Men så en dag kom en Man Med Makt och sa:
- Ordet är mitt. Det går genom mig och granskas av mig. Punkt.
Det fria Ordet dog... inte, men bara lite, det kröp ned under jorden tillsammans med präster, journalister och författare.
Vad har vi istället i munnen, när det fria ordet berövas oss?
Verb-kollektör, det är jag det!
Ordet är liv, skriver Johannes i sin evangeliska prolog.
Men ordet är också Tid.
Nåde den som tar min tid med sitt ord-bubbel som ingenting betyder!
Trams-ord, yt-ord, låt-flabben-gå-ord, fjäsk-ord, skit-ord, försäljnings-ord...
Jag tycker inte om det.
"I GUDS TYSTNAD FÅR JAG VARA, ORDLÖS, STILLA, UTAN KRAV..."
Detta är en av mina älsklingspsalmer 522, författad av förre biskopen i Strängnäs stift Jonas Jonsson.
Förr lärde man sig psalmverser utantill och fick en rik ordskatt till sitt hjärta. Dessa ord kunde Den Helige Ande lätt plocka fram och påminna sin bärare om...
En saligen insomnad syföreningsdam sa för några år sedan:
- Nog kan vi gamla tanter lära oss en ny psalm? Nu lär vi oss 522, vi tar en vers varje månad! Och så fick det bli.
... "vet mig önskad, älskad, sedd...."
Dessa ord fick bära henne över på andra sidan. Tack Gud.
Ta bladet från munnen!
Aftonbladets duktiga Helle Klein studerade i Lund samtidigt som jag. Vi tänkte starta ett band: Helles Angels...
; )
Kyrkans Tidning skriver nu att hon inte längre vill dela sina ord mellan politiken och teologin, hon vill koncentrera sig på kyrkan. Det är svårt att splittra sig, samtidigt som jag uppskattar den kristna rösten i massmedia, den är mer nödvändig än någonsin!
En del klarar av att tjäna Gud både i politiken och i kyrkan, men jag förstår mig inte på det. Jag vill hellre vara på En plats, Osplittrad.
Helle hade ett sommarpratprogram för många år sedan i riksradion. Då inledde hon med Johannesprologen men lät chefredaktören vara den som kidnappade ordet... Tack och lov har Helle alltid behållt sin frimodighet, måtte Du fortsätta göra det!
Hur ska hon se ut, hon som talar?
På teologdagen i Lund ser vi nu många unga, kvinnliga präster. Det är inte längre äldre, magtjocka män som predikar. Det är snygga, tjusiga kvinnor i röda skinnjackor...
Måste man vara ful för att tala Guds ord?
Måste man ha stripigt hår och otidsenliga kläder för att arbeta i kyrkan?
Måste man förminska sig? För-sminkad av för-minskning...
Tänk om det är vår kristna s k y l d i g h e t att vara just snygga, välklädda och moderna människor.. som i detta yttre bär fram det inre livgivande ordet.. ?!
Ack så lättlurade vi är av ytan!
- Jag ser inte vad du säger... för din krage ligger snett...
Som sagt, det är inte frågan om VEM som predikar, utan VAD vi predikar. Eller ännu bättre: vem vi förkunnar. Och det är Jesus Kristus i centrum, hans vittnesbörd går via rödsminkade läppstiftsläppar, brunsnusade mansläppar och spruckna syföreningsdamers rynkläppar.
- HÖR! Du som har öron. Och blunda om åsynen är för svår.
Helene Sturefelt
V.D.M
Verbi Divine Minister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar