EN VARM GEMENSKAP - med glass

Ser du glassen eller trädet?

Kände du vilka varma goá vindar som mötte oss idag!
Våren kom av sig lite förra veckan, lugnade sig något och svalkande regn vattnade markerna.
Men nu är värmen här och jag gick genom bokskogen till bussen.

Igår skrev jag en kommentar om Johannes Uppenbarelsesbok. Det var några märkliga ord till församlingen i Laodikeia.
Tänkte på vad ängeln sa till dem som var likgiltigt ljumma:
- Jag önskar att du antingen var varm eller kall!
Vår gemenskap ska vara värmande och uppfriskande.

Kristen glass? Uppfriskande iallafall.

Bussen kom och jag klev på för att åka in till stan.
Den var överfull, men fick en plats längst ned, brevid en muslimsk kvinna i cerisrosa sjal.

Igår gästades vi av Ferro som berättade hur vi kan möta muslimer som blir omvända.

Hm, kan jag göra nåt på bussen? tänkte jag och tittade i smyg på den bok som låg i kvinnans knä.
"Anne Franks dagbok". Intressant.

- Har du läst den? frågade jag.
Nu började ett mycket fint och lågmält samtal om att vara utsatt men ändå drömma om en framtid.
Hon ville bli läkare så småningom.
Vi var strax framme och jag önskade henne lycka till,
- ... och Guds välsignelse.

Det sista vågade jag knappt säga, men hon log sitt varmaste leende och jag skuttade glatt genom parken.

Antingen värmande eller uppfriskande.
Inte likgiltigt ljummen.

Församlingsinstruktion. Svalkande evangelium.

Är våra kristna gemenskaper tillräckligt näringsrika att de håller som alternativ om man blir bortstött ur sin familj?
Svaret är nej... eller lite bra kanske, i vissa fall riktigt bra, men...

Självkritiskt önskar jag att vi i Svenska kyrkan kunde forma hemgrupper med nära vänskap.
Det räcker inte med våra stora gudstjänster. Jag vet det.
Är det någon mer som längtar efter det, eller är jag ensam om det?

Vad är det som hindrar oss att växa vidare?

En muslim som möter Jesus i hjärtat och inte kan annat än lämna det gamla och gå Jesus till mötes, väl medveten att hen (han/hon) förlorar sin familj och släkt.
Och tvärtom - en som lämnar Livets Ord blir utstött ur den gemenskapen och betraktas som avfälling.
Och tvärtom en gång till - den som vill gå med i Jehovas Vittnen bör lämna "världen" bakom sig och bara umgås med församlingen.

Trots att Jesus säger:
- Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda.
Joh 17:15

Är Jesus din pinne eller glassen?

Är vi en "ensamhetens kyrka"?

Vi lämnar varandra i fred i en bakvänd respekt "att inte störa"...
Känner du igen det?
Det är inte ett dugg kristet!
Vi ska inte alls lämna varann "i fred". Det om något är väl en sorts likgiltighet?

- Varför ringer du inte längre? frågar den nyomvände. Tycker du inte om mig? Vad har jag gjort för fel?
- Jag lämnar dig ifred i hänsynsfull svensk respekt, förstår du...
- Men det vill inte jag!!

Vad döljer sig bakom vårt fega uttryck? Ren bekvämlighet?
För inte är det kristen kärlek, ialla fall, inte respekt heller.

Jag hade kanske inte blivit kristen om inte den där körtjejen kommit fram och börjat prata med mig. Det är över trettio år sedan, och jag är henne så tacksam.

Vi behöver inte bättre argument när vi talar om vår tro på Jesus Kristus som död och uppstånden, vi behöver varmare och mer uppfriskande gemenskaper!!

Förbaskade almanacka!
Jag vill var fri och spontan. Leva enkelt. Vara inbjudande.
Att ställa bilen och ta bussen istället är ju ett enkelt sätt att ändå kunna vara lite spontan.

Nej, jag skall inte gnälla, jag skall tacka.
Tack gode Gud för det som vi faktiskt har! Tack för möjlighet att mingla med lite kaffe efter gudstjänsten, tack för sinnesromässan, tack för katekumenats-grupperna.

Och tack för den unge man som ikväll fick sitt genombrott då missmodets ande förjagades på flykten och det stora TACKET strömmade in i hjärtat!

Så kom du då, Jesus Kristus, redan ikväll, till ännu en människa som öppnade sig.
Och i min ensamhet lyssnar jag på all kristen musik jag kommer åt.
Tack Gud för CD-skivorna! Tack för tekniken som gör att församlingsvärmen sprids här hemma i mitt rum.

http://www.youtube.com/watch?v=pI58tB0ZBLA

Helene Sturfelt
 - som tackar Magnum Jesum för din värme till den som fryser och din svalka för den som är överhettad.

Guds kärlek smälter mig.