HÅRDROCKS-JESUS

Ett kännetecken på folkmusik är att texterna inte väjer för det som är människors vardag. Döden till exempel.

Hårdrock är också en sorts "folkmusik."

På Sweden Rock är döden representerad i gott mått.
Bra, bered plats för döden och göm den inte. Då spökar den i vårt undermedvetena.
Men.
Det finns ett stort Men.

Sweden Rock 2010.

Om hårdrocken blir destruktiv och tar döden som förlorarnas bästa vän, då vill inte jag vara med.
Om döden är målet, då har hoppet dött, meningslösheten tagit över och livets hopp är bokstavligt talat borta.
Det imponerar inte.

De vet detta själva:
Guns n´ Roses var sista band ut igår. Jag citerar Daniel Glimryds analys ur Sydöstran 12 juni 2010:
- "Det var det sena 80-talet och musikscenen dominerades av trallvänlig dansmusik och pudelrock.

Rockarna, som hade axlat den hårda rockens mantel, var söta svärmorsdrömmar och använde smink. In kliver Guns n´ Roses med en attityd som osar... med texter om sex, droger och rock´n´roll, och gav nytt friskt blod (!) till hårdrocken. Teman som tyvärr genomsyrade deras liv..."

De biter sig själva i svansen.  Sjung gärna om det destruktiva, men lev inte ut det...
Just det.

Marknadsknallarna gör profit på vår dödshunger. Döskallarna på t-shirten ger dem pengar i kassan och dagligt bröd. Döden ger liv, trots allt...
Låt oss studera detta lite närmare, på en suddig bild:

"Så kan det gå.. snickarjävel..."

Det här var ingen rolig text att möta. Det gjorde ont. Just därför är det bra att vi kristna finns närvarande, som en motvikt.

Min hårdrocks-Jesus strök inte medhårs. Han talade maktens män tillrätta med stor auktoritet, han rensade i templet så att försäljningsstånden flög omkring, han talade sanning till lögnarna och nåd till de utstötta... ja, han älskade varje människa tillbaka till Gud.

Två sorters hårdrockare:

Den destruktiva hårdrockaren som är bekväm i sin synd. Varför ändra sig när man kan stanna i smutsen och slippa bry sig och ta ansvar...
Den förlorade hårdrockaren som har vant sig vid att det ändå är kört... och låter ölen flöda och tungan slinta.
Det är den attityden som spikar upp snickar-Josefs fosterson Jesus på korset igen...

Jag stod och pratade med en norrman vid kaffemaskinen. Han hade en skottsk tröja på sig "för han stod på de förtryckta folkens sida" och så berättade han om Hadrianus mur som hindrat romarna komma dit...
Jag lyssnade och tänkte.

Jesus stod också på de förtrycktas sida. Jag hade mitt keltiska kors om halsen och när han gick, sa jag:
- God bless you!
Han stannande till, tittade, och skrattade förvånat.

Spika inte upp Jesus fler gånger.

Han vill dra oss ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. Men alla vill inte. Johannes berättar om detta om och om igen:

- Han, Jesus, kom till det som var hans, men hans egna ville inte ta emot honom. Joh 1:11.

Jesus kommer till alla.

Vad ska Gud göra då? Tvinga sig på?

Nej, vänta. Invänta vår tid, tills vi är redo.
Som t ex sångaren i Slayer, Tom Araya som är kristen, eller punkdrottningen Nina Hagen, som alltid varit troende och nu även låtit döpa sig för att markera sin tillhörighet till Kristus.

Det finns kristna hårdrockare också. Ett av de första svenska sådana var "Jerusalem" från Göteborg på 70-talet, eller "Harmony" på 2000-talet.
- Where do you want to be in eternity? vrålar de.

- We meet in hell, står det på nästa tröja. Jaha, vad ska vi göra där då? Bolla med benknotorna och growla så att lavaströmmen aldrig hinner stelna?

Hänger.

Min hårdrocks-Jesus har skrikit och growlat tillräckligt för en hel värld, då han bar alla syndares brutala djävligheter i sin egen kropp. Det räcker.

Sedan tog han döden i sin tjänst, lät den bli slutet på det gamla förbundet för att det nya skulle kunna starta.
Som kristen vet jag är döden är livets tjänare, där korset får vara nyckel.

Men utan den nyckeln ser jag inget ljus i tunneln.

Festivalsommar.

Jag har varit i kyrkan idag. I nattvardspsalm 394 sjöng vi:

"..DU ÄR SÖKT OCH EFTERFRÅGAD,
 AV HANS KÄRLEK SOM BLEV PLÅGAD, HÅNAD, ÅT SIN OVÄN GIVEN, FÖR DIN SKULL I DÖDEN DRIVEN.

HAN SOM AV VÅR ONDSKA FÄLLDES, FICK AV GUD KONUNGSLIGT VÄLDE,
HERRADÖMET HAN UPPRÄTTAR, NÄR DE HUNGRIGA HAN MÄTTAR..."

Min Jesus är inte sentimental, inte feg, inte ytlig.

Min Jesus är inte dominant, inte undfallande, inte smilande.
Min hårdrocks-Jesus är Kraft, Sanning och Energi. Han går tillrätta och han söker upp de förlorade.

Vilken Gud vi har! Han böjer sig ned till den minste, ger sin barmhärtighet, ger mig NÅD att få vara hans barn.

Gruppen "Nazarath" får avsluta:
- Love hurts...

Mjukaste hårdrocks-hälsningar
Helene Sturefelt