JORDGUBBSLANDET

Verklig fiktion.

Jag har inte ätit så många jordgubbar i sommar. Inte heller har jag sett så många filmer, ingen alls faktiskt.

Förrän ikväll.

Scala biograf i Sölvesborg var fullspäckad av statister och alla platser var fullbokade.

Där stod jag med min fådda gratisbiljett, och insåg inte att Jordgubbslandet ligger på Listerlandet. Självklart är alla sölvesborgare på Scala!

Politik och romantik.
Kulturkrockar och förtryck. Händer såriga av bärplockning och händer som smeker av kärlek.

Jag skäms över att vara svensk just nu, och det är pinsamt att vara sölvesborgare.

Gå och se filmen!

Ridå för för dolda arbetsvillkor.

Eller fortsätt läs...

Filmen Jordgubbslandet spelades in förra sommaren här på Listerlandet runt Mjällby. Den tar upp ett mycket viktigt perspektiv, som vi döljer.

Vi är så stolta över vår humana inställning till krigsflyende människor. Men vårt eget förtryck av arbetskraftsmigranter känner vi inte till lika väl.

Varje gång jag cyklar till Hällevik, passerar jag bondens baracker där dessa gästarbetare bor.

Jag är förvånad - och imponerad - över att de fick filma så mycket i autentiska miljöer.

Kameran sveper både över undersköna, dimhöljda åkrar med tysta vindmöllor och skrotupplag med sönderrostade gamla jordbruksmaskiner.

Skönhet och fulhet. Stolhet och skämsighet. Precis så är det...

Soldis över Listerlandet.

Det är en fin skildring av de polska gästarbetarna. Manuset är på deras sida.
De är riktiga människor med drömmar om ett bättre liv, och inte bara ett hopgyttrat kollektiv. Det är vi som är fienden...

Min sympati gick genast till mamman och pappan, som dessutom tagit med sig sin tonårsson.

18-årige Wojtek är blyg och oerfaren, både av hårt arbete och kärlek.

De plockar jordgubbar och plockar och plockar och böjer rygg och plockar bär och sliter sig krokiga - för en skitlön.

Inga svenska ungdomar skulle göra detsamma!

- De tror väl att maten kommer flygande in i mun på dem, säger en sarkastiskt.

Flyger ni?

Mjällby-ungdomarna kör epa-traktor och super. Jag ryser. Har träffat flera av dem. Har en av dem i min närhet. Landsbygdens hopplösa förtryck.

Ingen får avvika. Ingen får resa sig ur den rådande kulturen - att döva sitt liv och flabba - men där varje klunk ur flaskan är ett existentiellt vrål på att bli sedd.

Och älskad.

Tonårsförtrycket är kompakt. Jag blev nästan illamående på nytt...

Kommer ingen vart.

Bondens dotter Annelie står inte ut. Hon vill inte vara med.
Hennes sommarjobb består i att kontrollera kartongerna med jordgubbar och ger ett kvitto för varje fylld låda.

Sur och tvär och kollar Facebook hela tiden. Men hon är boss...

Tills Wojtek kommer och säger:

- Hej.

En riktig människa. Som ser en annan riktig människa, innanför butterheten.

Men hon har bara lärt sig förakt, och svarar:

- Ville du nåt, eller?

Bränt hopp.

Sen går hon hem och klipper av sig en hårtuss, som hon eldar upp i sitt flickrum. Jag kände lukten...

I nästa scen promenerar Wojtek på Sölvesborgsbron, som var upplyst i sitt vackraste blåa sken.
Plötsligt passerar han någon som sitter på broräcket.
Och hör ett plask.

Han förstår att det är Annelie som försöker dränka sig. Han springer fram, vad ska han göra?
Och hoppar i han också, och drar upp henne, mot hennes protester.

Där börjar deras vänskap.

Två udda personer som finner varandra. Eller, två sanna människor som bryter mot normerna och låter äkta känslor komma fram.

Som en bro över mörka vatten.

De hittar en hemlig mötesplats i ett gammalt övergivet hus, där hennes mormor en gång bodde.
Den första kyssen inne i det fallfärdiga rucklet är oändligt vacker.

De sämsta förutsättningar, men den mest ömsinta beröringen.

Under tiden smider de äldre grabbarna planer hur de ska kunna tjäna mer pengar.

De är inne i stan och går på krogen - vår kvarterskrog Altona, som tyvärr fått sina "rättigheter" indragna p g a obetalda skatter - och leker tuffa och raggar svenska tjejer.

Husvagnarna de bor i är eländiga och arbetsförhållandena usla.
Kanske kan de stjäla lite skrot?

Jag var helt inne i handlingen. Jag förstod precis hur de tänkte och var nästan med när gängledaren tog fram kofoten...

Vänta... Sitter jag på bio? Är det fiktion eller verklighet?

För ett ögonblick visste jag inte var jag var. Den sköna biofåtöljen skavde på nåt sätt. Allt var på riktigt. Alldeles för mycket på riktigt.

Sommarens bästa film.

Upptrappningen kommer när storbonden ska ha kräftskiva och ber den polske förmannen ordna så att det är "lugnt på gården".

Nu har gästarbetarna flyttat från de undermåliga husvagnarna och bor i en något bättre barack.
Wojtek hör hur någon låser ytterdörren, på utsidan.

Instängda, som minkar i en jättebur.

- Heeelan går sjung hoppfadderullan...

Finfolket sitter med fåniga partajhattar på huvudet medan slavarbetarna är inlåsta för att inte störa den goda stämningen.

Det blir upplopp i baracken och de slår ut dörren, springer mot huvudbyggnaden och...

Resten får du se själv.

Jag har inte tid att berätta mer.

Jag ska koka jordgubbssylt...

Något är fel.

Den här filmen är ett mycket viktigt inslag i vår egen debatt hur vi bemöter gästarbetare från fattigare länder.

Mycket av de offentliga samtalen är nedtystade. Vi är kvävda i rädsla för att bli kallade rasister.
Det vi ser kan vi inte berätta om.

Den tystnaden är livsfarlig för en demokrati!

Men filmen Jordgubbslandet berättar.

Tack.

Men en film blir inte intressant om den inte vågar beröra de stora livsfrågorna. Själen vill också bli mättad.

En av de vackraste scenerna är när Annelie och Wojtek ligger på stranden och talar om existentiella ting, om Gud.

Tron finns där, blygt och trevande. Hon berättar det hon tagit fasta på från sin konfirmation.

- Någon som finns där, som ser mig och bryr sig om... är nära.

Och Wojtek fyller i orden, om hur Gud till slut är den ende som är kvar när alla andra har gått, och är närvarande när mörkret är det som återstår.

Var välsignade!

I morgon konfirmeras sommarkonfirmanderna här i St Nicolai kyrka. Det är en stor grupp, över 60 ungdomar.

Det är min bön att ni ska få med er denna erfarenhet att Gud är mer er, och styrker er till sanning och kärlek, i livets alla situationer.

Hoppas att ni sedan blir ordentligt firade - med jordgubbstårta, plockad av våra polska gästarbetare.

- Tack gode Gud för maten. Amen.

Gå sen på bio. I Jesu namn!

Endast Sverige polska bär har...

Bärkraftiga hälsningar från eder politiska romantiker,

Helene Sture Filmfelt,

- som konstaterar att sölvesborgarna inte skrattade så högt som de skulle kunnat över de fyndiga replikerna. Man skämdes.