TV-SÄNDNING I KYRKAN

Fredrikskyrkan tvärs över torget

Varje dag denna vecka, har bröllopsmusik klingat över torget i Karlskrona. Visst är det för brudparet, men även vi andra får bli uppmuntrade att vilja och våga tro på kärleken.
Jag stod på trappan och njöt av utsikten - folk i rörelse, öppna caféer och kyrkan redo för vigsel... dock inte "live".

100 personer hade lämnat sina egna vardagsrum och kom till kyrkan istället, för att se storbildsTV.
Byggnadsställningar skymmer ingången här i Trefaldighetskyrkan, men det var väl skyltat.
Kronprinsessans bröllop skulle visas på storbildsskärm.

Det är viktigt att alla känner sig välkomna. Därför agerade jag "toastmaster" (!) och sa:
- ... även om vi nu ska följa detta kungliga evenemang, får vi inte glömma att vi själva är huvudpersoner i vårt eget liv.

Vad ger kärleken näring? Jo, att visa att vi satsar på varann! Slira inte i besluten, stå för er relation, ingen vill vara en "tillfällig gäst" för någon. Så tänker jag.
Läsning ur boken Den Långsamma kärleken:

"JAG ÄR FRI ATT LEVA MED DIG. SLIPPER SÖKA, SLIPPER LÄNGTA OCH VÅNDAS ÖVER ENSAMHET.
AV FRI VILJA GAV HON SITT JA VID ALTARET, AV FRI VILJA SÅG HAN HENNE I ÖGONEN OCH GAV SAMMA JA TILLBAKA.

FRI ATT VARA TROGEN. DE SMAKAR PÅ ORDEN...
DETTA ÄR MOGEN KÄRLEK."

Man behöver inte deltaga i hysterin om man inte vill. Som kyrka ska vi vara en motvikt och se till det enkla och ge den lilla människan plats.

Det var alldeles underbart att se dessa två människor stråla av lycka, Viktoria och Daniel.
Som väl var, nöjde sig pappa Kungen att gå med sin dotter halva vägen, sedan fick blivande maken ta över. Likväl håller jag fast vid att brudparet ska gå in själva, sida vid sida, för att markera sin självständighet, från början.

Jag var faktiskt lite nervös, det är en stor dag! Knäppte mina händer där jag stod längst bak, och läste med, och bad...
Från min horisont blev det så att jag välsignade både min församling - bakifrån - och brudparet! Grattis!

Ärkebiskop Anders Weijryd höll sitt vigseltal, där han betonade vikten att alla kan göra fel och får börja om - en bra påminnelse för ett kungligt par som har allas ögon på sig. Innerst inne är de ju alldeles vanliga människor som behöver få vara privata.
Att de orkade stå där så länge! Vilka nerver. Daniels tårar rann. Viktoria hade ett äkta leende i ansiktet hela tiden.

När jag är vigselförrättare, ser vi till att brudparet får gå undan i ett rum vid utgången. Där får de vara ifred en stund tills alla gästerna har tagit sig ut. Det är där de kan slappna av, ge varandra en kyss - tack att ni inte gjorde det i kyrkan, Daniel och Viktoria! Allt är inte offentligt.

Att älska varandra är att ge uttryck för Guds kärlek - även om man inte vet om det, sa ÄB.
En nyskriven sång framfördes: "I dina armar". Åh, så gott! Det är också en bild av Gud; när vi vilar i varandras armar, så är det en jordisk spegling av själens vila hos Gud. Amen!

Rådhuset flaggar

Till sist, mina tankar går till dem som har en förlorad kärlek bakom sig... Det gör så ont att bli halv...
Tomheten, förtvivlan... ovanan vid att vara svag... hotfullt...
I dessa tillstånd av vakuum ber jag att Gud ska ge Dig kraft;
- först att våga vara svag och lära känna de sidor Du inte kunnat tillåta,
- sedan att bli Mer Dig Själv ,i den kärlek som Gud fyller ditt tomrum med.

Så må ni alla vara välsignade, var och en i sitt liv.
Där Du är huvudperson, glöm inte det!

Egna hälsningar
Helene Sturefelt