BARN OCH SORG

- Det här är inget för barn! Du stannar hemma!
- Men jag vill ju veta...

Det hände ofta förr att barnen inte fick följa med på begravning. Man skulle "bespara dem sorgen", i någon slags felriktad välmening. Man ville inte att barnen skulle se de vuxna gråta, man ville inte utsätta dem för så starka känslor.
Även idag händer detta, men bara då och då.
Tack och lov har tiderna förändrats. Så ofta jag kan, uppmuntrar jag föräldrar att ta med sina barn.
Varför?

Jo, därför att barn är också människor...
Barn sörjer de också.
Deras sorgearbete stannar upp och de får inte samma möjlighet att ta avsked och bearbeta det som har hänt.
Detta undanhållande kan ge livslånga sår i själen, bara för att de vuxna hindrade barnen.
Har vi hört det förut? ... "hindra inte barnen..."

Till Gamlafarmor

Titta på den här teckningen: ett barn har bearbetat sin upplevelse i kyrkan och ritat kistan med blommor...
Så starkt! Så vackert!
- Tänk så fint du kan rita dina känslor, sa jag och såg hur han log lite mellan redan torkade tårar.
Det rörde mig så ända in i själen!

När barn är med på begravningar, tillför de en djupare dimension:
- att "släkten följa släktens gång" (ur Härlig är jorden" Sv Ps 297) blir tydligt med deras närvaro,
- stämningen blir inte så spänd,
- ett barns tårar kan förlösa de vuxnas tårar,
- ett barns skratt kan förlösa de vuxnas undertryckta känslor
- barnets närvaro är en tyst predikan om den kristna mänskosynen: Gud älskar oss - villkorslöst!

Glimtar från några begravningar:

Den 2-åriga flickan smiter från stolen och går och sätter sig på katafalken, bredvid kistan... Det går ett sus genom församlingen. Där sitter hon, under hela begravningen, och dinglar obekymrat med benen...

Den 3-åriga pojken får tända ett ljus och pappan hjälper honom sätta det i ljusbäraren. Medan klockorna ringer samman, lyser ljuset som ett synligt band mellan generationerna och sprider värme i rummet.

En begravnings-ovan släkt kom till kyrkan. Det var första gången de mötte sorgen. Ett förskolebarn viskade - med hög röst - under hela akten:
- Vad händer nu? Vad gör hon? Varför gör dom så?...
Pappan svarade så gott han kunde, alltmer rodnande, på de besvärliga frågorna.
Men då gjorde jag så att jag tog tag i frågorna, jag upprepade dem och svarade på dem, allt eftersom gudstjänsten fortskred. Så fick alla veta.

Min slutsats:
- förbered barnen hemma. Tala öppet om döden. Berätta vad du vet. Att "inte veta" är också ett svar.
- ta med barnen till begravningen i god tid. Visa, känn på kistan, tala med prästen.
- gå till kyrkogården då och då med barnen. Vi hör ihop med de döda. De är vår historia.
- Var inte rädd!

Så visar vi både barnen och varandra att döden går att hantera.
Vi gör fel om vi bara lär barnen "allt om livet". Döden ingår också. Vi förtrycker detta, men de vet.
 Ta inte ifrån dem det.

Så får döden bli vår läromästare. Den kan ge oss en förhöjd livskänsla, den lär oss värdera situationer på ett bättre sätt och den hjälper oss uppskatta varandra.
Jesus Kristus visar mig att han har tagit döden i livets tjänst - wow!
Då kan vi leva än mer frimodigt - och när vår stund kommer, dö I FRID.

Helene Sturefelt