SKOLAVSLUTNING I KYRKAN

Gemensamma nämnare som håller oss samman, var de sista orden i förra inlägget.
Jag tror att skolavslutningarna kan vara en sådan gemensam nämnare. Många, som jag har talat med idag, säger sig vara trötta på en relgionsdebatt som har urartat.
Ateisterna är inga goda "humanister" när de vill förbjuda människans djupaste uttryck, sin koppling till Gud.

Rädslan för "religion" tar över. Det goda bruket nämns sällan i massmedia, medan i verkligheten vet många hur mycket gott kyrkan gör för sina medmänniskor.
Det är den kristna kyrkan som har byggt upp hela skolväsendet. Ända från Luthers medeltid kommer glädjen att lära varje människa att själv läsa och förstå.

Det var kyrkan som drev fram skolväsendet 1846, det var kyrkan som var huvudman och prästen som var given ordföranden - har man glömt det?
Jag vet att många invandrare - och utbytesstudenter - som är Mycket Tacksamma över ett allmänt skolväsende som är skattefinansierat och tillgängligt för alla. Kasta då inte ut dess upphovsman och framdrivare!!

Där jag arbetar, är vi mycket noga med att tala klarspråk vad gäller skolans närvaro i en kristen kyrka.
Rektor, lärare, föräldrar - och barn, är alla överens om att de vill ha sin avslutning hos oss. Samförstånd råder.

Nu ska jag låta även dig, kära bloggläsare, få ta del över vad jag sa till alla skolbarn och föräldrar.
Häng med nu!

Efter psalmen "I denna ljuva sommartid" klädde jag ut mig i ett par turistiga solglasögon och höll fram en Skånekarta.
- Är det någon som vet var Syd-afrika ligger? Det ska vara här någonstans i söder...
Barnen ville genast hjälpa till och berätta för den förvirrade prästen:
- Det ligger i Afrika!
- Jaha, ni tycks ha läst geografi i skolan, så bra!
Sen tog jag av solglasögonen:
- Egentligen undrar jag över om det finns en karta för själen? Var ligger Guds rike?

Guds rike vid Hill of Tara? Återkommer!

Enkelt återberättade jag Lukas 14 vers 15-24:
- Jesus (jo, jag sa faktiskt Jesus (!)) berättade om en man som bjöd in till fest, men alla gästerna tackade nej.
Det kändes inte bra... Därför bjöd han in folk från gatan, alla han såg, även dem som andra inte brydde sig om...

Guds rike är ingen plats på kartan. Det är ett sätt att leva.
Överallt där man bjuder in varann, blir vänner utan att tänka på om den är tillräckligt "tuff" eller inte, där är Guds rike!
Jag hoppas att ert sommarlov ska bli fullt av ledighet och att ni blir kompis med någon som ni inte brukar träffa...

Psalmen "En vänlig grönskas" sjöngs av alla.
Sedan kom klass efter klass fram och sjöng starkt och glatt härliga sommarsånger.
En av dem måste jag kommentera, Ted Gärdestads sång:

"Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små"
... de flesta barn hade svart hår och bruna ögon i den klassen...
"Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns..."
... men dessa invandrarbarn vet vad detta handlar om... men det vet inte våra blåögda lintottar...

Rektorn talade om respekten för varandra, våra olika kulturer och att vi lär av varandra. Ja, sannerligen.
Jag såg flera muslimska familjer i kyrkan, bra! Jesus nämns i Koranen, även om där står många missuppfattningar om honom.
Efter Välsignelsen och "Den blomstertid, tågade barnen ut till sitt sommarlov.

En timme senare pustade jag själv ut och åt en kycklingrulle, sittandes på torget, på solsidan.
Kände igen några av skolbarnen som också satt där och åt glass.
- Hur känns det nu?
- Bra! Är det roligt att arbeta i kyrkan, frågade flickan.
- Ja, mycket roligt! Särskilt när ni kommer!

Detta är inget att vara rädd för. Minoriteten ska inte styra över majoriteten, som en av lärarna sa.
Jag är stolt och glad över att vårt land är uppbyggt på kristna traditioner. Det måste vi kunna hantera 2010 på ett humanistiskt sätt.
Jag längtar också efter sommarlov...

Helene Sturefelt
- bokskrivare