vatten t ex; för att en förfader drunknade.
Eller varför vi är så intresserade av vissa saker därför att en anmoder var mycket duktig på det.

Att släktforska är ett mycket bättre sätt att lära känna sig själv på, än att fastna i hinduiska spekulationer, som dessutom gör dem själva så olyckliga.

Utforska.

Till sist:
- Kan du ge oss ett gott råd för livet?

Jag tänkte en stund, och svarade med all min känsla:

 - När du får det svårt i livet och har fastnat: Ropa då på Jesus!

Varför?

Därför att Jesus är den ende som har besegrat ondskan.

Det kan vara lätt att hamna i destruktiva tankar. Viss hårdrock - såsom black metal - dras till ondskan och leker med djävulen, vilket kan få svåra konsekvenser. Jag har mött en del... och vet hur illa det kan gå.

Bakom oss på väggen hängde en fin tavla av dramatiken på Golgata - korsfästelsen med de två rövarna på vardera sida om Jesus. Jag fortsatte:

Svärdet! Skada!

Om man tänker de värsta tankar och vill skada sig själv, eller skära sig av smärta...Då säger Jesus:
- Jag är slagen och sårad, för din skull.

Om man tänker; jag orkar inte leva... Då säger Jesus:
- Jag har dött i ditt ställe, för att du skall kunna leva!

Om man tänker; det onda håller på att ta mig! Då säger Jesus:
- Jag har besegrat mörkret och ondskan, du tillhör mig, älskade barn!
Min uppståndelse är tecknet på det.

Så mitt råd till er i livet är detta:

- Ropa på Jesus!

Jesus ger sitt liv för din och min skull.

Det blev ett mycket fint och viktigt samtal.

Att gå till konfirmationen är inte bara att få spegla sig själv, det är framför allt att få upptäcka den Gud som skapat oss, och som har en plan för oss var och en.

Därför bör församlingen vara mycket noga med vem den bjuder in till dessa samtal, så att det inte är oreflekterade tvivlare, som inte kan stötta och uppmuntra de unga.

Eller hur!

Jag hoppas få träffa er igen!
Det betydde mycket för mig också att få lyssna till era tankar, och dela med mig av min erfarenhet.

Stor kram till er alla! Och jag önskar er Guds FRID på er konfirmationsdag nästa lördag.

Många konfirmander!

När jag kom ut såg jag ett tomrum mot himlen...
Någonting fattades.

Det låg sågspån på marken... Åh nej!! Inte ett träd till fällt!!!

Sölvesborg mister det ena trädet efter det andra. Det räcker nu!

Jag vet att detta vackra träd hade några grenar som behövde beskäras, men inte mer.
Men jag fick höra att "experten" hade sagt att det var ruttet inifrån.

Vi gick närmare och tittade... Vad säger du?

Ruttet? Inte.

För mig är synen på träden kopplad till min mänskosyn, den som Jesus har lärt mig.
  
    VARJE GREN SOM INTE BÄR FRUKT
        DEN SKÄR HAN BORT,

     OCH VARJE GREN SOM BÄR FRUKT
        DEN ANSAR HAN. Joh 15:2.

Men han tar inte bort hela trädet!!

Om jag gör fel, arbetar Guds goda ande i mig så att jag kan se och bryta med mina synder. Men Gud tar inte bort hela mig!!

Dessa ord, från Johannes evangelium kapitel 15, är märkligt nog min konfirmations-prästs minnesord till mig...

Min historia. Heligt.

Jag hoppas att församlingen planterar ett nytt träd.
Och jag hoppas att alla ni konfirmander upptäcker att ni är grenar på den stam är som Jesus.

Utan kontakt med Honom, vissnar själens grenar.

Men med Jesus får vi grönska och bära mycket frukt, till glädje för varandra!

Lade du förresten märke till "one-way"-tecknet på Sweden Rock tröjan?
När man bara höjer ett pekfinger mot skyn - och inte gör bockhornstecknet - så betyder det One way to God - Jesus!

Det är mycket positivt.

Grönskande hälsningar från Helene F Sturefelt,

- som vill hålla samtalet levande. Hej!

Onödigt.