KYRKAN ÄGER

Kyrkan äger. På ungdomsspråk betyder det "har övertaget".
Så har det varit, men frågan är om det fortfarande är så.
I vår individcentrerade tillvaro är det många som jagar det unika så till den milda grad, att de missar betydelsen med själva handlingen.

Förr vilade man i traditionen. Nu slänger man den överbord. Ack så jobbigt för nutidsmänniskan med sina originalitetskomplex!

Man kan inte hantera dopet hur som helst, man kan inte hantera varken vigsel eller begravning hur som helst heller. Man kan inte "coacha" fram vad man har lust till. Kyrkan äger sina kyrkliga handlingar.

Kungahusets val att backa bakåt i tiden vad gäller BRUDÖVERLÄMNING gör många av oss i kyrkan upprörda. Kungahuset - om några - borde väl veta vad traditioner betyder!?
För kronprinsessans skull ändrades ju t o m tronföljdsordningen för att hon skulle kunna bli drottning och inte stå tillbaka för sin yngre broder...
... och så väljer Viktoria att bli överlämnad av pappa i den omyndiga gesten som brudöverlämning innebär!!
Ologiskt. Otacksamt.

Bröllopskoordinatörerna - en ny yrkesgrupp - bidrar till att fokus flyttas från själva äktenskapet till det yttre runtomkring.
Jag välkomnar hellre den "lilla vigseln" med koncentration på den blivande livskamraten och inte på kläder och blommor och servetter och ....

Hur jag själv gifte mig? I högmässan! Efter trosbekännelsen, före nattvardspsalmen. Rekommenderas.
Ljusen var redan tända. Folket var redan där. Och det skulle ändå bli kyrkkaffe...

Kyrkan äger också dopet. Gud nåde om det skulle uppstå "dop-koordinatörer"... det är ju vi redan! Dopdräkten ska vara lång och vit - det symboliserar att växa in i tron, och psalmerna ska handla om Jesus Kristus, för det är till honom vi döps, eller hur?

Ett förskräckligt exempel:
- några ateister bestämde sig för att ha namngivningsceremoni hemma i trädgården. De tog en skål med vatten och "döpte" barnet och sa "Du heter Stinagull, vi välkomnar dig".
Det är både fegt och fantasilöst att ta kyrkans tradition, kasta ut Gud och tro att man kan hantera de heliga sakramenten hur som helst.

Kyrkan äger tolkningsföreträdet vad alla de kristna symbolerna innebär. Men hur de ska uttryckas kan man alltid resonera om.
"Idas sommarvisa" t ex är en riktigt bra missionsvisa - ..."ifall inte Nå´n sätter fart". Vem är "nå.n"?
Gud förstås. Det visste nog lilla Ida. Och Astrid också.

Så skulle kelterna ha gjort! Kollat in läget, lärt känna folket, lyssnat in vad barderna sjöng och sedan fogat in det i Guds stora kärlek.

Slappna av. Vila i traditionen. Den bär dig.
Helene Sturefelt