ERIC SAADE ÄR POPULÄR

Glas-krossare.

Orkade ni vara uppe i söndagskväll och följa omröstningen vid Eurovision Song Contest?
Eric Saade är populär.

Som i dvala hörde jag mina ungdomar säga:
- Sverige leder!
- Mamma, Sverige är fortfarande i topp!
- Sverige leder inte...
- Mamma, Sverige kom bara trea...
Z z z z ...

Eric Sa-ade räckte inte enda fram, trots att han gjo-orde det bra-a.
(Ska man verkligen uttala hans efternamn med två a-ljud?)

De sa att Azerbajdzan vann, men det tror jag inte på.
Låtskrivarna var ju svenska - Stefan Örn och Sandra Bjurman -  liksom koreografen.
Då vann väl Sverige?

Och hur vet man att Eric Saade tävlade för Sverige?
Han bryr sig ju bara om sin egen karriär:
- Jag fick den absolut bästa placeringen för min fortsatta karriär och det är superviktigt, läser jag i tidningen. Nu går jag för Europa, säger Eric.

Tyskland, Norge, Sverige.

Man kan inte tälva i musik.
Man kan inte tävla i matlagning heller, eller i bröllop...
Och länder kan inte tävla längre, för "länder" finns inte som ett klart begrepp.
Det är snarare klubbar eller artister som tävlar.

Jag avskyr när konst blir industri.
Att snickra låtar för att bli populär eller tjäna pengar dödar konstens själ.
Det finns sällan något innehåll - till skillnad från Sara Vargas fantastiska låt "Spring för livet".

Blotta titeln "I will be popular" är ett hot mot all konst, sanning och kärlek.
Nu gör jag en tröttsam analys - orkar du inte, så hörs vi på nästa inlägg! - och nu lämnar jag supergullige Eric för ett tag, ty jag tänker så här:

Just detta att vilja bli populär är naturligtvis en djup känsla av att bli erkänd för det man gör.
Men "populär" och "erkänd" är inte samma sak.

Erkänd eller populär?

Populärhetskulturen avsäger sig ofta allt ansvar vad gäller moral och etik.

Det gäller att synas för sin egen skull, inte för att man har gjort en god insats för en medmänniska.
När detta smittar av sig på samhällets styrande, eller i kyrkan, då blir jag orolig.
Den politiskt korrekta kulturen får fritt spelrum och blir dominant.

Mikael Persbrandt sa i en intervju för några år sedan:
- Jag vill inte bli känd, jag vill bli erkänd för det jag gör.

Vart tar alla små åsikter vägen?
Var finns alla original? Är de utdöda?
Var är alla "kärringar mot strömmen?"
Sitter ni och face-bookar och gör tummen ned? Kom ut i riktiga livet, ni behövs mer än någonsin!

Under mångkulturens tryck blir vi allt mer likriktade...
Konstigt. Motsägelsefullt.

En annan Erik. En annan rikedom.

I kyrkan är det livsfarligt att släppa in populärkulturen. Faran för predikanten är att tänka:
- Vad vill församlingen höra?
Istället för att fråga:
- Gud, vad vill Du att jag förkunnar för församlingen?
Eller:
- Vad har jag lust att säga... Iställer för:
- Gud, vad behöver de höra...

"Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna."

WWJD - vad skulle Jesus ha gjort?

Trots min hatkärlek till Eurovision Song Contest är den användbar som enhetsmedel för vänskap.
I Turkiet träffade vi en ungdomsgrupp på ett café. Deras kunskap i engelska var knapphändig och min turkiska är inte existerande...

Men med hjälp av kroppsspråk och melodifestivalmusik lyckades jag beskriva varfrån vi kom:
- Germany, Denmark, Sweden...
- Switzerland!
- No no, längre north out... you know ABBA? Waterloo?
- Finland?
- No! Dancing Queen? Mama Mia?
- Aha, Sweden!

Äntligen. Vi bor verkligen långt bort från Europa...

"Hadi Gari" - Snälla, kom hit!

Vilka jag röstade på?
Turkiet, förstås! Men de kom ju inte med.
Så jag ringde för det land som spelade ukulele...
Switzerland... som kom sist....
Min musiksmak är inte heller särskilt euro-opeisk...

Icke populistiska pling-plong-hälsningar, sa-ade Helene Sturefelt