Det är frågan.
Hårdrocken fyller 40 år i år. Sweden Rock Festival i lilla Norje utanför Sölvesborg har återigen lyckats fylla strandängarna med 33.000 besökare.
Jag är just hemkommen från dofterna, smakerna och ljudkaoset från denna härliga festival. Oset från langosmatstånden sitter fint i kläderna och lukten av surt öl sitter i näsan.
Vädret har ackompagnerat musiken med sina hårdaste vindar och starkaste störtskurar av regn, ja så pass att ett ljud-och ljustorn blåste omkull...
Det är Sveriges största och snällaste festival.
Det kan det väl inte vara?
Jo, när baskaggarna pumpar runt hjärtslagen utanför kroppen, då kan man liksom koppla av...
När gitarrriffen skriker ut sin dödsångest, då blir man liksom snäll... och behöver inte skrika själv...
Eller när allt bara blandas i en enda jättevolymröra då blir energin som ett enormt batteri för varje människa.
Det värsta är när det tystnar... då kommer tomheten smygande.
I hårdrocken får döden plats. Här är det inte kliniskt rent och vitt utan här får det smutsiga och trasiga plats. Döden är given.
Woodoo-döskallar på skaft för 150 kr, små söta scarvsar (svenska?) med små söta döskallar på...
Texter som growlar död får spänningar att släppa. Dödens närvaro förhöjer livskänslan. Det är skönt. Ärligt.
Mycket ärligare än i det vanliga samhället där man är livrädd för döden och smutsen.
Att slippa vara finklädd är också ärligare. Vem orkar leva upp till kostymvärlden varje dag? Det är svart som gäller. Precis som i kyrkan...
Hårdrocken en folkrörelse. Ja, hårdrock är folkmusik!
Det finns ett bönekors på Sweden Rock där kristna erbjuder förbön, på studs. Vid detta enkla träkors fick jag en välsignad stund att fortsätta gå i "förberedda gärningar". Amen!
Så efter fyra timmar på festivalområdet har jag nu energi så det räcker för ett år!
Men i morgon ska jag gå till kyrkan.
Black is beautiful.
Hälsar Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar