Den unge mannen låg framstupa på golvet. Han hade under lång tid tänkt över sitt beslut. Nu var det äntligen dags.
Hans familj från Bolivia var där. Alla vi andra var också där, 4700 vittnen till det som nu skulle ske.
- Vill du leva i egendomsgemenskap med bröderna?
- Oui, je le veux.
- Vill du leva i frivilligt celibat?
- Oui, je le veux.
Priorn broder Alois ställde flera frågor, som han besvarade med "ja, det vill jag". Därefter fick han en ring på fingret. En vigselring. Vigd till Kristus.
Hela hans ansikte strålade och lyste av glädje. Han hade kommit hem.
Vi satt alldeles brevid hans biologiska familj och kunde avläsa känslorna på ryggarna... tårar... sorg... tacksamhet... En fattig pojk får ett nytt liv, en gemenskap som bär genom hela livet.
Förlorad? Eller funnen?
Det provocerar många att någon väljer bort den familjegemenskap som är naturlig för de flesta. Men med tanke på hur många familjer som går sönder - byggd på sexuell gemenskap - undrar jag vad som egentligen är "naturligt"?
En sak vet jag: att leva så isolerat som vi gör i våra samhällen och bostäder, det skapar en anti-gemenskap som är katastrofal!
Jag gick fram och kramade om mamman, indiankvinnan från Bolivia med långa flätor ned på ryggen. Moderskärleken möttes i tyst samförstånd.
Men något annat i mig triumferade - din pojk har fått en familj! En mycket större än vad sexuell gemenskap kan ge! Kanske även mer trofast...
COMMUNAITÉ de TAIZÉ.
Tänk dig att leva i en gemenskap där du slipper äga... du slipper deklarera, du slipper oroa dig för räkningar och mat, ty allt är uppdelat så att varje broder har sitt ansvarsområde. Du slipper hamna på ålderdomshem, de yngre bröderna tar hand om de äldre...
Alla arbetar, många med krukmakararbeten som de sedan säljer. De tar inte emot några gåvor - i såfall skänkes de direkt till de fattiga. Några bröder möter alla ungdomar och vuxna, så att samtalen kring tro och liv blir meningsfulla.
Vår svenska Broder Johan sköter all telefon- och mailkontakt. Var och en gör det som de är bäst på - vilken stark kedja det blir med sådana länkar...
Antalet bekymmer minskar drastiskt.
Var och en har sitt eget rum, "cell", och alla möts i gemenskap vid böner och måltider.
De är inte inlåsta på något sätt utan rör sig fritt i området, klädda i vanliga kläder.
Jag längtar efter en helgjuten gemenskap! Så ofta jag kan, åker jag till de kloster jag känner till, för att få del av detta.
Men vad sa Luther om klosterlivet? Han var inte odelat positiv:
- ingen är frommare bara för att man går i kloster. Och ingen når saligheten bara för att man går i kloster... Hela samhället rasar om alla skulle gå i kloster...
Alltså: Skomakare, bliv vid din läst = låt ditt arbete för andras väl, vara din tjänst åt Gud.
Natan Söderblom skrev:
- För Luther var det endast ett som var viktigt: själens frid och förtröstan, allt annat kommer efteråt.
(sid 276 "Humor och melankoli").
Med kluvet sinne,
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar