Det var en gång en ung tjej från Sverige som åkte till Taizé. Hon visste inte riktigt vad hon gav sig in i, men Frankrike är ju Frankrike... Det var vår och hon tänkte sig att det var varmt och skönt, ty Frankrike är ju Frankrike. Sköna bomullströjor packades ned liksom solglasögonen.
De skulle bo i tält, härligt! Tänk att somna i tältet och ana fullmånens sken genom de tunna tygväggarna.
Hon såg verkligen fram emot resan.
Det blev inte alls som hon hade tänkt sig...
De möttes av regn. Tälten höll på att blåsa bort och nätterna var så kalla att de till slut fick be att sova inomhus.
Hennes bomullströjor skrattade åt henne. Hon hade kunnat ge vad som helst för ett par raggsockar och ylletröja. Frankrike var inte alls det Frankrike hon trodde...
Mötet med bönen och tystnaden i kyrkan överraskade henne också.
Hon var inte alls beredd på sin egen reaktion... De mjuka sjungna bönerna gick rakt in i hjärtat, förbi intellektets alla "men jag är inte religiös därför att.... "
"Fiez-vous en Lui, ne craignez pas. La paix de Dieu gardera vos coers. Fiez-vous en Lui. Alleluia, alleluia."
Lita på Honom, frukta inte. Guds frid ska skydda era hjärtan. Lita på Honom. Halleluja.
Inte nog med väderchocken under dagen. Nu kom den känslomässiga väderchocken:
- det var regn i hjärtat av oförlösta sorger... tårarna rann.
- det var kyla i tankarna på vissa människor som gjort henne illa...
- och det blåste, nej stormade i henne av protest att Gud skulle söka Henne... med sin Kärlek! Aldrig!
Vaddå leva i "försoning och tillit"!?!
Snack!
Hon ville hem till Sverige, där var det varmt och skönt och inget som påminde henne om hennes insida.
Men hon var fast.
I en hel vecka...
Den trevliga, bekväma, bortskämda tjejen gjorde sitt livs uppvaknande i Taizé.
Livets omständigheter tvingade henne att be andra om hjälp... för att inte frysa ihjäl... hon tvingades att umgås med sig själv utan att fly, som hon brukade.
Jo, hon gick till Cafeet på kvällarna, men denna kvällen gick hon tillbaka till kyrkan.
Hon ställde sig framför ett av de små kyrkfönstrena. Hon anade en fågel, en röd glasfågel som kom till henne.
- Var inte rädd.
Vem talade med henne? Hade det dåliga vädret utmattat henne så pass att hon blivit galen?
Nej, inte alls.
Men hennes hjärta var nu så öppet att Guds röst äntligen kunde höras.
- Mitt älskade barn, var inte rädd! Jag är här. Nu är tid att gråta ut alla de förluster du har gjort. Nu är tid att möta dem som gjort dig illa. Gråt, jag är här. Var arg, jag är här. Bli färdig! Jag är här... jag är här...
På fredagskvällen bars den stora Kristusikonen fram i mitten, där bröderna brukade sitta. Många samlades för att böja knä och lägga pannan mot korset, som en gest att de lämnar över sina synder.
Men förakt för denna svaghet gjorde att hon aldrig tidigare brytt sig om något sådant. Synder... puh! Inte jag.
Nu var det annorlunda. Nu gällde det livet - inte det fysiska utan det själsliga, andliga.
Hon beslöt sig för att svälja sin stolthet, hon hade inget att förlora - utom... sina synder....
Den röda glasfågeln uppmuntrade henne. Det var ett inre möte.
Så nu låg hon där, på knä, med pannan på korset, i en inre storm som höll på att slita henne i stycken.
- Gud, om du finns... hjälp mig.... Jesus, jag orkar inte bära mer... förlåt mig... förlåt honom...
Gråtsnoret rann.
Och klumpen i magen försvann.
DETTA ÄR SAGAN OM VÄDERCHOCKEN, hur en ung kvinna från bekvämlighetslandet Sverige blev förvandlad till Människa - allt enligt hennes egen berättelse.
Hon var nu en sann pilgrim, där det yttre hjälpte henne se det inre landskapet.
Hon åkte hem lätt om hjärtat, och djupt tacksam till den Gud hon sakta börjat lära känna.
Om halsen hängde ett enkelt smycke - en duva, som tecken på Den Helige Andes beröring.
Det dröjde dock innan hon vågade kalla sig kristen, det fick växa fram.
Broder Roger skrev:
"När vi försöker följa dig, Jesus Kristus, förstår vi att Du kallar oss att förlåta, om och om igen. Vår önskan att vara Dig trogen, kan tända i oss en glödande önskan att förlåta." Amen.
Ett vittne till förvandlingen,
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar