TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT

En hel buske med liv.

Döden är livets bästa läromästare.
Ramen är tavlans livsrum.
Tiden är människans arena.

Gud fogar ihop både liv och död.
Gud målar både på duken och utanför ramen.
Ja Herren Gud låter tiden begränsa oss, tills vi går ur den... in i Guds eviga nu.

En humla försöker ta sig in i Hjärtat...

Det var en gång en kvinna som blev väldigt arg på vigselprästen.
Bröllopsklockorna ringde in förväntan och glädje, men det enda hon hörde var "döden".
Konstigt, tänkte prästen, jag har inte talat om döden.
Men i löftesorden säger ju brudparet just detta:

-"JAG VILL DELA GLÄDJE OCH SORG MED DIG,
OCH VARA DIG TROGEN TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT."

Betoningen ligger på "delandet".
Men kvinnan hörde inte det.
Hon bar med sig så mycket obearbetad sorg att ordet "död" skrek emot henne.

Humlan kämpar.

Nu vänder vi på begreppet.
Visst är det så att döden skiljer oss åt.
Men det är också tvärtom!
Ialla fall om man har en kristen uppståndelsetro.
Då blir ju döden den faktor som förenar oss igen!

Tänk att få möta Jesus Kristus, se hans sårade händer... att "få livets dunkla gåta förklarad i evighetens ljus" (Sv Ps 213).

Nja, så religiös är inte jag...tänker du kanske. De där orden är lite för stora för min mun...

"Mor har räckt ut handen, far har tagit fatt igen" - förenade igen.
Så står det ofta i dödsannonser.
Det är en odödlighetslängtan - utan Gud.

Men jag tänker: jag har ingen lust att träffas igen... där på andra sidan... och fortsätta alla bristfulla relationer i evighet - bevare mig väl!!
Nej, om inte Gud är med, får det faktiskt vara.

Vårt kristna evighetshopp handlar ju inte bara om att "leva i evighet" - det handlar om att synden är försonad, att våld och ondska är förintade, och att glädjen är fullkomlig.

"Gud ska bli allt i alla" som det står i Filipperbrevet kap 2.

Mänskohjärtan, på rad.

Jag tänker på en begravning där änkan hade fått leva några goda år i frid, utan sin misshandlande ex-make.
Det hade varit ett förfärligt äktenskap... och mannens dödsfall hade varit en stor befrielse.

... TILLS LIVET SKILJER OSS ÅT....

När kvinnan dog några år senare, gjorde de vuxna barnen det fatala misstaget att de begravde mamman bredvid den frånskilde maken...
Nej!!
Hur okänslig får man vara!?

Men det var mest praktiskt så, att ha dem båda i samma grav med namnen på samma sten...

Det som är åtskilt, det är åtskilt.
... TILLS DÖDEN FÖRENAR ER IGEN..?
Nej, icke så.
I döden är vi lösta från varandra.

Är inte humlan klar snart?

Paulus längtade efter att få lämna denna världen och få komma hem till Gud Fader i himeln.
Han betraktade inte döden som en åtskiljande faktor.
Tvärtom såg han hur döden var tvungen att underordna sig Guds vilja, tack vare det Jesus gjort på korset.
Döden blev den välsignade porten till evigheten.

Just nu hittar jag inte de bibelord jag letar efter.. men Paulus skriver att han låter sina livsdagar vila i Guds hand.
Så länge Gud vill och han behövs här, levde han sitt liv till hjälp för andra. Men hans längtan lyste igenom:
- Jag betraktar döden som en vinning.

Jag minns att jag frågade vår Farmor om detta.
- Är du rädd för döden, Farmor?
- Nej lilla Helene, det är jag inte. Jag längtar efter att få träffa Jesus och se det jag nu tror på.
- Vill du inte var hos oss då?
- Jovisst lilla barn... det vill jag, också! Men när livet är slut, så är det också bra och jag vet att Frälsaren möter mig.

Det sista begrep jag inte, men jag såg att Farmor utstrålade den största trygghet...
Många år senare, när hennes liv var slut, fick jag den oerhört stora förmånen att vara vid hennes sida då hon släppte taget...
Och hon såg himmelen öppen.

Hejdå! Vi ses igen!

"JAG ÄR VISS OM ATT VARKEN DÖD ELLER LIV,
VARKEN ÄNGLAR ELLER ANDEMAKTER,
VARKEN NÅGOT SOM FINNS ELLER SOM KOMMER..
SKALL KUNNA SKILJA OSS FRÅN GUDS KÄRLEK,
I JESUS KRISTUS."
Romarbrevet 8:38

Var inte rädd.
Lär dig leva inom ramarna, tills Gud lyfter ut dig.
Tids nog.

Helene Sturefelt